Jag träffar inte sällan personer som gjort flera försök med parterapi och inte känt att det gett något utbyte. Varför är det så svårt att ”jobba på sin relation”, egentligen?
Ett sätt att beskriva det är så här: När parterna i en nära relation börjar gå varandra på nerverna, och man lever ihop, så kommer allt så himla nära. Ta exemplet med småbarnsföräldrarna som båda känner att de har alldeles för lite tid för vila, rekretation och motion. Då är det himla lätt att när man ser sin partner strunta i att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen, fälla en syrlig kommentar, och så är den negativa grälspiralen igång. Och så småningom verkar det som att man ofta lyckas trampa rejält på varandras ömma tår, och då drar grälen igång lättare och lättare och snabbare och snabbare.
Ta till exempel det klassiska exemplet med en part som föredrar mer eldiga och omedelbara sätt att uttrycka ilska, med en partner som föredrar mer civiliserade och återhållna sätt att uttrycka sitt missnöje, det kan lätt bli en dragkamp som aldrig tar slut, den återhållne ber hela tiden den eldiga att pausa och lugna ner sig, vilket gör den sistnämnde ännu mer fly förbannad, och så är en ond spiral igång.
Och när man hamnar i dessa grälspiraler så kommer samtalet ofta att handla om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”, och så kommer man till parterapeuten och som terapeut känner man sig så pressad att uttala sig om detta rätt eller fel.
En av de bästa Ted-föreläsningarna om kärlek handlar om detta, det är Mandy Len Catro, som skrev den virala succen To Fall in Love With Anyone, Do This, som berättar. Efter att den artikeln blev så känd, fick hon ständigt frågan om hennes relation hade lyckats, och hon beskriver här på ett smart och kul sätt hur vi famlar efter något rättesnöre i kärlek:
Det är så många frågor som man vill ha ett säkert svar på: Är det okay att den ena parten lagar mer mat än den andre, är det okay att den ene betalar mer pengar, är det okay att prata med sina föräldrar två gånger i veckan, är det okay att inte semestra utomlands på fyra år, och så vidare… Mer än en gång har jag känts som att jag slitits i stycken när jag suttit med ett par som velat ha någon slags hjälp av mig i sådana här frågor.
Så den här gången har jag inte så många bra råd, egentligen, jag får konstatera att ämnet är jättesvårt. Något jag ofta nämner när jag pratar om parsvårigheter är John Gottmans slutsats; Att det som verkar förstöra mest och leda till skilsmässa är när parterna går in i stark affekt i grälen, och stressnivån går upp på en stridspilots. Jag gillar också hans slutsats att alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att undvika dessa jobbiga gräl – vissa par tar en promenad, andra sjunger, andra använder humor, andra ser varandra i ögonen och ler och bestämmer att skjuta på samtalet några dar.
Skulle jag få tipsa om något slags parterapi, så gillar jag beteendeterapeutisk parterapi och Sue Johnsons Emotion-focused couples therapy. Se till exempel hennes filmer på youtube. Den terapin har man faktiskt lyckats visa att den har effekt på hjärnnivå, i fMRI-kamera, på parrelationen – en helt fantastisk forskning, enligt min mening.
Jag tror att en sak som dessa metoder hjälper med är att styra undan parternas uppmärksamhet från ”rätt och fel”-tänkandet, och hjälpa dem att i stället tänka på vad de kan göra som gör relationen bättre.
- Johnsons bok Hold Me Tight på Adlibris, Bokus. (finns också på svenska hos förlaget Ordglob)
- De ovannämnda frågorna, Questions for love, är förresten ett bra mini-tips på något som kan föra parterna närmare varandra i en relation.
- Läs också gärna mina tidigare inlägg om parrelationer.