Expressen förespråkar diagnoser

Isobel Hadley-Kamptz skriver i fredagens Expressen och argumenterar för diagnoser. Som jag förstår det är argumentet ungefär att ADHD och andra namnkunniga diagnoser står för verkliga problem, som inte sällan kan bli bättre med medicinering. Och för att ta dessa problem på allvar och ge bra hjälp, så behövs diagnoser.

Det finns bara ett problem med detta resonemang. Och det är att det inte alls behövs diagnoser för att människor ska ta psykiatriska mediciner. Om man tycker att det är bra att människor äter dessa substanser, så skulle man kunna ha ett liberalt perspektiv (Expressen!) och helt enkelt släppa dem fria. Man skulle kunna kalla dem för sinnespåverkande substanser eller något sånt, och så skulle man kunna satsa på att ha en vettig och nyanserad upplysning om deras för- och nackdelar, och överlåta till människor att själva välja om de ska ta dem och i så fall hur länge.

I dag känner sig många tvingade, lurade eller övertalade att börja med mediciner som de har svårt att sluta med, och i detta tänkbara scenario så skulle den enskildes ansvar utökas och tydliggöras. Jag säger inte att detta är det bästa, utan bara att det är fullt möjligt att låta människor äta s.k. psykiatriska mediciner utan att behöva sätta diagnoser.

OBS: Detta är ett kort inlägg skrivet sent på kvällen och självklart är den här frågan mycket större än så. Nuvarande system har säkert fördelar och det ultraliberala systemet har säkert också nackdelar.

Läs också här på bloggen om argument mot diagnoser och sjukdomsperspektivet på psykiska problem.

Tillägg (juli -13): Som sagt så skrevs detta inlägg lite hastigt. Kanske behöver jag tillägga att det finns ganska lite argument för att de psykiatriska ”medicinerna” är specifika, dvs att de verkar bara på en viss diagnos. Mycket tyder exempelvis på att de flesta människor känner sig mer fokuserade av ADHD-medicin (centralstimulerande) och att de flesta upplever något slags lugnande effekt av benzodiazepiner. Det är inte en specifik effekt att bara dem med ADHD har effekt av att äta centralstimulerande.
(detta finns belagt i forskning och jag letar gärna fram referenserna till den som önskar)
Detta gör att det inte finns något argument att diagnoser behövs för att människor ska kunna äta s.k. psykiatrisk medicin.

Att ifrågasätta ADHD

Jag ser att Sanna Lundell bloggat om ADHD och att det blivit lite debatt på hennes blogg kring detta (här, här, här och här). En sak som hon skrivit som blivit ifrågasatt är att ADHD-diagnosen är omdiskuterad internationellt. Jag har försökt läsa på om detta, så jag tänkte försöka sammanfatta några punkter som diskuterats inom detta område:

  • Finns ett samband mellan hyperaktivitet och problem med uppmärksamhet? Om ADHD är ett tydligt och specifikt tillstånd, så kunde man förvänta sig att finna en avgränsad grupp personer med både problem inom hyperaktivitet och uppmärksamhet (och kanske också impulskontroll och motorik, vilka ofta räknas in i diagnosen). Om ADHD inte är ett specifikt tillstånd, så kan man förvänta sig att se något slags normalfördelning av människor, där vissa har bara problem med hyperaktivitet, andra med uppmärksamhet och vissa inom båda områdena. Tyvärr är det svårt att komma fram till ett tydligt statistiskt kriterium här, eftersom det kan finnas andra orsaker än ADHD till en samvariation mellan dessa variabler (såsom omständigheter i skolmiljön). Min bild är att det här finns en debatt bland forskare och att det finns olika åsikter om huruvida ADHD verkligen är ett specifikt och avskilt tillstånd.
  • Utgör ADHD en särskild abnormalitet eller är det fråga om extremlägen på en vanlig normalvariationskurva? Detta är också något som debatterats mycket. Här har jag hittat en artikel som pekar i riktningen att det snarast handlar om extremlägen på ett kontinuum. Se Attention-Deficit Hyperactivity Disorder: A Category or a Continuum? Genetic Analysis of a Large-Scale Twin Study. Vad jag kan se så gör dessa fynd det svårare att se ADHD som en specifik abnormalitet med en egen dynamik och orsaker.
  • Orsakerna: ADHD benämns ju som ett s.k. neuropsykiatriskt tillstånd, och som jag förstått det tänker man att ADHD ska bero på mer organiska, kroppsliga problem, eller medfödda orsaker. I den mån det ligger psykologiska orsaker bakom problemen, såsom trauma eller brister i uppväxtmiljön, så är det inte lika uppenbart att ADHD som diagnos behövs, då har vi redan andra diagnoser för dessa problem. Jag ska inte säga att jag har någon helt fullständig bild av området, men under denna rubrik skulle jag vilja säga följande: Under de år jag arbetat på BUP har jag följt ett större antal barn och ungdomar som fått ADHD-diagnoser, och i stort sett alla fall har det funnits tydliga psykosociala påfrestningar. Men inom BUP fanns det inte några tydliga instruktioner eller riktlinjer eller så för att särskilja mer ”organisk” ADHD från mer psykologiskt orsakade trauma- och anknytningsproblem (etc). Jag arbetade tillsammans med ett antal psykologer och läkare med bra rykte inom neuropsykiatrisk utredning, och jag fick ändå aldrig någon tydlig bild av hur det är tänkt att man ska skilja ADHD från de alternativa diagnoserna. Särskilt knepigt blir det när de psykosociala påfrestningarna har pågått sedan graviditeten, där är det för mig mycket svårt att se hur man ska kunna testa sig fram till om det är en mer ”organisk” ADHD.

Min slutsats är att jag är tveksam till om det finns behov av en särskild diagnos för ADHD, de fall jag sett tolkar jag som att mycket talar för att det handlar om traditionell psykosocial problematik. Samtidigt får jag väl som Sanna Lundell säga att eftersom forskningen hela tiden går framåt, så är väl det bäst att konstatera att man inte vet tillräckligt.

Attention-Deficit Hyperactivity Disorder: A Category or a Continuum? Genetic Analysis of a Large-Scale Twin Study