Social fobi – Det känsliga barnet

I det här inlägget tänkte jag helt kort komma med några små råd för alla som ser sig som extra blyga eller som det heter nuförtiden ”socialfobiska”. Jag sätter det inom citattecken, för detta är verkligen en diagnos där man kan ifrågasätta om det är något som psykiatrin behöver sjukdomsstämpla, eller om det är ett helt friskt och normalt drag hos människor som blivit lite svårare att ha i vårt moderna samhälle där behovet av att lära känna nya människor har ökat för varje årtionde. Se boktipsen nedan för tips om detta ifrågasättande.

En stor del av hjälpen handlar om att envist träna på att delta i sociala situationer, utan att undvika. Här är några punkter att tänka på i denna träning:

Det är bra att börja med en noggrann analys – vad är jag bra på, och vad undviker jag i sociala sammanhang? En terapeut eller vän kan ofta vara till hjälp. Det behöver inte vara att man alltid blir tyst, vissa pratar gärna med andra, men bara om ”trygga” ämnen. eller i ”trygga” miljöer. Inom KBT kallar vi detta beteendeanalys.
För många kan det kännas tungt att komma igång – då är ett råd att sträva efter ett lekfullt förhållningssätt. Kan jag lite på kul testa att prata med mina jobbarkompisar på ett sätt som jag inte gjort tidigare? Att hitta sätt att minska känslan av prestige och att mycket står på spel om jag ”misslyckas”.
På sikt är det viktigt att mer och mer hitta sammanhang som känns meningsfulla. Det kan vara alltifrån familj och vänner där jag känner mig trygg och glad, till kollegor, vänner eller människor inom en kyrka eller volontärverksamhet. Har jag gått länge och känt mig begränsad i sociala situationer, behöver jag vända detta till att hitta mening och glädje i sociala sammanhang. Här kan vi fråga oss vad som skulle göra våra liv mer värda att leva? Vilka personer och sammanhang känns liksom verkligt viktiga, ända in i hjärtat?

Här kommer några videor, böcker och länkar som förhoppningsvis kan inspirera och ge idéer:

Social Fobi av Furmark – en utmärkt KBT-självhjälpsbok (Adlibris, Bokus)
Shrinking Violets verkar vara en bra bok
Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness. Går igenom argumentationen kring huruvida blyghet är en sjukdom. Se också en intervju på Madness Radio.

Lyssnar på en intervju med Christopher Lane på Madness Radio (stationens motto: ”om hur det är att bli etiketterad som galen i en galen värld…”). Han är litteraturprofessor och har gått igenom dokumentationen; protokoll och liknande, bakom ”diagnosbibeln” DSM, den tredje upplagan (DSM-III).

Lane målar en fascinerande bild av hur olika intressegrupper och koalitioner diskuterade vilka ”nya” diagnoser som ska tas in i denna upplaga av DSM och vilka diagnoser som eventuellt skulle avskaffas (homosexualitet!). Dessutom rapporterar han att diagnoskriterierna (för social fobi) utvidgades i upplaga IV, vilket jag inte visste (se vidare Lanes hemsida). För att göra en lång historia kort, sätter han stora frågetecken för i vilken grad det egentligen är lämpligt att se blyghet/social fobi som en psykiatrisk åkomma.

Programmet innehåller också en diskussion om hur Seroxat (i USA Paxil) marknadsförts som ”medicin” mot social fobi, och de tecken som finns på att införandet av diagnosen social fobi i DSM var kopplat till intresset av att sälja Seroxat.

Han tar också upp trenden att fler och fler just nu blir diagnosticerade som bipolära, en trend jag tyckt mig se inom psykiatrin även här i Sverige. Detta ser Lane som en direkt effekt av att patenten för de vanligaste SSRI-preparaten har gått ut, medan det fortfarande finns aktiva patent inom det bipolära området.

Dessa trender, social fobi och bipolär m.fl. skapas enligt Lane bland annat genom läkemedelsbolagens kampanjer för att ”upplysa” om vissa problem, i media och på internet. Man ska väl passa sig för att bli alltför konspirationsteoretisk, och det här lilla inlägget är alltför kort för att göra rättvisa åt de bakomliggande studierna och böckerna, men jag kan absolut rekommendera programmet (som du alltså hittar här, Lane finns också intervjuad i SvD).

Lane har också bland annat skrivit ”Homosexuality and Psychoanalysis” och ”Psychoanalysis of Race” och hans hemsida är www.christopherlane.org.

En liten anmärkning: Programmet innehåller också en diskussion om att det är svårt att hitta ett bra sätt att prata om dessa frågor – att både ifrågasätta diagnostänkandet, samtidigt som man vill ha medkänsla med att detta är problem som är mycket verkliga och jobbiga för många människor, och som de såklart förtjänar hjälp med om de vill ha det.