Nu finns det grön KBT

Jag har de senaste veckorna kommit i kontakt med FAP – Functional Analytic Psychotherapy. Det är en gren på KBT-trädet som jobbar med att sätta relationen i fokus (KBT=kognitiv beteendeterapi).

Alla KBT-terapeuter, skulle jag säga, vill hjälpa sina klienter att komma i kontakt med vad vi kalla ”naturliga förstärkare”, med vilket vi menar alla de goda långsiktiga sakerna i livet, såsom bra relationer, familj, arbete och att uppfylla långsiktiga mål och värden. Tyvärr har alltför många KBT:are kommit att reflexmässigt försöka belöna alla initiativ hos klienten genom att säga ungefär: ”braaa!” och le. Det vill säga ett standardiserat och opersonligt sätt att belöna och bygga en relation.

FAP säger att de flesta psykologiska problem handlar om mänskliga relationer på något sätt, och då behöver psykoterapi hjälpa klienten att hitta nya sätt att vara i relationer. Och där behövs mer än uppmuntrande tillrop från terapeuten. Det som kan vara belönande är just att man hittar ett nytt sätt att vara nära en annan människa i själva terapin. För vissa människor kan det handla om att vara mer sårbar och utlämnande, medans det för andra kan handla om att ta en mer aktiv roll och förtydliga och driva relationen framåt. Och FAP erbjuder helt enkelt terapeuten och klienten redskap att finslipa jobbet med att utmana gamla slitna relationsmönster. Tyvärr finns ett visst fikonspråk där FAP klär detta i behavioristisk språkdräkt, men detta behöver inte utgöra något hinder för klienten, för honom/henne räcker det med att veta att här finns uttrymme att jobba med sin förmåga till nära relationer.

En av de saker som man inom FAP tycker kan skapa närhet mellan människor och som man gärna jobbar med i terapirummet är delade värderingar. Att klienten får tillfälle att formulera och prata om sina värderingar och också ta steg i riktning mot ett mer värderingsgrundat liv är viktigt. Med detta språkbruk säger man att värderingar är kraftfulla förstärkare. De får oss att vilja anstränga oss lite extra.

Och när man pratar värderingar är det i dag svårt att bortse från att vi befinner oss i en era när människan för första gången i sin historia har möjligheten att förstöra den planet vi bor på. Inom s.k. grön FAP (green FAP), säger man att när vi i psykoterapi jobbar på att hitta en omorientering mot ett ”bättre” sätt att vara i världen, så bör vi inte sätta parantes kring jorden omkring oss. Istället kan vi öppna upp för ett samtal om värderingar som hållbarhet, medmänsklighet och solidaritet och vad det skulle kunna innebära för dig och mig här idag.

Faktiskt så använder man inom FAP ledorden medvetenhet, mod och kärlek för att beskriva terapeutens förhållningssätt till klienten för att hjälpa denne. Jag tror detta är ledord som vi kan och bör applicera på alla våra relationer, både till andra individer och till mänskligheten och vår planet.

I nästa inlägg tänkte jag ge ett konkret exempel på vad detta kan innebära för mig i mitt liv.

Tips: Boken A Guide to Functional Analytic Psychotherapy: Awareness, Courage, Love, and Behaviorism (på AdLibris, Bokus) som bland annat beskriver ”grön FAP”.

Vad säger egentligen tvillingstudier?

Jag fick en kommentar angående ärftlighet kontra miljö som orsaker till psykiska problem. Jag vill ta upp en fråga kring detta till diskussion, och vill redan här förvarna om att detta inlägg är lite extra akademiskt.

Tvillingstudier verkar anses lite som en ”gold standard”, som helt vattentät, när det gäller att bestämma hur mycket ärftlighet som finns för för viss diagnos. Med tvillingstudier tror man sig ha kommit fram till cirka 90 % ärftlighet för autism, och också höga ärftlighetstal för schizofreni (ca 80 %).

Det finns flera problem med detta, och den här artikeln tar upp detta utförligare. Ett problem som jag skulle vilja höra vad läsarna tänker om är:

Vad man gör med tvillingstudier är att man tittar på samstämmigheten hos enäggstvillingar kontra samstämmigheten (dvs samma diagnos på båda tvillingarna) hos tvåäggstvillingar och så har man en formel med vilken man räknar ut hur stor del av variationen som statistiskt förklaras med ärftlighetsfaktorn, och sedan antar man att resten kan förklaras av miljö. (dessutom finns en annan typ av tvillingstudier där tvillingarna har adopterats, som jag inte berör här)

Det problem jag ser med detta är att det finns för många obekanta här för att man verkligen ska kunna komma till ett säkert resultat. Ni vet, när man ska lösa en ekvation med tre obekanta, så behöver man ju tre ekvationer, och så vidare. Det som är obekant är dels fördelningskurvan; om nu utfallet beror på arv + miljö i någon kombination, så vet man inte om det är en linjär fördelning (x+y), eller någon annan fördelning, t.ex. x²+y. Dels så vet man inte hur många tvillingpar som haft ”riskgener”, men som tack vare bra miljö inte har någon diagnos alls. I undersökningarna inkluderas ju bara tvillingpar där en eller båda har diagnos.

Vad jag kan se så pratar man om tvillingstudier som att de är relativt säkra ”bevis” för ett visst förhållande vad gäller ärftlighet/miljö, men om min invändning här stämmer, så säger tvillingstudier ingenting alls. Och då är procentsiffrorna ovan inte alls vetenskapligt belagda.

Som jag uppfattat det så tittar man ofta på både arv och miljö när man studerar exempelvis orsaker till reumatism eller hjärt- och kärlsjukdomar, men inom psykiatriforskning är det ganska vanligt att man gör tvillingstudier och bara studerar ärftlighetsfaktorn, och sen gör man antagandet att ”resten” är miljö. Detta framstår för mig som bristfällig forskning.

Jag är egentligen inte statistiker, men jag har läst en del matematik och jag är väldigt nyfiken på om någon läsare kan komma med någon input kring detta. Alla är välkomna att använda kommentarfunktionen nedan för att diskutera detta!

Anm: ett exempel på hur man använder tvillingstudier finns i artikeln:

Rajiv T, Matcheri S. K, Henry A. N: Schizophrenia, ’Just the Facts’ What we know in 2008. 2. Epidemiology and etiology, Schizophrenia Research, Volume 102, Issues 1-3, July 2008, Pages 1-18