I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur jag tänker kring att tillfriskna från medberoende, idag tänkte jag skriva lite om vilken typ av terapi som kan behövas. Läsaren får gärna läsa det tidigare inlägget eftersom det här bygger på samma grundtankar.
Som jag skrev tidigare så är det för många ett stort och viktigt steg att komma i kontakt med medberoendebegreppet, och förstå att hjälparbeteenden som man tidigare sett som ”goda” också kan vara problematiska. Ett sätt att beskriva tillfrisknandet är att personen behöver ersätta en del av sina hjälparbeteenden med andra beteenden, såsom att sätta gränser, lita på andra och be om hjälp, berätta för andra som sitt inre och liknande.
Jag kan tänka mig att det finns en del människor som har ganska enkelt att göra denna förändring, men det är inte de personerna jag träffar i mitt arbete. De som testar olika terapier, grupper och kurser är ofta dem som har genuint svårt att få till de där goda relationsbeteendena. Orsaken till att detta är svårt skulle jag gissa är att dessa personer vuxit upp i en omgivning där deras känslor, behov och gränser helt negligerats eller till och med bestraffats.
Så när en medberoende läser i en bok att det är bra att berätta för andra om sitt inre och sätta sunda gränser, så låter detta enkelt och självklart. Men när man sen ska göra detta i praktiken, så är den inre känslan att detta är behäftat med livsfara, och man hittar sätt att undvika att göra det, för rädslan är så stor.
Om en förälder till exempel har väldigt jobbigt med sitt eget känsloliv, så kommer barnet att uppfatta det och lägga lock på de egna känslorna och behoven, och känslor och behov som barnet inte får uttrycka upplevs som livsfarliga. Det är väl sällan som 100 % av ett barns signaler blir negligerade, men ju mer problem föräldrarna har med sig själva och inte lyckas ge barnet den respons det behöver, desto mer byggs denna typ av problem upp under barndomen.
Så när jag pratar med mina klienter om vad de fått för hjälp tidigare så får jag ofta bilden att en person till exempel kan ha stressproblem och kommer till företagshälsovården. Där får han/hon höra av en läkare eller psykolog att den behöver lära sig sätta gränser, och så följs detta upp om tre veckor och det blir sällan de förändringar som behövs. Eftersom ”sätta gränser” är något som personen aldrig fått lära sig, så behövs mer handgriplig guidning än att bara få höra att man ska ”jobba på att sätta gränser”. Ofta behöver personen träna dessa nya beteenden i terapirummet, och där få känna att det inte är så farligt som hjärnan tror att det är.
Ett exempel på hur den här problematiken kan se ut är att det går att prata om behov och känslor på ett intellektuellt, teoretiskt plan, utan att verkligen ha den där kontakten med hur det känns i kroppen och i magen. Och på det sättet kan man lura sig själv att tro att man tränar på ”rätt saker”, men genom att inte prata ”pang på rödbetan” om vad man känner och behöver just nu, så konfronterar man inte den svåra rädslan som är förknippat med detta. Det intellektuella pratet är då alltså vad jag kallar ett undvikandebeteende, man gör detta för att undvika rädslan. Andra exempel på undvikandebeteenden kan vara:
- Skratta bort jobbiga saker
- Byta samtalsämne
- Titta ut genom fönstret istället för på den man pratar med, terapeuten.
Det är här som jag tror att en bra terapeut kan vara till hjälp. Många medberoende testar att gå i olika självhjälpsprogram och liknande. Jag tror absolut att dessa har en god effekt och kan vara till stor hjälp. Men det finns vissa specifika saker som terapeuter kan hjälpa till med som är svårt att få i grupper.
Varför individuell terapi?
Några anledningar till att det kan vara mer hjälpsamt att ”träna svåra beteenden” med en terapeut i individuell terapi kan vara:
En terapeut kan individuellt och gradvis guida personen att närma sig känslor och behov, i sin egen takt. Att göra saker man är livrädd för går inte i en handvändning, man får räkna med att exponera sig gradvis, det kan ta minst 10-20 sessioner. Och terapeuten kan hjälpa till att identifiera och sluta med undvikandebeteenden.
Om det är svårt att prata om sig själv på ett utlämnande, autentiskt sätt inför en person, så är det för många än mycket svårare att göra detta inför en grupp, vilket också talar för att det kan vara hjälpsamt med individuell terapi.
Hur ska terapin då se ut?
Jag vet att det inte finns så många terapeuter i landet som är specialiserade på medberoende, så många är hänvisade till att söka någon på nätet eller så.
Utifrån vad jag skrivit ovan så skulle mitt råd vara att söka efter en terapeut som man känner har ett ovanligt mjukt, varmt och lyssnade sätt i förhållande till känslor, behov och sårbarhet. Klienten behöver liksom känna att terapeuten svarar an på ett helt nytt sätt, helt väsensskilt från det icke-lyssnande som kännetecknade barndomsmiljön.
Dessutom är det viktigt att terapeuten har en förmåga att identifiera de specifika undvikandetbeteendena som klienten använder. Jag hör inte sällan om terapier där klienter har kunnat gå i samtal i månader och år och inte få denna guidning, och detta gör samtalen ganska overksamma.
Det kan behövas ganska handgripliga instruktioner från terapeuten, till exempel: ”nu vill jag att du tar tio djupa, mjuka andetag och verkligen totalt riktar uppmärksamheten i mage och bröstkorg, och känner efter hur det känns att din mamma har tagit återfall igen”. Så om terapisamtalen känns ”läskiga” men på ett varmt sätt, så tror jag att det kan vara på rätt väg.
Att prata om barndomen och verkligen ta sig tid att känna efter hur det påverkade en, är en viktig del i hur jag arbetar, jag tror det hjälper en att byta perspektiv och se nya aspekter av sig själv och sin historia, och det är en träning i att vara sårbar. Men jag vill inte föreskiva någon särskild terapiskola, utan rekommenderar den som söker terapi att ha ett öppet sinne och försöka hitta en person som verkar ha rätt egenskaper.
Sammanfattning
Ett sätt att sammanfatta det skulle vara att de medberoende jag träffar under den till synes kompetenta ytan har en tydlig anknytningsproblematik. Det är delar av den sociala och känslomässiga hjärnan som inte fått utvecklas som den ska. Detta gör att många behöver en period av terapi för att bygga upp dessa delar, och efter att ha arbetat i tio år med detta får jag mer och mer känslan att individuell terapi är ett mycket lämpligt sätt att göra detta, för terapi är unikt i att vi verkligen kan lägga allt fokus på att hjälpa klienten med just känslor och relationer.
– Jag har här i texten inte gått in så mycket på exakt hur det kan se ut i en beroendefamilj och hur det påverkar, utan hänvisar till andra källor, såsom böckerna Flodhästen i vardagsrummet eller Codependent no more (Adlibris, Bokus), och Medberoendepodden. Läs också gärna mer här på bloggen om medberoende.