Etikett: Falska minnen

Kritik mot Dan Josefssons bok och dokumentär om Quick-fallet

Igår publicerade jag en översatt artikel av Ross Cheit där han kritiserar en artikel minnesforskaren Elizabeth Loftus och några av hennes kollegor.

I november 2013 kom en dokumentär och en bok av Dan Josefsson om fallet Thomas Quick, där Josefsson med en Wallraff-metod drog fram i ljuset hur terapin med Quick ägt rum, den terapi som lett till dussintals erkännanden av mord, som Quick/Bergwall först blev dömd för och sedan frikänd.

Som psykolog är jag såklart glad över att Josefsson gjort detta arbete, det är viktigt att detta lyfts fram, och jag hoppas att debatten fortsätter bland oss som jobbar inom detta område om hur vi ska undvika att något sådant här händer i framtiden.

Anledningen till att jag ville översätta Cheits artikel är att Josefsson ganska utförligt tar upp en debatt om falska/återvunna minnen som är ganska stor och komplex, och att Josefsson då bara tar upp ena sidan av debatten. Man kan när man läser eller tittar få intrycket att det nu är klarlagt att återvunna minnen är alltid är falska, men detta stämmer inte med forskningen, utan läget är mycket mer komplext än så.

Elizabeth Loftus, som är lite av huvudnumret bland minnesexperter i dokumentären, har fått en hel del kritik. Hon har deltagit som expertvittne i otaliga stora rättegångar i USA, och då har hon sagt att hon endast försvarar personer som hon tror är oskyliga, samtidigt som hon också försvarat Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh och den kände pedofilen Paul Shanley (för källa till denna uppgift och mer kritik mot Loftus, se här och här)

Sivers, Schooler och Freyd skriver:

I många år behandlades denna kontrovers [debatten kring falska/återvunna minnen] som en svart-vit fråga om återvunna minnen skulle ses som äkta eller falska. På senare år har dock ett mer nyanserat perspektiv trätt fram där både forskare och praktiker verkar villiga att acceptera att det finns både falska och sanna minnen som återkommit.

Josefssons enkelsidiga hänvisning till false-memory-debatten tycker jag gjorde att en rad viktiga och intressanta frågor inte kom att diskuteras så mycket i anslutning till programmet. Jag skulle till exempel vilja diskutera: Var det något konkret som terapeuterna gjorde i terapin som ledde till de falska erkännandena, eller var grundorsaken att Quick föredrog att vara inlåst på Säter framför att komma ut, i kombination med en rad naiva personer som ville tro att han talade sanning? Exakt vad var det i så fall som gick fel i själva terapierna? Var det verkligen ”falska minnen” som Quick hade, det vill säga att han trodde på det själv, eller var det snarare att han medvetet ljög?

Boken Mannen som Slutade ljuga av Dan Josefsson på Adlibris, Bokus. Läs gärna också mitt tidigare inlägg om falska minnesdebatten.

Tillägg:
Josefsson bygger en stor del av sitt resonemang på att försöka leda i bevis att Quick var utsatt för s.k. bortträngda-minnes-terapi. Detta begrepp är nära kopplat till Loftus och hennes kollegor (däribland förbundet mot falska minnen, FMSF). Begreppet är ganska luddigt och omstritt och absolut inte etablerat. Tyvärr så finns inte så mycket konkreta fakta om Quicks terapier i Josefssons material som verkligen visar att terapeuterna verkligen gjorde tveksamma saker i terapirummen. Därför känner jag att frågan hänger i luften hur mycket som berodde på Quicks vilja att vara kvar på Säter, och hur mycket som bör tillskrivas terapin. (därmed är inte sagt att jag tycker att Säterterapeuterna verkar bra och seriösa; det Josefsson beskriver ser jag helt klart som problematiskt)
Att försöka bevisa att Quick utsattes för en sådan bortträngda-minnes-terapi, är också en viktig sak som Josefsson hävdar motiverar den extrema sorten av journalistik som han höll på med, med dolda kameran-inspelningar och att utge sig för att skriva i annat syfte än han gjorde. Jag kan inte låta bli att undra om Josefsson har målat in sig i ett hörn här: För att motivera sina extrema undersökningsmetoder tvingas han bita sig fast i begreppet borttränga-minnes-terapi, vilket i sin tur gör att han blir tvungen att hävda att Loftus-lägret står för den enda sanningen, vilket knappast stämmer.
Se vidare Kenneth Popes artikel om bland annat s.k. bortträngda-minnes-terapi.

Ross Cheit kritiserar Elizabeth Loftus

Detta är en svensk översättning av artikeln Falska dikotomier och andra fel i Patihis et al. av Ross Cheit, professor vid Brown University i USA (se mitt nästa inlägg angående varför jag publicerar denna)

Patihis, Ho, Tingen, Lilienfeld och Loftus publicerade nyligen en forskningartikel om de så kallade ”minneskrigen” (memory wars) i tidskriften Psychological Science. Artikeln bär den provokativa titeln ”Är minneskrigen över? Ett gap mellan forskare och praktiker i föreställningar om förträngda minnen”.

Artikeln är så full av fel att man knappt  vet var man ska börja. Det är ett säkert tecken på att något är fundamentalt fel när en artikel har ett signifikant felcitering i den andra meningen. Så är fallet med Patihis m.fl, som väljer att summera professor Jennifer Freyds arbete som att ”minnen av traumatiska händelser kan trängas bort och sedan återvinnas korrekt i terapi”. Författarna till artikeln citerar utan sidhänvisning en bok av Freyd från 1994 som inte påstår något sådant. Istället gör Freyd det okontroversiella påståendet att psykoterapi kan var till hjälp för dem som varit utsatta för trauma i barndomen. Freyd varnar också på sidan 320: ”Denna aspekt av psykoterapi och återvinnande av minnen kan också leda till förvrängningar i tolkningen av minnen; såväl sinnesintryck, känslominnen och beteendeminnen.”

Man undrar varför författarna till artikeln inte återgav nyanserna i det Freyd skrivit. Man undrar också varför de ignorerade den mängd forskning Freyd gjort sedan 1994, såsom den respekterade boken Betrayal trauma: The logic of forgetting Childhood Abuse (på svenska: Svektrauma: Varför man kan glömma barnmisshandel och -kränkningar). Freyd har i sitt arbete bland annat fokuserat på två aspekter av minne: Minnens varaktighet över tid och deras sanningshalt. Freyd har alltid fört fram att både s.k. ihållande minnen (som man haft hela tiden) och återvunna minnen, kan vara inkorrekta. Läs till exempel hennes presentation för The American Association for the Advancement of Science om vilseledande och förvirrande medierapporter om minnesforskning. Denna presentation kan också appliceras på Patihis m.fl. och dess mottagande i media.

Håller inte Patihis m.fl. med om den till synes okontroversiella påståendet att både ihållande och återvunna minnen kan vara med sanningen överensstämmande? Vårt arkiv innehåller ett stort antal fall där icke-ihållande minnen fått stöd. Vissa av dessa minnen har återkommit i terapi, många har framkommit på annat sätt. Men sådana bevis verkar inte spela någon roll för Patihis och hans medförfattare, som bortser från fall som fått yttre stöd, samtidigt som de påstår att det enda beviset för återvunna minnen är personers egna påståenden.

Patihis och hans medförfattare erbjuder också den falska dikotomin mellan ”forskare” och ”praktiker”, och ignorerar då att det finns ett stort antal forskare, såsom nämnda Freyd, som utmanar författarnas slutsatser (se till exempel här för ett stort antal exempel). Patihis artikel visar att minneskrigen fortfarande lever och frodas. Vi kommer att kännas oss trygga i att de är över när författare som Patihis slutar med de falska dikotomierna och börjar ta in den forskning som motsäger deras slutsatser istället för att låtsas att vetenskapliga frågor kan läsas genom något slags popularitetstävling.

Anmärkning: När Cheit pratar om att vissa återkomna minnen har ”stöd” så menar han att det funnits vittnen till övergreppen, eller att förövaren förgripit sig på andra eller att det finns andra fakta som styrker anklagelserna.

Tre myter om ”falska” traumaminnen

Jag har läst och kommenterat på bloggen RMW:s inlägg om falska minnen av sexuella övergrepp. Det finns ju en ständigt aktuell debatt om minnen av trauman som (påstås) återkommit efter en period av minnesförlust.

Hänvisade i min kommentar till Jim Hoppers sida där han samlar forskningsresultat inom området. Enligt RMW och dem hon hänvisar till saknas det forskning som stöder att minnen kan ”återkallas” via terapi. Hopper visar att fenomenet med tidsbegränsad minnesförlust efter trauma är väl utforskat och att forskare med en rad olika angrepssätt funnit stöd för fenomenet.

Jag kollar lite på RMW:s referenser, och förstår inte riktigt varför de inte tar hänsyn till den forskning som Hopper refererar till.

Jim Hopper tar upp ett antal myter som ofta återkommer om dessa ”återkomna” minnen:

* I debatten framställs det ofta som att det uteslutande är minnen av sexuella övergrepp som återkommer på detta vis. Hopper visar att det finns forskning på detta fenomen (som han kallar delayed recall) inom en rad olika sorters trauman såsom krigstrauma, naturkatastrofer och koncentrationsläger.

* Det kan också i debatten framstå som att det är bara i terapi som det händer att minnen av trauman återkommer. Hopper citerar trovärdig forskning som visar att återkomsten av minnen kan triggas av många olika saker. Exempel kan vara omskakande livshändelser såsom dödsfall eller att få barn, eller att resa tillbaks till en viss plats där man inte varit på länge.

* Man kan också ofta få bilden av att förträngning är den mekanism som ska användas för att eventuellt kunna förklara att minnen försvinner för att sedan återkomma. Hopper pekar på att dissociation är det koncept som oftare används av moderna traumaforskare, och att man med detta bättre kan förstå hur minnet påverkas av trauma. Hopper pekar också på att det finns ett flertal minnesforskare som har väl utarbetade teorier som kan förklara hur minnesförlust efter trauma kan uppkomma, exempelvis Jennifer Freyd.

Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag som psykolog och terapeut inte använder några av de ”suggestiva metoder” som RMW nämner i sitt inlägg.