I mitt arbete som terapeut möter jag ständigt att människor hamnar i stora och små konflikter. Tänk vad enormt mycket energi och resurser det skulle kunna spara om vi människor kunde samarbeta med utan att hamna i låsta och jobbiga konflikter. Självklart möter jag detta också privat, i mig själv, med mina närmsta och alla andra omkring mig.
I det här inlägget tänkte jag kort försöka beskriva ett koncept som jag tycker är ett väldigt användbart och effektivt sätt att kommunicera respektfullt. Det kallas giraffspråket eller non-violent communication och utarbetades av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg.
I korthet skulle man kunna förklara det så här:
När vi ”går igång” känslomässigt i en konflikt och känner oss sura, kränkta eller hotade, så är det lätt att vi också kommunicerar på ett mindre tydligt sätt. Vi tenderar att komma med etiketteringar av den andres beteende, eller antydningar eller anklagelser. Ett exempel kan vara att man säger till sin partner: ”hur vore det om du någon gång tänkte lite mer på att hålla ordning här hemma”. Den meningen innehåller något slags anklagelse om att han/hon stökat till, men det är i princip omöjligt för personen att veta mer exakt vad det gäller.
Det vanliga med sån kommunikation är den som får höra det känner sig arg och anklagad och går till ”motattack”, alternativt hittar sätt att komma undan från situationen.
Giraffspråket säger att vi istället kan tänka på att strukturera det i fyra delar i dessa lägen:
1) Konkret observation. Till exempel skulle man kunna säga ”När jag kom hem idag så stod dina skor mitt på hallgolvet”. Detta är konkret och går liksom inte att det blir en diskussion kring.
2) Känsla. Man kan till exempel säga: ”Jag blev lite ledsen eftersom jag städade hallen igår”.
3) Behov. Till exempel: ”Jag behöver att vi delar på städjobbet här hemma”.
4) Önskemål. Till exempel: ”Kan jag be dig att du ställer in skorna i skostället framöver”
Det här är fyra punkter som är lätta att komma ihåg, och jag kan faktiskt lova att den som tänker på detta kommer att uppleva mindre konflikter i sitt liv.
Det finns mycket mer att säga om det här, till exempel så är det vanligt att när vi börjar jobba med att uttrycka våra känslor, så börjar vi omforma våra anklagelser som känslor, vi kanske säger ”jag känner mig icke-lyssnad-på”. Och det är i själva verket en mening som innehåller en liten anklagelse att ”du inte lyssnar på mig”. Och detta är ju något som är svårt att veta, personen kanske gör sitt bästa för att lyssna. Lättare är att be om ”kan jag be att du tittar på mig nu när jag pratar om det här”. Det är konkret; den andre vet vad han/hon ska göra.
Jag kan verkligen rekommendera alla föräldrar att studera den här kommunikationstekniken. Förutom att man själv kan sträva efter att uttrycka sig så här tydligt och respektfullt, så kan man också som förälder sträva efter att lyssna på sina barn enligt de här punkterna. ”Jag förstår att du blev jätteledsen och arg när din bror tappade ditt pussel i golvet” kan vara något man kan säga. Ofta har vi kanske lätt att säga till våra barn mer anklagande saker såsom ”sluta tjafsa nu” och liknande.
När vi som håller på med integrationsterapi pratar om giraffspråket, så ser vi detta som ett sätt att kommunicera utan försvar, och därför rekommenderar jag ofta den här tekniken till mina klienter. Det vi ser som svagheten med konceptet är att punkten behov ibland kan bli förvirrad, eftersom många förväxlar sina barndomsbehov med vuxenbehov. T.ex. om man säger sig behöva förbehållslös kärlek av sin partner, så är detta något man behövde som barn, och många söker fortfarande efter detta som vuxna och tror att det är ett ”verkligt” behov, medan ett mer vuxet förhållningssätt är att acceptera att kärlek mellan vuxna inte är perfekt eller förbehållslös. Se mer om dessa tankar i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv.
Lär mer om giraffspråket i Marshall Rosenbergs bok Nonviolent Communication – ett språk för livet (Adlibris, Bokus).
Rosenberg finns också på Youtube: