Etikett: Psykiatriska diagnoser

Expressen förespråkar diagnoser

Isobel Hadley-Kamptz skriver i fredagens Expressen och argumenterar för diagnoser. Som jag förstår det är argumentet ungefär att ADHD och andra namnkunniga diagnoser står för verkliga problem, som inte sällan kan bli bättre med medicinering. Och för att ta dessa problem på allvar och ge bra hjälp, så behövs diagnoser.

Det finns bara ett problem med detta resonemang. Och det är att det inte alls behövs diagnoser för att människor ska ta psykiatriska mediciner. Om man tycker att det är bra att människor äter dessa substanser, så skulle man kunna ha ett liberalt perspektiv (Expressen!) och helt enkelt släppa dem fria. Man skulle kunna kalla dem för sinnespåverkande substanser eller något sånt, och så skulle man kunna satsa på att ha en vettig och nyanserad upplysning om deras för- och nackdelar, och överlåta till människor att själva välja om de ska ta dem och i så fall hur länge.

I dag känner sig många tvingade, lurade eller övertalade att börja med mediciner som de har svårt att sluta med, och i detta tänkbara scenario så skulle den enskildes ansvar utökas och tydliggöras. Jag säger inte att detta är det bästa, utan bara att det är fullt möjligt att låta människor äta s.k. psykiatriska mediciner utan att behöva sätta diagnoser.

OBS: Detta är ett kort inlägg skrivet sent på kvällen och självklart är den här frågan mycket större än så. Nuvarande system har säkert fördelar och det ultraliberala systemet har säkert också nackdelar.

Läs också här på bloggen om argument mot diagnoser och sjukdomsperspektivet på psykiska problem.

Tillägg (juli -13): Som sagt så skrevs detta inlägg lite hastigt. Kanske behöver jag tillägga att det finns ganska lite argument för att de psykiatriska ”medicinerna” är specifika, dvs att de verkar bara på en viss diagnos. Mycket tyder exempelvis på att de flesta människor känner sig mer fokuserade av ADHD-medicin (centralstimulerande) och att de flesta upplever något slags lugnande effekt av benzodiazepiner. Det är inte en specifik effekt att bara dem med ADHD har effekt av att äta centralstimulerande.
(detta finns belagt i forskning och jag letar gärna fram referenserna till den som önskar)
Detta gör att det inte finns något argument att diagnoser behövs för att människor ska kunna äta s.k. psykiatrisk medicin.

Fallet Nora

Många har de senaste veckorna upprörts över ”fallet Nora”; en flicka som blev utsatt för hemska trauman, självskadade och blev enormt kränkt av en psykiater, villket hon dokumenterade på en inspelning som sedan blev en radiodokumentär. Här kommer några tankar:

Diagnosen

Nora ifrågasätter sin borderline-diagnos och ber om en ny utredning, något som psykiatern viftar bort med orden att ”det märker alla som träffar dig”.

Inspelningen av detta samtal visar därmed hur enormt slarvigt och ungefärligt diagnoser används inom psykiatrin. Det finns ingen antydan till något slags exakthet eller stringens i psykiaterns användande av diagnosverktyget. Resonemanget är ungefär på samma nivå som när barn på skolgården retas och säger att ”alla tycker att du är du i huvudet”. (Jag har skrivit mer om problemen med psykiatriska diagnoser här). Jag skulle önska att den här debatten kunde bli en väckarklocka som gör att vi istället söker nya paradigm än detta medicinska/naturvetenskapliga tänkande som dominerar stora delar av psykiatrin.

Dessutom vill jag här påminna om att det inom psykologin/psykiatrin finns en utomordentligt viktig och intressant debatt just om den fråga som Nora tar upp: Att det finns en stor överlappning mellan kriterna för borderline och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Kortfattat uttryckt så tycker vissa, exempelvis den kända traumaforskaren Judith Herman att det vi kallar borderline helt enkelt är en ovanligt besvärlig variant av PTSD. Jag tycker det verkar som att den sidan har goda argument för sin sak. Dessutom lyfter denna tanke bort en hel del skuld, skam och stigma. Att istället för borderline ge en PTSD-diagnos innebär ett erkännande av att det finns en tydlig orsak till problemen, som ligger utanför individen.

Psykiaterns attityd till Nora

Det är nog svårt att inte bli extremt illa berörd av den extrema distans och kyla som psykiatern bemöter Nora med, särskilt i ljuset av de svårigheter hon haft, som till och med är dokumenterade. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag vet att man ofta inom både barn- och vuxenpsykiatrin pratar om patienter mer som saker än människor. Man kan säga att det har kommit in ”en tvångare” eller ”en psykos”, uttrycksätt som verkligen gör individer till ting. Att skämta om patienterna och deras problem är heller inte ovanligt. I denna kultur är det för vissa lätt att komma vilse och använda distans och kyla för att hantera den ångest som kan väckas situationen att försöka hjälpa människor som lider.

Jag vill därför slå ett slag för att den enda lösningen på detta problem är att se sig själv i varje klient/patient man möter. Vi har alla upplevt svår smärta och förluster, vi har alla kännt oss förvirrade, förtvivlade och utelämnade åt livets smärtor. Och vi ska alla dö; det fullständiga beviset på hur maktlösa vi är inför universums och livets lagar.

När vi ”behandlare” och hjälpare erkänner dessa våra mest smärtsamma, tragiska och ljusskygga sidor i oss själva, så rinner den där distansen till klienterna bort, och ersätts av en djup medkänsla. Vi människor sitter verkligen i samma båt och din smärta är så väldigt lik min smärta.

Mer på bloggen om empati och medkänsla i terapirummet här och här. Missa inte heller Carina Håkanssons kloka reflektioner om fallet i tidningen Socialpolitik.

Finns det psykiska sjukdomar?

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska ”sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av ”längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer ”flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av ”sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet ”sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.