I boken Guldbröllop har psykoanalytikerparet Clarence och Gunnel Crafoord intervjuat 20 guldbröllopspar och försökt förstå vad som gjort att de hållit ihop och trivts tillsammans genom ett helt liv.
Jag vill till att börja med varna för att det här är en oförblommerat heteronormativ bok. Själva upplägget innebär en hyllning till den monogama, livslånga heterotvåsamheten. Och inte nog med det, författarna kommer också fram till att det är just de par som lyckas med detta projekt är de mest lyckliga och självförverkligade personerna. Vi pratar nivå 5 på Maslows behovstrappa. Lyckligtvis vägs det delvis upp av att författarna har en angenäm ödmjukhet inför ämnet, och är tydliga med att deras nyfikenhet är sprungen ur att de själva ”misslyckats” med detta projekt, den livslånga kärleken.
Jag som tillhör en mer diskurskritisk generation skulle väl vilja ifrågasätta lite kring slutsatserna: Hur säker kan man vara på slutsatsen av en samvariation mellan självförverkligande och livslång tvåsamhet? Finns det stödjande eller emotsägande annan forskning? Eller kan det vara så att dessa par utstrålar lycka just i denna situation, när de får besök av två forskande psykoanalytiker? Svårt att säga.
Men jag tycker ändå att boken har en hel del klokskap för oss yngre som kämpar för att få någon hyfs på våra kärleksrelationer. Det är väldigt uppfriskande med en relationsbok som inte innehåller en massa klämkäcka råd, utan som säger att det handlar om ett ganska oglamoröst dagligt slit att få en relation att bli bra på lång sikt. Man blir såklart berörd av att få vara med och följa paren genom livet och ta del av deras lärdomar och erfarenheter.
Intressant nog så är detta en bok av två psykoanalytiker vars slutsatser ligger ganska nära hur man arbetar i KBT för par, en metod som jag tror mycket på.
Det handlar mycket om att lära sig att acceptera sin partner och att inte hänge sig åt onödigt klagande och tjafsande. Att kunna låta stridsyxan vila både i dagar och veckor om så behövs, när något ämne är känsligt eller svårlöst. Och att lära sig istället fokusera det positiva såsom resor, romantik och sex.
Så om man kan stå ut med den heteronormativa ansatsen så kan jag klart rekommendera boken.
Ett litet tillägg: Jag tror ju som sagt ovan mycket på att acceptera i nära relationer, att lära sig att inte behöva ta upp småfrustrationer och så. Men om man verkligen känner att relationen är på väg i en riktning som man inte är bekväm med, då? kan man undra. I så fall skulle jag vilja rekommendera dig: Gå inte och snacka skit om din relation och din partner med närmsta bekant. Särskilt inte med personer som är notoriska singlar. För då är det lätt att samtalet går in i tongångar av att ”det där ska man ju verkligen inte behöva acceptera” och så, och det skapar nästan alltid distans i parrelationen att prata så med någon. Utan om det händer saker i din relation som du är osäker på om du vill acceptera, så prata istället med någon person som du känner är verkligt klok, och be om en uppriktig åsikt från denne. Det kan finnas en poäng att titta på om den person eller terapeut du pratar med om din relation själv är bra på att skapa bra och långvariga relationer. Ungefär som en elitidrottare väljer sin tränare; att ha människor bredvid sig som verkligen stödjer och backar upp ens långsiktiga mål är typ det viktigaste man kan ha.