Lyssnar på en intervju med Christopher Lane på Madness Radio (stationens motto: ”om hur det är att bli etiketterad som galen i en galen värld…”). Han är litteraturprofessor och har gått igenom dokumentationen; protokoll och liknande, bakom ”diagnosbibeln” DSM, den tredje upplagan (DSM-III).
Lane målar en fascinerande bild av hur olika intressegrupper och koalitioner diskuterade vilka ”nya” diagnoser som ska tas in i denna upplaga av DSM och vilka diagnoser som eventuellt skulle avskaffas (homosexualitet!). Dessutom rapporterar han att diagnoskriterierna (för social fobi) utvidgades i upplaga IV, vilket jag inte visste (se vidare Lanes hemsida). För att göra en lång historia kort, sätter han stora frågetecken för i vilken grad det egentligen är lämpligt att se blyghet/social fobi som en psykiatrisk åkomma.
Programmet innehåller också en diskussion om hur Seroxat (i USA Paxil) marknadsförts som ”medicin” mot social fobi, och de tecken som finns på att införandet av diagnosen social fobi i DSM var kopplat till intresset av att sälja Seroxat.
Han tar också upp trenden att fler och fler just nu blir diagnosticerade som bipolära, en trend jag tyckt mig se inom psykiatrin även här i Sverige. Detta ser Lane som en direkt effekt av att patenten för de vanligaste SSRI-preparaten har gått ut, medan det fortfarande finns aktiva patent inom det bipolära området.
Dessa trender, social fobi och bipolär m.fl. skapas enligt Lane bland annat genom läkemedelsbolagens kampanjer för att ”upplysa” om vissa problem, i media och på internet. Man ska väl passa sig för att bli alltför konspirationsteoretisk, och det här lilla inlägget är alltför kort för att göra rättvisa åt de bakomliggande studierna och böckerna, men jag kan absolut rekommendera programmet (som du alltså hittar här, Lane finns också intervjuad i SvD).
Lane har också bland annat skrivit ”Homosexuality and Psychoanalysis” och ”Psychoanalysis of Race” och hans hemsida är www.christopherlane.org.
En liten anmärkning: Programmet innehåller också en diskussion om att det är svårt att hitta ett bra sätt att prata om dessa frågor – att både ifrågasätta diagnostänkandet, samtidigt som man vill ha medkänsla med att detta är problem som är mycket verkliga och jobbiga för många människor, och som de såklart förtjänar hjälp med om de vill ha det.