Jag önskar alla läsare god fortsättning, och repriserar ett inlägg om att sätta psykiska problem i sitt sammanhang:
Den amerikanske psykiatern Peter Breggin har en intressant diskussion om vägen ut ur depression i sin bok ”Talking back to Prozac” (som jag f.ö. kan rekommendera till alla intresserade av depression/SSRI/antidepressiva).
Han pekar på att deprimerade ofta framstår som väldigt ödmjuka, lågmälda, medkännande och så, men att problemet ofta är att de har alltför lite medkänsla med sig själva, och framförallt med det barn de en gång var.
de verkar känna empati, inte för sig själva som kränkta barn, utan för sina föräldrar ”min pappa hade det tufft, det var därför han slog mig”, ”min mamma fick aldrig någon uppmärksamhet av någon, det var därför hon aldrig gav någon åt mig”…[ur sista kapitlet; Understanding and Overcoming Depression, min övers.]
Såna tankar må vara i någon mån sanna på något plan, men det hjälper tyvärr inte den deprimerade att komma ur sin belägenhet. Snarare befäster de hans/hennes skuld- och skamtyngda självbild.
Breggin skriver att när den deprimerade börjar känna verkligt medlidande för det barn han/hon var, så börjar depressionen att lätta. Att känna självhat blir alltmer avlägset.
Breggin tydliggör också att han inte här talar om något konstruerat ”inre barn” som man på något sätt tänker eller föreställer sig, utan att det handlar om att börja hitta empati för det barn av kött och blod som man faktiskt en gång var.
Något som jag också gillar med Breggin är att han inte ser psykiatri och terapi som något skilt från andra ansträngningar för att göra världen bättre. Tvärtom så knyter han ihop psykoterapi med andra traditioner, såsom andlighet och politisk aktivism.
Att lyfta sig själv ut ur depression kräver ofta att lära sig nya värderingar som ger vitalitet och mening åt livet: Att möta de barndomens sår och vuxenlivets besvikelser som gjorde oss sårbara för depression; Att öppna oss för lidande som en universiell mänsklig erfarenhet, och att hitta en väg genom de smärtsamma känslorna till en plats med större visdom och acceptans; Att hitta modet att leva på ett verkligt tillfredsställande sätt och genomdriva våra mest personliga och idealistiska mål…