Functional Analytic Psychotherapy – Det känsliga barnet

Vad göra när en vän/partner/släkting har det tufft

Ibland trillar livets dramatik rakt in i våra liv. En jobbarkompis som just fått veta att hans fru vill skiljas. En faster som får veta att hon har dödlig cancer. En grannes barn skadas i en trafikolycka.

Jag har en känsla av att vi svenskar inte är så bekväma med att hjälpa och stötta varandra i dessa svåra stunder. Vi känner oss lätt obekväma och ivägen och tar då gärna den enkla vägen att låta andra ”sköta sitt”. Det måste väl inte vara något fel i det, jag uppskattar ofta den här individualismen, att man känner sig ganska fri att leva som man vill i det här landet. Samtidigt tror jag att det ofta leder till problem när vi inte riktigt vågar finnas där för varandra. Ensamheten verkligen en av vår tids dödligaste sjukdomar. Inte minst i de där svåra stunderna när en stödjande hand kan betyda så mycket.

Så här kommer några försök till konkreta tips för hur man kan tänka när någon i ens närhet har det svårt:

Våga tränga dig på. Det finns tusen sätt att göra detta på. En blomma, ett kort, ett sms som säger att du finns i mina tankar. Men det svåraste är nog ofta att ringa upp eller gå och ringa på dörren, och det är precis det som är mest uppskattat och hjälpande. Så vi behöver erkänna för oss själva hur taffliga och otillräckliga vi kan känna oss i närheten av livets stora förluster, och ändå våga försöka närma oss varandra.
Vi kan inte ta bort smärtan för varandra, bara finnas där med den. Ofta när det gör ont för någon annan så vill man hjälpa till och försöka hitta på något som kan ta bort det jobbiga. Denna impuls är fullständigt mänsklig och naturlig, men ju större kris, ju svårare är det att göra något åt saken. Så det man egentligen behöver är just bara att någon finns där och delar det jobbiga. Så våga sitta helt tyst och bara lyssna, eller uttryck att ”jag vet inte vad jag ska säga”. I hjälpande professioner pratar man ibland om att ”sitta på händerna”, det vill säga inte försöka hjälpa till eller fixa något, och här är detta särskilt relevant.
Det vanliga när man hamnar i kris är att man känner sig ensam och utsatt, och det är då väldigt hjälpsamt att få höra att andra förstår. Så när man pratar med en människa i kris så kan man med fördel uttrycka förståelse. Detta går att säga på många olika sätt. Ett tips är att berätta hur det känns i kroppen. T.ex. ”jag blev helt kall i kroppen när jag fick veta vad som hade hänt din mamma”.
Be om lov innan du ger råd eller kommer med hjälp. Jag säger inte att man bara ska lyssna och förstå, men det är viktigt att göra hjälpförsök i en anda av att det är den drabbade som själv bestämmer.
Tänk på hur du använder din kropp. När vi är stressade reagerar alla nerver högkänsligt och vi registrerar omedvetet kroppsspråk och tonfall. Man vill lugnt vända hela sin kropp mot den drabbade med en attityd av att ”jag förstår att du har det supertufft, det känns i mig också att höra om detta”. Sårbarhet är ett nyckelord, och det märks liksom i kroppen om man tar sig tid att själv beröras av det som händer.
Små kärlekshandlingar, som en klapp på axeln, eller att någon hjälper till att vattna blommorna eller gå ut med hunden, kan självklart också vara väldigt betydelsefulla. Ett enkelt ”lova att berätta om jag kan hjälpa till med något” kan värma mycket.

Hoppas dessa så tankar är till hjälp, jag tror väldigt mycket på att vi behöver jobba på en värld med mer hjälpsamhet och medmänsklighet. Här finns en video med prästen Olle Carlsson där han pratar klokt om att stödja någon med cancer eller någon annan livshotande åkomma.

– Jag har inspirerats till den här artikeln av Functional Analytic Psychotherapy (FAP), jag hoppas snart erbjuda mer information om denna i en bloggartikel eller video.

– Här är en bra artikel på engelska på samma tema, det är hämtat från DBT, Dialektisk BeteendeTerapi: www.dbtselfhelp.com/html/validation.html

Relationskris? Hur du får din partner att göra som du vill

Rubriken är såklart skämtsamt satt. Relationer handlar om så oändligt mycket mer än att partnern ska göra det jag vill. Men när konflikterna börjar öka i relationen så kan det vara anledning att se över i detalj vad det är som händer mellan er; vad du vill ska hända och hur du uppmuntrar det.

Inte sällan hör jag att en stressfaktor, såsom att få barn, utlöser sämre beteenden hos parterna i ett förhållande, och att man orkar mindre relationsvårdande beteenden. Allra värst är stress och påfrestningar som drabbar båda samtidigt, exempelvis den stora förlust av ”egen tid” som en bebis innebär, eller sorgen av ett barn som får en svår sjukdom eller handikapp. Eller att båda har jobbigt på jobbet samtidigt. Och att detta leder till att relationen försämras till följd. Tyvärr blir det inte sällan en negativ spiral där den enes negativa beteenden triggar den andres sämsta sidor, och så är man inne i reaktioner och motreaktioner och agget och illviljan mot den andre ökar. Här tycker jag att KBT-perspektivet kan vara användbart, för det är så genialiskt enkelt. Jag vill inte säga att det löser allt. Men om man går och längtar efter en beteendeförändring hos sin partner, så kan det verkligen finnas anledning att dra nytta av detta perspektiv.

KBT-perspektivet (eller inlärningspsykologin, som det egentligen heter) säger att beteenden som belönas kommer att öka, och beteenden som bestraffas kommer att minska. Väldigt viktigt här är att bestraffning inte behöver vara avsiktlig. Utan bestraffning här är allt som får en person att känna sig sämre än innan.

Ett exempel kan vara att jag tycker att min partner är dålig på att städa och göra fint hemma. När hen äntligen går ut med en soppåse, så kan det vara lockande att säga ”fint, skulle du kunna ta och dammsuga när du ändå håller på”. En sådan kommentar kan säkert vara välmenad, men får samtidigt en bestraffande roll för den som hör den, för att få i uppgift att dammsuga upplevs sällan som glädjande och positivt, utan som betungande. Istället kan man bemöta partnern med ett leende och en puss på kinden och då finns större sannolikhet att hen kommer att öka sina städbeteenden.

Det finns enormt mycket forskning som visar att detta fungerar. Jag hörde igår om att forskare har låtit skolbibliotekarier klappa sina gäster på axeln och på så sätt ökade studenternas spontana besök i biblioteket. En klapp på axeln leder till en spontan hormonutsöndring i kroppen och hjärnan gör en omedveten koppling mellan biblioteket och denna sköna känsla, vilket leder till ett ökat beteende; att gå dit.

Agget och besvikelserna – ett gift?

Det jag ofta hör när jag pratar med människor om jobbiga kärleksrelationer är att när man blivit besviken eller arg på sin partner många gånger, så ökar de negativa känslorna mot partnern och det blir allt svårare att svara positivt på partnerns initiativ. När min partner går ut med soppåsen så kanske detta hos mig utlöser tanken att jag gått ut 100 gånger med soppåsen, medan partnern gjort det 2 gånger. Och när jag ser partnern göra detta, så blir jag påmind om vilken oförbätterlig slarver jag tycker hen är, och det blir väldigt svårt att säga och utstråla något positivt. Tvärtom, blir det lätt att man kommer med någon spydig kommentar av typen, ”är det så dags att upptäcka nu att sopkorgen behöver tömmas?” Samma sak om partnern har haft alkoholproblem och för första gången beställer in en alkoholfri drink på krogen, då kan det vara lätt att hjärnan associerar till alla gånger hen druckit för mycket och man blir sugen på att säga något om detta. Eller så visar kroppen att jag tänker på partnerns problemdrickande, vilket partnern tyvärr ofta snappar upp. Missnöje, ilska och agg gör oss benägna att svara bestraffande även på beteenden som vi egentligen önskar oss mer av.

Och tyvärr så spelar det ingen roll hur rätt jag har i min kritik av min partner, om jag inte lyckas bemöta mina partners bra beteenden på ett positivt sätt, så kommer vi att sitta fast i en negativ spiral av konflikt och otillfredsställelse. Här kan jag tipsa om att jobba med acceptans och närvaro, se boktipset nedan. Terapi kan självklart också vara hjälpsamt om man känner att man sitter fast i sina känslor på detta sätt.

Hur man kan ”belöna” sin partner

Det första jag skulle vilja ta upp är kroppspråket. Händerna på bröstet signalerar distans, medan politiker lär sig att det signalerar öppenhet och välkomnande när man visar fram handflatorna. Den starkaste positiva, belönande gesten vi kan ge någon är kanske att le med hela ansiktet, och det är något man ofta ser när människor relaterar till små barn och bebisar.
Kroppskontakt är också ett väldigt effektivt sätt att ge sin partner en positiv respons. Alltifrån att snudda lätt vi någons arm till långa kramar.
Uttrycka uppskattning är såklart också effektivt. Försök gärna vara kortfattad och personlig, t.ex. ”jag blev glad när jag såg att du började med deklarationen nu redan i april”, eller ”när jag hörde att du planerade att laga middag fick jag glada fjärilar i magen”. Ett ”tack”, ”härligt” eller ”underbart” känns oftast väldigt gott att få av sin partner. Att vara specifik är också bra. Istället för ”juste att deklarationen är klar”, kan man säga att ”jag uppskattar verkligen all den tid du lade på att titta på olika avdragsmöjligheter”
Eller varför inte göra något som man vet att partnern längtar efter att man ska göra. ”När jag såg dig gå ut med soporna blev jag inspirerad att börja ta itu med deklarationen som du bad mig göra förra veckan” (kanske kan uppfattas som lite utstuderat av vissa, men jag tror ni förstår idén).
Att använda sex som belöning tycker kanske vissa är manipulerande, men varför inte?
Viktiga principer som KBT-are får lära sig när det gäller belöning är att göra det snabbt i anslutning till beteendet, och att det är hjälpsamt att vara vaksam på minsta lilla förändring i rätt riktning. Om du längtar efter att din partner ska sitta lugnt och prata med dig, men hen sällan gör det, så kan du börja med att le när hen tittar dig i ögonen. Och sen när hen suttit och lyssnat femton sekunder så kan man ta handen. Och så vidare.
Glöm inte att detta med belöningar också gäller att få till bra och djupa samtal med partnern. Bra sätt att svara när man får höra ett förtroende från sin partner är att att uttrycka förståelse. Eller att komma med ett förtroende tillbaks. När man får höra något mer starkt och gripande kan det mest passande vara att inte säga något, utan att bara vara i tystnaden. Det handlar såklart om att svara upp som människa.
Det kan vara viktigt att kolla av med partnern om min respons verkligen fungerar belönande för hen. Inte minst när det handlar om något hen berättar eller anförtror sig. ”Tack för att du berättade om när din mormor dog, kändes det okay att jag delade med mig om min farmors död?” Om man märker att ett beteende hos partnern minskar eller försvinner, så kan man också fråga sig själv och partnern om det är något jag gjort annorlunda i respons till dessa beteenden.

Till sist:

Jag hoppas att det här inlägget kan ge idéer för nya sätt att agera i relation till sin partner (principerna kan självklart också användas av föräldrar, chefer eller med vänner). Särskilt i relationer som går åt fel håll.

Som sagt, om du känner att dina känslor sätter sig i vägen för att agera på ett välkomnande och belönande sätt med din partner, så rekommenderar jag verkligen att du söker hjälp någonstans. Det kan såklart också vara så att partnern gjort saker som verkligen förstört förtroendet eller så, och i så fall behöver detta såklart tas på allvar, då är kanske inte det här belöningsperspektivet första prioritet. Jag kanske bör betona att när jag arbetar i terapi med relationsproblem, så är det mest sådana djupare känslomässiga knutar som jag försöker komma åt.

Läs gärna mer här:

Missa inte John Gottmans spännande forskning inom det här området, t.ex: i SvD, Greater Good, Business Insider eller Huffington Post.

En bra artikel där en FBI-agent beskriver hur man etablerar en bra relation med människor. Det kan framstå som ytliga råd, men jag tycker att han är tydlig med att det måste komma ”ända inifrån”.

Jag skriver detta också utifrån en specifik riktning av KBT, FAP, där ett viktigt fokus är att etablera nära och varma relationer. Läs gärna mer t.ex. i Bellevue Reporter.

Ett boktips är Kärlekens ACT (AdLibris, Bokus)

För att förstå relationsmönster på ett djupare plan, rekommenderar jag boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson, som jag givit ut och skrivit förord till.

Nu finns det grön KBT

Jag har de senaste veckorna kommit i kontakt med FAP – Functional Analytic Psychotherapy. Det är en gren på KBT-trädet som jobbar med att sätta relationen i fokus (KBT=kognitiv beteendeterapi).

Alla KBT-terapeuter, skulle jag säga, vill hjälpa sina klienter att komma i kontakt med vad vi kalla ”naturliga förstärkare”, med vilket vi menar alla de goda långsiktiga sakerna i livet, såsom bra relationer, familj, arbete och att uppfylla långsiktiga mål och värden. Tyvärr har alltför många KBT:are kommit att reflexmässigt försöka belöna alla initiativ hos klienten genom att säga ungefär: ”braaa!” och le. Det vill säga ett standardiserat och opersonligt sätt att belöna och bygga en relation.

FAP säger att de flesta psykologiska problem handlar om mänskliga relationer på något sätt, och då behöver psykoterapi hjälpa klienten att hitta nya sätt att vara i relationer. Och där behövs mer än uppmuntrande tillrop från terapeuten. Det som kan vara belönande är just att man hittar ett nytt sätt att vara nära en annan människa i själva terapin. För vissa människor kan det handla om att vara mer sårbar och utlämnande, medans det för andra kan handla om att ta en mer aktiv roll och förtydliga och driva relationen framåt. Och FAP erbjuder helt enkelt terapeuten och klienten redskap att finslipa jobbet med att utmana gamla slitna relationsmönster. Tyvärr finns ett visst fikonspråk där FAP klär detta i behavioristisk språkdräkt, men detta behöver inte utgöra något hinder för klienten, för honom/henne räcker det med att veta att här finns uttrymme att jobba med sin förmåga till nära relationer.

En av de saker som man inom FAP tycker kan skapa närhet mellan människor och som man gärna jobbar med i terapirummet är delade värderingar. Att klienten får tillfälle att formulera och prata om sina värderingar och också ta steg i riktning mot ett mer värderingsgrundat liv är viktigt. Med detta språkbruk säger man att värderingar är kraftfulla förstärkare. De får oss att vilja anstränga oss lite extra.

Och när man pratar värderingar är det i dag svårt att bortse från att vi befinner oss i en era när människan för första gången i sin historia har möjligheten att förstöra den planet vi bor på. Inom s.k. grön FAP (green FAP), säger man att när vi i psykoterapi jobbar på att hitta en omorientering mot ett ”bättre” sätt att vara i världen, så bör vi inte sätta parantes kring jorden omkring oss. Istället kan vi öppna upp för ett samtal om värderingar som hållbarhet, medmänsklighet och solidaritet och vad det skulle kunna innebära för dig och mig här idag.

Faktiskt så använder man inom FAP ledorden medvetenhet, mod och kärlek för att beskriva terapeutens förhållningssätt till klienten för att hjälpa denne. Jag tror detta är ledord som vi kan och bör applicera på alla våra relationer, både till andra individer och till mänskligheten och vår planet.

I nästa inlägg tänkte jag ge ett konkret exempel på vad detta kan innebära för mig i mitt liv.

Tips: Boken A Guide to Functional Analytic Psychotherapy: Awareness, Courage, Love, and Behaviorism (på AdLibris, Bokus) som bland annat beskriver ”grön FAP”.