Jag tror att en av de stora utmaningarna för föräldrar är att ta sina barn på allvar. Det är så otroligt lätt att dra på smilbanden när man ser barnets oerhörda koncentration när det ska hälla upp mjölk eller trä på en pärla på ett snöre. Eller att säga något lustigt när barnet försöker förstå hur farmor är släkt med kusin Erik.
Jag minns själv hur sådana skratt och sådant skämtande fick mig att känna mig ensam när jag var liten. Det skapar en distans, när barn hela tiden behöver närhet och bekräftelse. Har barnet svårt att göra en ny uppgift behöver det att den vuxne helt allvarligt är med och känner med barnets allvar i situationen.
Kanske är ordet ”gulligt” en fälla. Man kan kärleksfullt le och säga ”oj, vad gulligt”, och visst kan det finnas kärlek och värme i att säga så, men varför behöver vi egentligen etikettera våra barn, om än med denna ”gulligt”-stämpel? När jag skriver detta kan jag se framför mig ett barns förvirrade blick när det blir kallat gulligt. Ur barnets synvinkel är det ju bara sig själv, det enda som det kan vara, och gör sitt bästa för att förstå och lära sig och ha roligt, så som det ska. Hur ska barnet förstå detta ”gulligt”?
Samma sak med ironi. Jag hör inte sällan föräldrar möta sina barn med ironi. Men barn förstår inte ironi innan åtminstone 10-årsåldern och även här resulterar det i förvirring hos barnet och en känsla av distans och ickeförsåelse.
Att verkligen gå ner på golvet och larva sig och ha roligt på barnets nivå och båda skrattar lika hjärtligt är såklart en helt annan sak. Se till exempel mitt tidigare inlägg om clowner.
Så vad jag tror att vi behöver göra, är att när vi känner att vi är på väg att dra på smilbanden, så kan vi pröva hypotesen att detta är för att vi någonstans minns hur jobbigt det var för oss själva att vara barn och stå inför så många utmaningar och hur ensamma vi ofta var i detta. Vi måste söka djupt inne i oss själva efter vad det kan vara som gör att vi har svårt att möta barn i deras oändliga uppriktighet och allvar. Och sen måste vi bara tona in, och tillåta oss vara med och bli berörda av våra barn.