Jag har just anslutit mig till Facebook-gruppen Abolish Schizophrenia (The Campaign to Abolish the Schizophrenia Label).
Mycket förkortat så bygger kampanjen på följande argument:
- De symtom som traditionellt associeras med schizofreni; hallucinationer, rösthörande och vanföreställningar, är inte ovanliga bland icke-diagnostiserade personer som fungerar ute i samhället. Det går därför inte att koppla ihop dessa symtom med något slags ”patologi”. Om någon någon går till kyrkan och mumlande ber till Gud på en söndag, så betraktas detta av vårt samhälle som ”normalt”, medan om någon utför samma beteende på Sergels torg, så finns risk att han/hon blir tagen av polisen och körd till psykakuten.
- Efter mer än hundra år av forskning har man inte kunnat visa någon tydlig underliggande organisk orsak till ”sjukdomen”. Den forskning som har inriktat sig på att visa ärftlighet kan också ifrågasättas (se: Schizophrenia: Medical Students Are Taught It’s All in the Genes…).
- Diagnosen ges till människor som verkligen är illa ute i något avseende, men saknar både validitet och reliabilitet, det vill säga: Det är fortfarande mycket osäkert om diagnosen verkligen motsvarar ett distinkt tillstånd som skiljer sig från andra extrema tillstånd (diagnosens validitet). Och bedömningarna om vem som bör få diagnosen skiljer sig mycket mellan olika experter (s.k. reliabilitet).
- Eftersom det saknas tydliga fynd om orsakerna, saknas det också tydliga behandlingsförslag. När sättandet av diagnosen inte leder till någon bra och effektiv behandling, så tillför det inte så mycket för individen att få diagnosen.
- Istället har shizofreni-diagnosen blivit lite av ett skällsord; i dagligt tal säger man att någon eller något är schizad, ungefär som ”helt utflipprad”. Diagnosetiketten är associerad med farlighet, destruktivitet, opålitlighet, och helt enkelt fullständig galenskap. Den ses också som ett verkligen kroniskt tillstånd. Diagnosen innebär därmed i första hand ett stigma för dem som får den.
- Forskarna och aktivisterna som står bakom kampanjen pekar på att trauma och dissociation är begrepp som bättre hjälper oss att förstå de extrema tillstånd som inom vården diagnostiseras som schizofreni. De menar att vi istället för att sätta denna urvattnade och innehållslösa diagnos, bör lyssna på dessa personer och förstå hur trauma, stress och andra livsomständigheter lett till problemen.
Jag har apropå detta hittat en dokumentär på nätet om psykologen Rufus May, som jag starkt kan rekommendera. Han behandlar rösthörande och hjälper dem tillbaks till samhället med stora portioner av kreativitet och empati.
För mer information om kampanjen, se: artikeln Abolish Schizophrenia.
Om någon har hittat det här inlägget genom att söka på ”schizofreni” eller liknande, så hoppas jag att inlägget och bloggen i övrigt visar att det finns en mångfald av perspektiv på schizofreni. För mer information om alternativa synsätt och behandlingar, kan jag rekommendera Madness Radio där många viktiga personer och begrepp figurerar. Den är dock på engelska, och tyvärr finns jämförelsevis lite material på svenska.
Tillägg: Jag ser att detta inlägg kom att diskuteras på viska.se – vill för säkerhets skulle förtydliga att det är lite polemiskt; jag vill föra fram ett alternativt sätt att se på detta och då tycker jag att det kan ingå att man kan ta i lite extra. Jag är självklart för att drabbade av dessa problem ska få bra hjälp, helst mycket mer och med större bredd och mångfald än idag. Jag tänker att diagnoser kan och bör diskuteras ur en rad olika synvinklar, men att detta inte görs tillräckligt idag, och en viktig anledning att jag skriver om detta är att jag tycker att det borde tas upp mer.