Med det här inlägget vill jag uttrycka mitt stöd för twitter-kampanjen #prataomdet.
Det började med att Wikileaks-grundaren Julian Assange blev anklagad för våldtäkt under sitt Sverigebesök. Nu har ett antal svenska kvinnor gått ut och berättat om liknande händelser (med andra män). I brist på bättre ord kanske vi får kalla det Assange-våldtäkter; där det kanske inte är något konkret våld med i bilden, men ändå är någon integritetskränkning inblandad. Se till exempel Johanna Koljonens artikel idag.
Jag tycker vi psykologer och andra hjälpprofessioner borde prata mer om dessa problem. Det är ofta till oss människor kommer med såna här problem, och jag tror inte det är ovanligt att det bara försvinner förbi, utan att vi uppmärksammar det som de kränkningar det faktiskt är. Precis som vi har i uppgift att uppmärksamma andra kränkningar såsom kränkningar mot barn.
När hjälparen uppmärksammar trauman och kränkningar, blir han/hon ett vittne, som hjälper offret att formulera och se skadan, vilket är en avgörande del i att kunna komma vidare. Kan här rekommendera boken Trauma och tillfrisknande av Judith Herman, som kombinerar ett psykologiskt perspektiv med ett samhällsperspektiv på våldtäkt och andra trauman.
Att prata om sex kan vara svårt även för oss som jobbar med samtal, inte minst om när sex blir mindre bra eller skadligt, därför behöver vi särskilt uppmärksamma detta.
(en märklig detalj är att man kan hypotetisera att Assange själv har varit utsatt för sexuella övergrepp. Han spenderade en del av sin barndom i sekten ”Familjen” som blivit dömd för sexövergrepp i många fall, men det kanske jag skriver om en annan dag)