Etikett: Sömnmetoder

Det kom ett brev… om sömnmetoder

Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (”SHN”) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen ”kurades” vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum.

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna.

Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta.

Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt ”besked”. Vilket trams.

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder.

Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel.

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne.

Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma.

Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma

——

Från Daniel: Jag valde att be att få publicera detta brev eftersom det innehöll så många kloka och personliga reflektioner kring sömnmetoder, och inte minst en väldigt gripande berättelse om att be sitt barn om förlåtelse. (Barnets riktiga namn är ändrat till Elin)

Missa inte att bloggposten som brevet refererar till finns här.

Anna Wahlgren: Världens bästa mamma?

Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.

Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var ”världens främsta barnuppfostrare”.

Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!

Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).

En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).

—

Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.

Om sömnmetoder för barn

Sömnmetoder för barn debatteras ju periodvis en del, och här kommer mina tankar:

Jag skrev ju för någon månad sedan ett inlägg om att trösta barn, där jag bl.a. konstaterade att det finns en hel del forskning som visar att det känslomässiga omhändertagandet under barndomen har ett tydligt samband med hur barnen sedan mår som vuxna. Särskilt känsliga är barn under de första åren, då de extremt utlämnade åt föräldrarnas omsorger.

Min syn på sovande och sömnmetoder följer av detta; Att det allra viktigaste är att förmedla omtanke, kärlek och trygghet och göra vad man kan för att barnet inte ska uppleva läggningen som jobbig eller ångestfylld.

Några viktiga punkter:

  • Om barnet känner sig otryggt i världen är det självklart mer benäget att uppleva insomningen som ångestfylld och jobbig. Därför är det allra viktigaste att ge barnet så mycket känsla av trygghet som det går (samtidigt som man har tålamod med att otrygghet och smärta ändå ofta uppkommer). Allt det som Aletha Solter tar upp (se denna kategori här på bloggen) syftar till detta. Att ha en inställning att vilja förstå varför barnet reagerar och känner som det gör. Att försöka undvika separationer under det första året – att kanske begränsa det till att mamma och pappa och kanske far- eller morföräldrar som tar han om barnet. Att välkomna gråt, skrik och andra känslouttryck. Att som förälder komma ihåg sin egen barndom och jobba med de problem som den egna barndomen kan orsaka. Och så vidare.
  • Kroppskontakt är lugnande både hormonellt och känslomässigt; att vara nära barnet är därför den ”metod” som jag först och främst förespråkar. Det t.ex. kan vara med amning, bära barnet i händerna eller i sjal, dansa med barnet, ligga bredvid och sjunga eller så. Fysiska lekar såsom brottning eller kuddkrig ger också många tillfällen till kroppskontakt och kan hjälpa barn att få stoja av dig innan läggningen.
  • Under tre års ålder är förmågan att hålla föräldrarna i minnet inte fullt utvecklad, och under denna ålder bör barn inte lämnas ensamma att sova. Mörker och sömn triggar ofta känslor av otrygghet, och detta måste vuxenvärlden respektera. Personligen vill jag vara med mitt barn och somna långt senare än tre års ålder, så länge han själv vill ha mig där.
  • Om man inventerar vad mer man kan göra för att underlätta för barnen att somna enkelt och på passande tider, så finns det mer än man tror som går att göra. Man kan vara uppmärksam på hur sömnen påverkas av måltider, stimulansen barnen fått på dagen, av utevistelse, eller fysisk aktivitet, eller av tv-tittande respektive sagoläsning. Lagom stimulans verkar vara viktigt, och jag tror vi ofta glömmer att vårt samhälle har ett enormt uppskruvat tempo jämfört med den naturtillvaro som människan ändå är gjord för. Det verkar inte ovanligt att både barn och föräldrar är ovetande om att TV har en aktiverande effekt, som kan göra att det är svårt att sova direkt efter att ha tittat på TV. The No-Cry Sleep Solution av Elizabeth Pantley har bra tips på detta tema.

Det finns ju två metoder som är ganska spridda och som ofta beskrivs som ”skrikmetoder”, nämligen sova-hela-natten-metoden av Anna Wahlgren och 5-minutersmetoden som sprids av läkare, BVC och liknande. Tyvärr är det ju svårt att slumpmässigt låta föräldrar prova en sömnmetod och sen utvärdera 20 eller 30 år senare, så därför saknas tydlig forskning om de långsiktiga effekterna av sömnmetoderna.

Enligt ett anknytningsperspektiv, tror jag man kan säga att det är klart olämpligt att lämna ett barn ensamt för att ”lära det” somna själv. Detta leder till att barnet skriker, det kan inte förstå att föräldrarna har lämnat det av goda avsikter, utan drabbas helt enkelt av panik, vilket blir ett trauma för barnet.

Dessa ämnen debatteras ofta på föräldrasidor såsom föräldraliv och sjalbarn, så det känns onödigt att jag upprepar argumenten. Jag vill dock lägga till en reflektion apropå Anna Wahlgrens tankar om att man ska ”lära” barnet att det inte finns något farligt med sömnen (se hennes hemsida). Jag skulle gärna vilja se om det finns någon forskning på detta. Min syn är att det är helt naturligt att barn har rädslor och kan känna otrygghet av att vara ensamma långt upp i åldrarna, och att föräldrarnas uppgift är att vara där och på så sätt lugna oron. Det är säkert möjligt att man kan se att vissa barn där föräldrarna har gett mycket respons, tydligt visar sin vilja genom att skrika, gny, gnälla och så. Medan vissa barn som behandlats med Anna Wahlgrens metoder i vissa fall kan framstå som tystare, coolare och mer oberörda. Tyvärr så finns ju möjligheten att AW-barnen lär sig att stänga av sin känslor och sina behov av närhet och så. Och att det är det som gör att de är lugnare (om det nu är så). Jag tror alltså inte alls på Wahlgrens tankar om att ”lära barn” att det är tryggt att sova, och jag tvivlar på att det finns någon forskning som stöder denna approach.

Anmärkning 1. The No-Cry Sleep Solution på AdLibris, Bokus

Anmärkning 2 Läs mer om fördelarna med samsovning här och här. Enligt dem finns forskning som tyder på att samsovande barn fungerar bättre i skolan, har bättre självkänsla och mindre problem med hälsan än andra barn.