TILLÄGG och VARNING: Den här artikeln är skriven för människor som känner att någon i deras närhet har allvarliga problem med ilska och/eller ömsesidighet i relationer. Jag valde att använda orden ”narcissist” och ”borderline” i rubriken för att människor skulle kunna hitta artikeln på nätet. Det innebär inte att alla människor som berörs av dessa etiketter har sådana problem som beskrivs i artikeln, utan dessa diagnoser är mångfacetterade och bör användas med yttersta försiktighet. Jag beklagar också att det blir en negativ bild av dessa personer, de har självklart också många bra sidor. Se vidare diskussionen i kommentarsfältet /Daniel
När jag skrev om destruktiva relationer, lovade jag att återkomma med tips om destruktiva personer. De senaste åren har det kommit många böcker och hemsidor kring narcissister och den skada dessa kan orsaka för andra. Jag har tidigare här på bloggen ifrågasatt den här typen av psykiatriska diagnoser, men oavsett vad man använder för benämningar av problemet, så finns det vissa personer som verkar ha allvarliga problem med att etablera respektfulla och ömsesidiga relationer med omvärlden, och som därför orsakar skada hos andra.
Några gemensamma drag hos dessa personer kan till exempel vara:
- Problem med ömsesidighet – det är alltför mycket personens egen sanning som gäller i relation till andra
- Stora känslosvängningar – personen svajar mellan ytterligheter. Ena dagen tycker personen att socialdemokraterna är bra, nästa dag är de inte vatten värda.
- Kränkande behandling av andra. Exempelvis fysiskt eller verbalt våld. Eller ekonomiskt utnyttjande.
- Lögner, halvsanningar och manipulation av fakta.
- Svårigheter med att be om ursäkt och se sin del i konflikter.
- Ett överdrivet behov av att kontrollera situationer och personer
Ett problem med människor med starka känslomässiga problem är att det verkar som att andra människor liksom ”dras in” i dessa människors problematik. Märker man att en person har lätt att bli arg, och man har en sådan person nära inpå sig, så är det naturligt att börjar agera för att personen inte ska bli arg, och om man fortsätter att anpassa sig efter personen kan man nästan till slut känna att man ändrat hela sin personlighet.
Det finns mycket skrivet på internet om detta problem, och jag vill påminna om att det såklart finns nyanser i detta. Alla som har problem med ilska behöver inte ha en allvarlig psykisk störning. Råden i den här artikeln kan vara relevanta i olika hög grad för olika personer i olika situationer.
Några råd är i alla fall:
- Börja med att fråga dig: Finns det några allvarliga hot mot din eller dina närståendes liv och hälsa? Om du upptäcker att du har en person i din närhet som verkar ha allvarliga problem av den här typen, så kan det vara en bra idé att börja med att se över vad som verkligen är akut hotat i ditt och dina anhörigas liv. Exempel är om du lever med våld i en nära relation eller hot om våld. Eller om du har lånat ut ditt kontokort till en person som inte är att lita på ekonomiskt, som kanske har spel- eller shoppingberoende. Eller om du låter dina barn vara själva med en person som kan vara verbalt, fysiskt eller sexuellt kränkande. I dessa fall behöver du omedelbart göra något åt situationen. Ta hjälp av en vän eller en kvinno/mansjour om du har svårt att hantera situationen själv. Det kan också vara viktigt att ta hjälp av andra för att göra själva bedömningen av situationen. Du kan vilja fråga en vän: ”Ser du att det finns något i min relation till X som är verkligen bråttom att göra något åt?”
- Om du känner dig trygg i att du hanterat det mest akuta i relation till personen, så kan det vara bra att jobba med den förvirring som många känner i förhållande till sådana här personer. Här skulle jag vilja rekommendera att man arbetar med något slags terapi eller liknande för att komma fram till hur man själv påverkas av problemsituationen. Kanske liknar personen någon som funnits i ditt liv tidigare eller i din barndom, och detta försvårar för dig att agera adekvat mot personen. Ett tips är boken Att återerövra sitt liv, som jag tycker enkelt beskriver hur man kan arbeta med problem från barndomen. Eftersom du i redan har tagit itu med det allra viktigaste, kan du låta detta steg ta sin tid. Min grundtanke är att om man arbetar med sina egna känslor i förhållande till en problematisk relation, så kommer man efterhand komma fram till ett moget beslut hur man vill gå vidare i relationen.
- Jobba med din kommunikation. När du känner dig mogen, kan det vara läge att försöka kommunicera klart och tydligt med personen. Det är dock inte alls säkert att det är en bra idé att överhuvudtaget försöka kommunicera med en sådan här person. Det är också möjligt att du har fakta som säger att det helt bortkastad tid att kommunicera med personen. Det är inte ovanligt att man hamnar i ett medberoende och gång på gång försöker övertyga personen om att han/hon är på fel spår och behöver söka hjälp. Då kan det vara viktigt att avbryta dessa försök. (BIFF-metoden verkar vara ett bra sätt att kommunicera med sådan här personer).
- Om du vet att personen har allvarliga problem med ilska, så blir det troligen till slut fråga om att göra en planerad, försiktigt reträtt, så att du etablerar ett avstånd från personen, samtidigt som du minimerar risken att drabbas av personens ilska. Att helt enkelt prata mindre med personen och ”bli en tråkig person” är en strategi. Se vidare i länkarna nedan.
I nästa inlägg tänkte jag vända mig till barn till människor med allvarliga psykiska störningar.
—
Jag kan rekommendera boken Stop Walking on Egghells av Mason och Kreger (på Adlibris, Bokus). Den fokuserar på hur man kan hantera att ha en anhörig som har borderline, men borde också vara användbar för andra liknande problem. Kreger driver också BDP-central som har många bra artiklar inom ämnet.
Här är en annan psykolog med bra tips i sammanhanget. Och här finns en artikel från SvD.
Synes det er synd at du kobler destruktive personer til bestemte diagnoser som en rekke mennesker har. Dermed bidrar du til å øke stigmatiseringen av personer som allerede er belastet av utbredt stigmatisering, både i mediene og i det som skal være et hjelpeapparat. I Norge så vi dette ikke minst etter 22. juli. http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=284089&a=4#m284132
For en tid tilbake var Simon Baron-Cohen ute med stigmatisering av mennesker som har fått en borderline-diagnose. En av dem er Clare Allan
http://www.theguardian.com/society/2011/may/03/boderline-personality-disorder-empathy-simon-baron-cohen
Tack Sigrun – bra poäng!
Jag försökte få fram denna komplexitet genom att hänvisa till mitt tidigare inlägg om diagnosetiketter. Och jag försökte få fram att det egentligen handlar om destruktiva beteenden. Jag tänker att när destruktiva relationer och beteenden når en viss grad, så kan den drabbade behöva särskild hjälp.
Och jag såg en poäng att använda dessa etiketter i rubriken eftersom det är ett ämne som diskuteras på nätet en del och som människor söker efter information om.
Bra med referensen till Guardian som framhåller att det absolut inte går att säga att ALLA med dessa diagnoser behöver bete sig skadligt mot andra.
Jag är väldigt glad för kommentaren som påminner mig och läsaren om att dessa diagnosetiketter är problematiska och behöver diskuteras och ifrågasättas. Jag ska fundera mer kring detta och hur jag bäst skriver kring ämnet. Ska försöka skriva en fortsättningsartikel kring frågan – hoppas ha tid med detta den närmsta månaden.
Daniel
Det blev lite debatt om detta också på twitter.
Jag vill tillägga att jag kan se framför mig en person som söker hjälp för sin barndom som skriver in på Google ”barn till borderline” och då vill jag att den här informationen ska kunna komma upp, och särskilt nästa artikel, som vänder sig tydligare till barn till psykiskt sjuka.
Jag tror att jag både kan ta avstånd från onödigt diagnostiserande och stigmatiserande, och i detta fall använda diagnosetiketterna för att hjälpa rätt personer att hitta artikeln.
Se också https://twitter.com/Sigrun_/status/370195076976103424
Daniel
Jag instämmer att det är tveeggat med eventuellt diagnostiserande. För mig var det enormt befriande att inse att min mamma ”troligen” hade Borderline (eller liknande). När jag sen läste boken Stop Walking on eggshells så FÖRSTOD jag och sörjde den sjuka delen av mamma och hade lättare att se de positiva som min mamma gett mig. För det var så som du nämner Daniel att ibland är det enda möjliga att bryta relationen och det gjorde jag med mamma.
Tack Daniel för att du tar upp detta ämne. Bland annat för att det inte alltid märks för andra än den närmsta familjen och kanske arbetskamrater hur dessa människor ”fungerar”. Ytligt sätt kan de vara fungerande och ibland mycket charmiga.
Tack Anita för kommentaren! och välkommen tillbaka!
Daniel
Fortsättning till Sigrun:
Jag tycker att jag har varit tydlig med att det som är generaliserande och stigmatiserande inte gäller ALLA som fått en sådan här etikett på sig. Man kan inte alltid var jättenyanserad i en blogg, men jag försöker framhålla att artikeln handlar om människor som kränker i relationer.
Det ingår enligt min mening i bloggandet att författare ibland sätter rubriker för att locka läsare, som jag ibland gör, och det tror jag läsarna är medvetna om.
Och när jag råder människor att jobba med terapi och liknande, så tror jag verkligen att detta är det bästa sättet att lära sig se människan bakom etiketten. I den terapi som jag rekommenderar och arbetar med så fokuserar man på det konkreta som händer (hänt) och uppmuntras att titta på hur ens egna projektioner gör att man inte alltid ser människan bakom etiketten. Detta är väl särskilt viktigt när om man ser exempelvis sin partner som en ”borderline-person”. Det vill säga, en person som haft en tuff barndom, kan bli dömande och hård och etiketterande mot sin partner, och när personen går i terapi, så får han/hon förmågan att konstruktivt sortera i de konkreta beteendena och komma fram till vad som är accepterbart i relationen och inte. Fokus hamnar på att prata om konkreta beteenden och inte på diagnosetiketter.
Jag skulle vilja att du utvecklar mer hur du tycker att jag borde göra istället, och hur man ska hantera att det i dag finns människor som har lidit faktisk skada av borderline-personer och psykopater, och att dessa valt att komma samman i olika internetforum för att få hjälp.
Det finns ju också massor av böcker och självhjälpsgrupper kring anhöriga till alkoholister, detta ser jag som rimligt och legitimt, och vad tänker du om detta?
Bästa hälsningar, Daniel
Helsepersonell skal ikke stigmatisere pasientgrupper ut fra medisinske diagnoser.
Å bruke kontroll for å trygge seg selv i en verden som ikke vil en vel, er en annen, og langt mer respektfull, måte å omtale manipulering på. http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=316507&a=4#m316876
Hej! Älskar att läsa din blogg, den hjälper mig mycket. Jag har en liten dotter på åtta månader och jag har själv en otrygg ambivalent anknytning till min mamma. Har haft allvarliga ätstörningar tidigare, deppresion som fortfarande finns kvar, jag är enormt känslomässig och har jättelätt för att gråta och känna mig övergiven. Jag har i hela min uppväxt mått dåligt utan att ha vetat varför, mina föräldrar har aldrig varit elaka och jag har aldrig upplevt något direkt problem med dem, ändå¨så har jag alltid KÄNNT att mamma har varit problemet. Hade bl.a tvångstankar om henne som liten, hon skulle dö om jag inte gjorde mina tvångshandlingar etc. Har även i hela mitt liv kännt en slags rivalitet mot henne, jag har varit arg på henne utan att förstå varför, utan att hon har gjort någonting dumt överhuvudtaget! Jag har inte kunnat göra henne glad, istället har jag mått bra kortare stunder av att göra henne ledsen … jag har aldrig förstått detta innan min tidigare psykolog berättade , utefter vad jag berättat om min barndom, att jag har en otrygg ambivalent anknytning till min mamma.
Jag undrar om du skulle vilja skriva ett inlägg om otrygg ambivalent anknytning? Vad som gör att man blir otrygg ambivalent och vad det har för följder som vuxen eller tonår / barn. Det skulle vara jättesnällt om du ville skriva det, det står så lite om det på nätet, mest generella saker, jag undrar lite mer ingående, ur en psykologs perspektiv och erfarenhet?
Det jag är absolut mest rädd för är att göra min dotter otrygg också .. jag vill att hin ska ha en bra och kärleksfull relation till mig som vuxen, utan att hon ska känna en instinkt att ”stöta bort” mig så som jag har kännt mot min mamma …
Tack för en superbra blogg 🙂
Nina
Jag håller med om att detta är ett jättesvårt kapitel – jag vill inte stigmatisera och ska fundera mer på detta.
Många hälsningar Daniel
Hej
Jag har haft ett förhållande med en man med boarderline i nästan ett år.
Han lämnade mig för ett par månader sedan, då han fick sin diagnos. Han hör fortfarande av sig till mig nästan varje dag. Det är nu det blivit värre än någonsin och jag inser hur sjuk han är. Varannan dag el veckan är det elaka meddelande om hur hemsk jag är oavbrutet. Sen förlåt och deklameringar om hans skam och önskan att dö för hur han beter sig.
Jag är totalt vilsen om huruvida jag handlat fel i hela vårt förhållande. Känner mig helt nedbruten och vet inte längre vad jag jag tror på eller vilka värderingar jag har.
Jag vill hitta en terapeut med stor erfarenhet utav medberoende i borderline relationer.
Vill gärna ha tips och rekommendationer.
Tacksam för svar
Angående stigmatisering så blir det tyvärr ibland så att det står mellan att stigmatisera personen med borderline eller narcissism, och att stigmatisera anhöriga/barn till dessa personer. Om man inte säger klart och tydligt att det är fel att utsätta sina anhöriga för psykiskt-, fysiskt- och verbalt våld, lögner, manipulationer, vredesutbrott med mera, då hamnar anhöriga/brottsoffer i kläm och det är istället brottsoffren som blir stigmatiserade. Vi som fått stryk, blivit hotade med tillhygge, fått lögner och förtal spridna om oss osv; vi blir ansedda som ”såna som bara gnäller” och blir inte tagna på allvar. Det skadar faktiskt väldigt mycket!
Det är svårt, faktiskt nästan omöjligt, att ”ha perspektiv” och acceptera att andra (t.ex. vårdgivare) vill vara opartiska, när man blir hotad med kniv och liknande. Det blir ”lätt” ganska svart-vitt då.
Det kanske inte är så svårt att förstå, för er som är oroade över stigmatisering? Om ni försöker sätta er in i hur det kan att leva under hot och våld?
Men även jag är oroad över stigmatisering på så vis att det sedan ofta är brottsoffer som blir diagnostiserade med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning (ibland autism eller ADHD), och därmed, i och med stigmatiseringen, blir sedda som ”bovar” och inte som offer. Det har ju visat sig att majoriteten av de kvinnor som får diagnosen emotionellt instabil ps har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Då kan man ju fråga sig vem som egentligen är boven, och vem som egentligen är offret?
Tack för en bra kommentar, Katten! För mig som precis fått upp ögonen för vad ”mitt problem” är, efter att i snart 40 år ha levt i förvirring och mått väldigt dåligt, med bla.depression och ätstörningar, kan jag identifiera mig med din text. Det är förödande att bli utsatt för dessa destruktiva beteenden utan att kunna värja sig och att inte få någon hjälp från någon för att det är ingen som ser vad som händer. Mina ”narcissister” har perfekta alibin och är ”underbara” personer vilket gör att alla bara tycker att jag är en gnällkråka som förmodligen är lite jobbig att umgås med eftersom jag aldrig är lycklig. Men nu har jag som sagt hittat fram till denna och liknande sidor och fått bekräftat för mig själv vad det är jag har att göra med. Skönt! Nu har jag en hel del arbete att göra framöver för att läka och skydda mig själv. Tyvärr gick jag från askan i elden och är just nu i en relation med en sådan här person och vi har små barn tillsammans så det komplicerar till saker och ting. Känner mig för tillfället alldeles utbränd och deprimerad. Behöver fundera på vad jag ska göra framöver. Är ju inte så lätt när ens självkänsla och självförtroende är i botten pga. mångårigt kärlekslöst bemötande och manipulerande. Måste stärka mig själv! För barnens skull inte minst.
Stort tack till Téfén, Katten och LouLi för era kloka och ärliga kommentarer! Och välkomna tillbaks.
Hälsningar, Daniel
Hej!
Jag är lycklig gift med min man i 1år nu. Vi träffades för 2 år sedan..
Sedan dess har det varit kaos med hans fd sambo som han har 2 barn med som är 7,9 år gamla.
Vi som familj och med barnen lever i ett harmonisk underbart liv. Vi driver eget företag och har en god ekonomi. Vi har våra rutiner och är oerhört aktiva på alla sätt, vi umgås med vår familj och släkt, vänner, barnens vänner etc Och vi älskar att resa och ha våra roadtrips i Sverige och i Europa. Vi tränar och barnen aktiveras och vi följer/stimulerar deras utveckling och behov. Vi älskar att mysa och skrattar mycket ..om inte deras mamma ska ringa/sms ihjäl hela vår tid tillsammans. Det påverkar barnen också och de blir nedstämda och förstår inte riktigt.
Vi har fått kämpa för att hålla vår liv ihop som vi önskar.
Min mans ex har gjort allt emot honom, barnen och mig, runt omkring oss.
Hon sprider olika rykten om mig och hennes påhopp via sms är b la att; ”jag har haft dubbla förhållande när jag bodde utomlands i 7 årstid. Jag är änka sedan 6 år. I samband med mina besök här hemma.
Sånt där gör en ont att hon sjunker så lågt och min nuvarande man tar inte henne på allvar men det känns. Jag är så förtvivlad och att hon ens kan påstå något sånt om min relation till min döda man. Han omkom i en olycka.
Hon har även kontaktat mitt ex och förstört den relationen som jag har kämpat att ha då vi har ett barn tillsammans. Det har påverkat så pass att jag inte har samma kontakt.
Hon ger sig på mitt barn och min mamma roll.
Jag var gravid tidigare i år och då ska hon skicka sms till min man att:
Hon beklagar missfallet och vet från några nära anhöriga till oss för de talar om saker för henne. Hon har vetat i veckor och säger sen att;
Jag har tidigare steriliserat mig för att jag var så ledsen att jag förlora min son i en vårdnadstvist mot hans borderline pappa. Och att jag aldrig har varit gravid nu. Att han ska veta att han har en fru som ljuger.
Min man och jag befann oss utomlands med barnen på semester när jag blev akut inlagd och vi hörde vår bebis hjärtslag. Och alla besök hos BM har min man varit med mig.
Det är då lågt.
Hon är en sådan psykopat som är besatt av min man och ska utnyttja barnen. Han levde under en ”punggrepp” i många år.
Min man kom på henne otrogen med den manen som hon nu är gift med. Självklart är allt en tävling, hon ska hinna först till altaret m.m
Hon påstår att jag trakasserar henne och byter nummer pga av mig när jag inte ens har kontakt med henne. Hon målar upp det för myndigheter och hennes lilla sociala nätverk på Facebook. Hennes syster har anmält mig till sov av missbruk av narkotika. Vilket jag inte alls gör och jag har aldrig träffat henne.
Hon ska vända min man emot mig och utsätta bråk mellan oss. Hon ska vara typ som ”hans fru och leva efter barnen som om de är tillsammans”
Men det är vi här hemma som är familj och hon är bara ett ex och barnens mamma.
Jag är trött och mitt inre fylla på negativt och jag kämpar, men fruktar att jag kärleken kommer att dö mellan oss. Hon låter oss inte vara ifred. Vårdnadstvist är köar nu och under all denna tid har min man inte kunnat säga ifrån eller ens försvara mig. Hon är manipulativ och lögnare och en riktig bedragare, kriminell också som även skriver under med min mans underskrift på dokument på olika myndigheter. Hon har även plundrat tidigare företag på miljoner som gick i konkurs. En annan lång historia. Hon är svartsjuk och har alla sidor av en borderline diagnos. Hon ska vara få sin vilja igenom och hittar och planerar alltid något varje vecka, dag, månad, år.. Det finns inget slut!
Listan är så lång och jag vill veta exakt hur man kan förhålla sig till en sådan störd person som henne.
Jag har sett allt och vi har gjort allt men nu är vi inte rädda och hon kommer att polisanmälas för minst lilla förtal, trakasseri etc
Vårdnadstvisten är växelvis och nu ska man be henne anpassa sig till de normala sätter vid akut och viktig kontakt kring barnen.
Min man är trött och snäll och ger sig ofta men det kostar honom och oss i slutändan.
Vill inte ha någon ”vänskaplig” relation med henne utan en diplomatisk väg som vi gjort med korta sätt som skall gå att ta med en ”borderline ex”
Tacksam för ett riktigt svar..
Hej!
Jag har en dotter 23 år gammal. Positiva sidan :Hon e jätte fin, känsligt, har förståelse för och medlidande för djur och människor, mål inriktad, ordentligt, pålitlig, ambitiös i skolan, och har koll på sin ekonomi.
Negativa sidan : svarar kort, otroligt, har svårt att ha dialog med oss i familjen, frågar mycket, svårt att anstränga sig för vardagliga frågor.
vi i familjen har svårt att kommunicera med henne. Hon får ofta utbrott o skrikig över minsta saker. Jag har upplevt att hon har samma relation med sin kille. Om jag ska förmedla ngt eller råda henne möter jag hennes ”barna sida” och kommer sakta till en vuxen dialog, men denna metod är otroligt svårt, ibland funkar. Vi e ofta ligger lågt inför henne. Min relation blir ibland tillgjort. Finns ngt råd? Tack
Som anhörig är man i behov av bekräftelse och stöd. Självklart ska människor inte stigmantiseras, bara för att de har problem.
men vi måste kunna tala om våra problem på något sätt.
Tusen, tusen TACK för länken till BPD Central!
Äntligen funnit räddaren i en svår nöd…
Tack – glad att den var till hjälp!
Daniel
Hej!
Jag blev så glad när jag hade läst detta blogginlägg. Punkterna ovan stämmer exakt in på min f d fru, både när vi var gifta och tyvärr även fortfarande, fast vi varit skilda i snart fyra år.
Jag har gått vidare, gift om mig, fått barn. Man kan säga att jag lever ett lyckligt liv numer. Det har exet uppenbarligen svårt att acceptera. Med jämna mellanrum dyker hon upp på mina sociala medier, i mina sms- och samtalslistor och kräver saker av mig (eller mig och min familj) och hotar med repressalier (som bara existerar i hennes egen hjärna) trots att allt är reglerat i bodelningsavtal sedan många år tillbaka. Hon kastar ut orimliga anklagelser om hur illa jag behandlat/behandlar henne och hon är helt likgiltig för min och min familjs situation. Det blir att jag går i fällan, försöker förklara för henne hur det ligger till enligt lag, det blir konflikt, jag ber henne sluta kontakta mig vilket hon ignorerar. Sedan, plötsligt, hör jag inget ifrån henne på något år, eller så, när samma visa då börjar om igen.
Nyligen ”dansade” vi ånyo en sådan här svängom. Skillnaden denna gång var, att jag nu har gett upp att försöka ”omvända” henne – vilket jag även fick bekräftat här i ditt inlägg att det är lika med lönlöst. Istället bad jag henne att sluta kontakta mig ett antal gånger och kontaktade sedan polis och jurist för att ta reda på vad jag kan göra om det inte upphör.
Tack för ett väl förklarande blogginlägg!
Med vänlig hälsning, A
Tack A för kommentaren – jag är glad att texten var till hjälp!
Daniel
När jag läser dina kommentarer Sigrun så känner jag exakt det som jag känner i relation till de flesta borderlinepersoner jag mött; man måste bete sig perfekt….Det är ingen här som har velat stigmatisera någon, man har velat hjälpa. Personer med borderline är så mycket uppe i sig själv att de inte ser omvärlden( ja jag generaliserar lite). Det PÅVERKAR andra människor, särskilt nära anhöriga. Ingen är perfekt, men alla har rätt att bli trevligt bemötta.
Jag är själv en av alla dem med borderline eller som det idag heter; emotionellt instabil personlighetsstörning – IPS. Jag kan INTE skriva under på allt det som står i inlägget och det ni skrivit i kommentarer. Jag är inte manipulativ, bryr mig inte enbart om mig själv och skulle ALDRIG varken hota eller kränka andra människor. Problemet när man drar alla med samma diagnos under en och samma kam, blir just att det generaliseras och andra tror att alla är likadana. Till att börja med kan jag berätta att det finns två typer av IPS; den introverta och den extroverta. Jag är introvert vilket innebär att jag vänder min smärta inåt, emot mig själv i form av självskadebeteende och självmordsförsök. Jag har aldrig lagt över min smärta på någon annan, har alltid tagit ansvar för mina handlingar och har aldrig behandlat någon illa enbart utifrån att jag varit sjuk. Jag har inte sämre förmåga än någon annan att känna empati, tvärtom så är jag mycket mer empatisk än tex den man jag lever med sen 8 år tillbaka.
Ingen behöver bete sig perfekt i min närvaro, för jag är inte heller perfekt.
Ingen behöver vara rädd för att jag ska trakassera dem, för det är ingenting jag någonsin gjort eller kommer göra.
Ingen kränks av mig, för jag är inte en person som kränker andra.
Ingen glöms bort i min närvaro, för mitt fokus ligger inte på mig själv utan på andra.
Ingen i min närhet får höra lögner, för jag tycker inte om oärliga människor och därmed ljuger jag inte.
Kort och gått, alla med samma diagnos är inte samma personer. Dessutom har borderline stor samsjukhet med andra diagnoser och alltså kommer den sällan ensam. Det är givetvis något som förändrar hur personen beter sig, om det då alltså finns andra diagnoser med i spelet..
Jag är trött på att bli stämplad och få höra att människor med borderline är si eller så. Vi är människor precis som alla andra och ska ses som dem vi är och inte som ”hon/han med borderline”.
Jag har som sagt levt med min man i 8 års tid nu och visst har vi det tufft ibland, men det har alla par. Han hade aldrig stannat hos mig om jag var sådan som många beskriver personer med borderline; Manipulativa, elaka, egoistiska osv. Och tar det slut mellan oss, varför ska jag tracka honom och skicka elaka sms? Det skulle inte ge mig ett skit och bara göra honom ledsen, så det finns inget intresse i det. Jag tror inte att man kan förklara människor som gör sådant, med ”hon har ju borderline.” För det där hör INTE till diagnosen. Det finns inget kriterie där det står ”manipulativ” eller ”elak”. Inte heller står det att man har brist på empati, för så är det inte. Hade varit skönt om människor kunde sluta hitta på egna kriterier och istället ta kontakt med någon som verkligen vet vad dem pratar om!
Tack till ”-” för kommentaren!
När jag läser om artikeln så ser jag att jag pratar om narcissism och borderline i rubriken och sedan i artikeln så benämner jag det som ”allvarliga problem med att etablera respektfulla och ömsesidiga relationer”, och det var egentligen det sistnämnda som jag tänkte fokusera på. Det är just detta som är problemet med diagnoser, att man drar massa personer över en kam, så jag är som sagt kluven till att jag här använde dessa diagnosbegrepp. Jag gjorde det för att jag kände att det var ett bra sätt att hjälpa rätt personer att hitta artikeln på nätet.
Jag håller helt med dig också om detta att det finns olika ”cluster” inom borderline, och att man verkar ofta glömma detta. t.ex:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/fel-att-kasta-all-skuld-pa-personen-med-borderline_41350.svd
Anna Kåver har just arbetat i första hand med självskadande patienter, och därför tycker jag att det är knepigt att hon gör en stor sak att hon inte träffat sådana personer som tidigare beskrevs i artikelserien.
Hälsningar Daniel
Jag önskar att du kunde få träffa min psykolog som arbetar med DBT och således bara har med oss manipulativa och elaka borderlinemonster att göra. Det kanske skulle kunna ge dig lite nya perspektiv och hjälpa dig att omvärdera innehållet i det här (tillochmed faktamässigt inkorrekta inlägget).
Så tråkigt att en person som är PSYKOLOG bidrar till demoniseringen av människor med Borderline.
Din beskrivning stämmer inte in på de mängder av Borderline-personer som jag har träffat genom inläggningar och DBT-grupp. Blev jätteledsen av att läsa det här inlägget. Och ännu mer ledsen av vissa osympatiska kommentarer. Men var inte oroliga, jag kommer inte yxmörda någon pga oregerlig ilska, så ni måste inte skaka fram ”en planerad, försiktig reträtt”. 🙂
Puss!
Tack för inläget till dig som kallar dig borderline-klichée.
Du får jättegärna berätta vad du ser som faktafel, jag vill gärna veta vad du tänker på.
Och oavsett vad man kallar det så finns det människor som kränker andra på olika sätt, det har jag sett exempel på på olika håll.
Att du inte sett det i DBT-grupperna, kan bero på att DBT fokuserar på ”borderline med självskada” och man har funnit att det finns flera olika kluster av Borderline, ett med tydligare utåtvänd ilska, och ett med mer inåtvänd problematik. I DBT-sammanhang är det inte i första hand borderlinepersoner mer utåtagerande problem som hamnar.
Undrar om du har något bättre förslag på hur man ska prata om det här problemet att vissa människor kränker andra i nära relationer?
Vänliga hälsningar Daniel
Dessutom är det inte jag som från början har bestämt att samhället ska hantera psykiska problem genom att ge diagnoser, om jag hade fått bestämma hade man använt andra sätt. Men nu finns dessa diagnosbegrepp och därmed finns också människor som beskriver sig som att de lidit av att leva med människor med borderline och liknande problem.
Jag skulle önska att ”klichée” och de som blir upprörda av det här inlägget skulle rikta sin ilska mot det psykiatriska system och de personer som från början satt diagnosen på dem. Har du läst mitt tidigare inlägg om detta?
http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=2056
Jag vill verkligen ta till mig kritiken men det är svårt om du som kritiserar inte kommer med något mer konstruktivt sätt att se på dessa dilemman. Att den s.k. ”borderline-personen” både kan ha ett eget lidande och utsätta andra för lidande.
/Daniel
Hej! Jag vet att det här är ett gammal inlägg men jag tänker svara iaf. Jag kan börja med att säga att jag inte läst igenom alla kommentarer så det kanske redan står något liknande skrivet.
Jag förstår att du generaliserar i din blogg, det är svårt att vara ett mellanting, men jag har borderline och jag tycker faktiskt att det här inte var så bra skrivet. Nu har jag lättare att hantera min ilska än vad jag hade förut och fick oftare känsloutbrott med våldsamma inslag, speciellt i min kärleksrelation. Din sista punkt, punkt 4, tycker jag hade varit en mindre bra strategi, speciellt i en relation med en borderlinepersonlighet. De flesta med borderline har en väldigt stark känsla av övergivenhet och missförstånd, och en stark rädsla för att bli lämnad ensam och för separationer. Att undvika den personen, att ”prata mindre” med den personen hade bara förstärkt de känslorna vilket i sin tur hade lett till svårare problem i relationen. Bryt upp helt istället om det är det du vill, men att ställa en borderlinepersonlighet inför tvivel är som bäddat för mer känsloutbrott i form av inbillad övergivenhet/separation – mer ångest, ilska och desperation.
Så tänker jag om jag utgår ifrån mig själv. Tack annars för en intressant blogg.
Tack för kommentaren!
Självklart ska man inte bara dra sig tillbaka från en kärleksrelation utan att säga något, tack för förtydligandet!
Hälsningar Daniel
Bara för att en person har problem med ilska ( som jag har) betyder det inte att ja förtjänar folk som drar sig undan för då blir ja ännu elakare. Jag tänker på Hjalmar söderbergs dikt som går i stil med: man vill bli älskad i brist därpå beundrad i brist därpå fruktad. Själen ryser av tomrummet….
Tack, Sarah för din kommentar.
Det jag försöker prata om här är att ilska kan komma till uttryck på ett sätt som kan bli kränkande för andra. T.ex. genom att komma med hot eller säga nedsättande saker. Då kan det vara viktigt för den utsatta personen att göra saker för att skydda sig. Om man är i en relation med någon så finns det bra metoder att komma ifrån detta genom att använda t.ex. giraffspråket, DBT (Dialektisk beteendeterapi). Eller imagoterapi. Det är såklart ännu bättre om båda parter kan komma överens om att hjälpa varandra på detta sätt.
http://detkänsligabarnet.se/2013/giraffspraket-ett-satt-att-kommunicera-respektfullt
Vänliga hälsningar Daniel
Skulle kunna skriva mer, men vill bara kort tacka för din blogg med ovanstående inlägg. Tydligt markerat att det finns problematik med diagnoser, att val av etikett gjordes för att personer som tex jag skulle kunna hitta inlägget. Som då riktar sig mot klustret utåtagerande.
Tack. Det hjälpte.
Tack och välkommen tillbaks!
Daniel
Hej!
Blir inte alls speciellt glad av att läsa ditt och andras stigmatiserande inlägg om hur HEMSKA personer med borderline, eller rättare sagt emotionell instabil personlighetsstörning som det heter. Och att man som proffesionell använder borderline som är ett förlegat begrepp efter man har infört de nya diagnoskriterierna i DSM.
Jag har själv IPS och inget av det där extroverta är något jag känner igen i mig själv.
När jag är ledsen går jag undan så min familj inte ska behöva se det.
Jag pratar inte om mina självmordstankar eller självskadebeteende inför min familj. Min man är ofta helt omedveten om att jag har skurit mig.
Jag vänder ut och in på mig själv för att vara till lags. Sliter ofta tills jag stupar, trots att jag vet att det inte är bra för min psykiska hälsa.
Kräver nästan aldrig av min man att han ska göra något i hemmet.
De få grejer han har på sitt ansvar glöms ofta bort. Jag påpekar det i stort sett ALDRIG.
Jag håller ihop mig för mina barn så att de ska märka så lite som möjligt att jag inte mår bra.
Jag har extremt lätt för att läsa av andra människors känslotillstånd. Jag har en hög grad av empati, ibland nästan så jag smittas av den personens känslor.
Trots allt detta så känner jag mig ofta otillräcklig och som en dålig människa.
Jag önskar jag kunde göra lite mer, göra bättre, vara en bättre förälder osv.
När jag läser såna här inlägg som ovan blir jag jätteledsen.
Tänk om jag är sådan fast jag inte trodde det?
Tänk om min man tycker såhär om mig?
Tänk om andra tror att jag beter mig såhär?
Tack Maria för att du berättar om din reaktion.
Jag blir såklart också ledsen och vill verkligen be om ursäkt att det inte känts bra att läsa detta. Det finns forskning som säger att man kan dela in borderlinge/ips i olika ”cluster” av personer, och att det bara är en delmängd som uppvisar problem med aggressivitet mot andra. Och så är det med diagnoser, de är väldigt ungefärliga och flytande, det tror jag alla som håller på med detta kan hålla med om.
Och jag blir ledsen, för jag tycker att jag upprepade gånger här försökt förtydliga att jag ser det så – har du läst min artikel om diagnosetiketter, som jag hänvisar till?
Jag tycker jag lägger fram det tydligt: Jag tror inte att användandet av diagnoser har så mycket positivt med sig, det blir lätt ett stigma, men i denna artikel har jag velat prata om ett problem som vissa människor upplever, och då fanns det en poäng att använda dessa etiketter – inte för att det finns någon ”sanning” i dem, utan som etiketter som gör det lättare för människor att hitta information på nätet. Om en person som fått en sådan här etikett på sig väljer att ta åt sig, är det utifrån hur jag ser det ett val som den personen gör, men jag vill verkligen försöka förstå varför det inte uppfattas så, och du får väldigt gärna hjälpa mig och berätta mer och utförligare hur du resonerar.
Hälsningar Daniel
(inlägget om diagnoser: http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=2056)
Hej!
Har inte läst din artikel om diagnoskriterier som du hänvisar till. Ska göra det.
Jag gör inte själv kopplingen för egen del mellan mig själv och den del av IPS som du beskriver här. Däremot är jag orolig för att andra ska läsa och tro att jag eller alla andra med IPS är såhär.
Är uppväxt med två narcissistiska föräldrar. Jag är säker på att dom har googlat på min diagnos. Skulle dom se detta du skrivit skulle dom nappa direkt och GÖRA OM mig till allt det där hemska i sina tankar, handlingar och sätt att agera när det gäller mig, naturligtvis.
För det är ju mycket enklare än att titta inåt. Istället skulle det här kunna vara ett sätt för dom att upprätthålla sin självbild och skylla på att jag skulle besitta alla dessa egenskaper som det skrivs om här och därigenom berättiga deras vidriga beteende i samband med att jag fick min diagnos.
Ja, jag vet det ganska bestämt. Kan man ljuga och skylla ifrån sig på mig när ens sambo desperat försöker förklara för mina föräldrar att jag håller på att ta livet av mig pga av deras beteende, då är detta också möjligt. Tyvärr!
Personligen tycker jag diagnoser är något bra. Det innebär att man också kan få rätt behandling.
Jag har själv fått möjligheten att delta i en MBT behandling som är en ganska omfattande och lång behandling.
Man kan efter avslutad behandling helt bli fri med sin diagnos, med andra ord bli frisk och kunna fungera bättre i sina relationer och i sig själv.
Däremot tycker jag såna här beskrivningar där IPS klumpas ihop med narcissism och det gemensamt beskrivs som oempatiska, aggressiva, själviska och icke mentaliserande personer skapar stigmatisering och förvirring.
I min MBT grupp har alla utom en person vuxit upp med föräldrar som har grav narcissism, vilket snarare pekar på att man får IPS pga en narcissistisk uppväxt.
Då blir det ganska konstigt och förvirrande när dessa två diagnoser beskrivs på samma sätt.
Jag kan förstå i sak vad du vill med ditt inlägg.
Jag arbetar själv inom psykiatrin och har träffat såna här personer som du beskriver. Så, ja, jag vet att det förekommer.
Jag gillar bara inte ditt sätt att framföra det och därtill använda ett förlegat begrepp som borderline.
Proffesionella yrkesutövare bör hålla sig till de moderna namn som diagnoserna har idag i DSM. Det är min högst personliga uppfattning.
Tillägg, vill bena ut vad som är vad och vilket som tillhör vilken störning.
Samsjukligheten är stor när det gäller personlighetsstörningar. Man kan ha både narcissistisk personlighetsstörning och IPS, och annat också för den delen ( depression, ätstörning, fobi mm)
De du beskriver i första inlägget tycker jag stämmer bäst på personer med narcissistisk personlighetsstörning och antisocial personlighetsstörning (psykopat). Jag tror för allmänheten är det svårt att skilja ut vad som är vad och således skulle det kunna uppstå rena felaktigheter, vilket verkligen leder till stigmatisering.
Av den anledningen tycker jag rätt diagnos är så viktigt och att man ska gå efter DSM 3 kriterierna. Dom finns av en anledning!
Jag tror dock inte problemen gäller för psykpatienter i allmänhet. De flesta har koll på vad de har.
Vårdpersonal också.
Problem uppstår när vanliga människor läser detta och tror att allt stämmer in på alla eller några sorters personlighetsstörningar. Folk tror att ALLA psykpatienter är farliga, våldsamma aggressiva osv fast det i verkligheten endast är ett fåtal som är det.
För min personliga del skulle det få förödande konsekvenser om fel personer läser och tror på hur du (inte) delar upp det.
Enligt diagnoskriterierna DSM 3 innebär Emotionell instabil personlighetsstörning följande;
”De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer: ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet och instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:
1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. Uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5 Uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar
6. Är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. Känner en kronisk tomhetskänsla
8 uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.”
Texten är hämtad från wikipedia; http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Borderline_personlighetsstörning
Tack för mig!
Jättetack Maria för att du förtydligar att de punkter jag skriver inte på något sätt är tänkta att vara diagnoskriterier, och inte syftar till att på något sätt heltäckande beskriva någon person.
Tack också för att du lyfter fram perspektivet att den som kränker ofta själv varit kränkt som barn, detta är superviktigt tycker jag. (se mer om detta i andra inlägg i bloggen, och i t.ex. Alice Millers böcker)
Jag vill här göra en liten slutkommentar för att snart stänga detta inlägg för kommentarer:
När jag läser igenom inlägget så är jag överens med vissa kommentarer att det är klart olyckligt att det här sker en sammankoppling mellan borderline och narcissism och en del negativa attribut. Särskilt olyckligt kanske, såhär i efterhand, att jag använde orden ”destruktiv” och ”manipulera”. Detta är ganska svepande formuleringar som kan uppfattas som nedlåtande. Egentligen är jag ju vän av giraffspråket, där man hela tiden strävar efter att vara väldigt konkret. Det är det konkreta som är mest hjälpsamt.
Samtidigt tycker jag att det redan i diagnoskriterierna ges en ganska negativ bild av dessa diagnoser, så jag är osäker på i vilken grad jag egentligen förvärrar en redan dålig bild.
Ursäkta om jag upprepar mig men egentligen är det inte diagnoserna som är det viktiga i texten, utan det är att det finns människor, med eller utan diagnos, som upprepat kränker andra.
Återigen: Jag använde dessa ord (destruktiv, kränkande etc) för att underlätta för människor som söker på dessa ord att hitta artikeln på nätet, och ber om ursäkt för att de kan såra en del läsare.
Jag misstänker också att det kan vara kontroversiellt att man faktiskt kan vilja göra slut med en person som upprepat kränker. Hoppas det också är tydligt för läsaren att jag tycker att man först ska kommunicera tydligt vad man behöver, och också ta sig ordentligt med tid att tänka över situationen innan man fattar sådana beslut.
Om någon vill kommentera eller så framöver, så är ni välkomna att maila mig, så ska jag försöka ta emot detta på bästa sätt.
Hälsningar Daniel