I mitt arbete som terapeut möter jag ständigt att människor hamnar i stora och små konflikter. Tänk vad enormt mycket energi och resurser det skulle kunna spara om vi människor kunde samarbeta med utan att hamna i låsta och jobbiga konflikter. Självklart möter jag detta också privat, i mig själv, med mina närmsta och alla andra omkring mig.
I det här inlägget tänkte jag kort försöka beskriva ett koncept som jag tycker är ett väldigt användbart och effektivt sätt att kommunicera respektfullt. Det kallas giraffspråket eller non-violent communication och utarbetades av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg.
I korthet skulle man kunna förklara det så här:
När vi ”går igång” känslomässigt i en konflikt och känner oss sura, kränkta eller hotade, så är det lätt att vi också kommunicerar på ett mindre tydligt sätt. Vi tenderar att komma med etiketteringar av den andres beteende, eller antydningar eller anklagelser. Ett exempel kan vara att man säger till sin partner: ”hur vore det om du någon gång tänkte lite mer på att hålla ordning här hemma”. Den meningen innehåller något slags anklagelse om att han/hon stökat till, men det är i princip omöjligt för personen att veta mer exakt vad det gäller.
Det vanliga med sån kommunikation är den som får höra det känner sig arg och anklagad och går till ”motattack”, alternativt hittar sätt att komma undan från situationen.
Giraffspråket säger att vi istället kan tänka på att strukturera det i fyra delar i dessa lägen:
1) Konkret observation. Till exempel skulle man kunna säga ”När jag kom hem idag så stod dina skor mitt på hallgolvet”. Detta är konkret och går liksom inte att det blir en diskussion kring.
2) Känsla. Man kan till exempel säga: ”Jag blev lite ledsen eftersom jag städade hallen igår”.
3) Behov. Till exempel: ”Jag behöver att vi delar på städjobbet här hemma”.
4) Önskemål. Till exempel: ”Kan jag be dig att du ställer in skorna i skostället framöver”
Det här är fyra punkter som är lätta att komma ihåg, och jag kan faktiskt lova att den som tänker på detta kommer att uppleva mindre konflikter i sitt liv.
Det finns mycket mer att säga om det här, till exempel så är det vanligt att när vi börjar jobba med att uttrycka våra känslor, så börjar vi omforma våra anklagelser som känslor, vi kanske säger ”jag känner mig icke-lyssnad-på”. Och det är i själva verket en mening som innehåller en liten anklagelse att ”du inte lyssnar på mig”. Och detta är ju något som är svårt att veta, personen kanske gör sitt bästa för att lyssna. Lättare är att be om ”kan jag be att du tittar på mig nu när jag pratar om det här”. Det är konkret; den andre vet vad han/hon ska göra.
Jag kan verkligen rekommendera alla föräldrar att studera den här kommunikationstekniken. Förutom att man själv kan sträva efter att uttrycka sig så här tydligt och respektfullt, så kan man också som förälder sträva efter att lyssna på sina barn enligt de här punkterna. ”Jag förstår att du blev jätteledsen och arg när din bror tappade ditt pussel i golvet” kan vara något man kan säga. Ofta har vi kanske lätt att säga till våra barn mer anklagande saker såsom ”sluta tjafsa nu” och liknande.
När vi som håller på med integrationsterapi pratar om giraffspråket, så ser vi detta som ett sätt att kommunicera utan försvar, och därför rekommenderar jag ofta den här tekniken till mina klienter. Det vi ser som svagheten med konceptet är att punkten behov ibland kan bli förvirrad, eftersom många förväxlar sina barndomsbehov med vuxenbehov. T.ex. om man säger sig behöva förbehållslös kärlek av sin partner, så är detta något man behövde som barn, och många söker fortfarande efter detta som vuxna och tror att det är ett ”verkligt” behov, medan ett mer vuxet förhållningssätt är att acceptera att kärlek mellan vuxna inte är perfekt eller förbehållslös. Se mer om dessa tankar i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv.
Lär mer om giraffspråket i Marshall Rosenbergs bok Nonviolent Communication – ett språk för livet (Adlibris, Bokus).
Rosenberg finns också på Youtube:
hej kul att du gillar NVC!
blev lite förvirrad hur du fick ihop de tre komponenterna?
mig veteligen är behovet det centrala och kan då klämmas in mellan känslan och önskemålet.
Skriver för att just det där med behov är det som för mig gör NVC så intressant och praktiskt, hoppas det hjälper dig i ditt fortsatta utforskande.
Livfulla hälsningar
Kay
Tack Kay för kommentaren!
Jag kan minnas fel – hörde Rosenberg första gången han var i Sverige, tror det var -87. Ska se om jag kan kolla upp detta och återkommer.
Hälsningar Daniel
Hej!
Lite spooky, gjorde ett inlägg idag om empati där jag nämner NVC. Jag klistrar in det längst ner i min kommentar.
Jag är inte kritisk till tekniken utan vad den innebär för många. – Man blir inte mer empatisk och ärlig av att nyttja tekniken, det ser bara ut så.
Just det har jag sett många exempel på i den ”rörelsen”. Nu kopplar jag inte ihop dem individerna i ”rörelsen” med Rosenberg.
Hur ser du på det? Teknik kontra individuell utveckling?
Mvh Anna
—–Angående Non violence communication, Marshall Rosenberg ser hindren för empati bero på grundläggande på den psykologiska smärta vi som individer bär på. Han menar att empatisk kommunikation kan hindras av bedömningar vi har om andra som formas till etiketter som kan leda till missförstånd. Har individen en etikett på någon som översittare kommer den inte att lyssna förutsättningslöst. På samma sätt som människor kan få fel uppfattning när man bedömer andra istället för att diskutera eller ta till sig observationen, personen skiljer inte sina känslor från sina tankar och låter sitt känslotillstånd råda. Ett hinder för empatisk kommunikation är också när jag inte är i kontakt med mina egna behov då kan jag inte heller ta in andras behov. Att lyssna empatiskt och uttrycka sig ärligt är Rosenbergs tips för en empatiskt kommunikation.
Rosenberg menar att det går att lära sig tekniker att empatiskt kommunicera men genom Holm förstår jag att det enda sättet att nå en individuell högre empatisk förmåga är genom personlig utveckling.———
Tack, Anna, för kommentaren.
Det kan jag absolut tänka mig, att tekniken inte alltid räcker till, det är lite det jag antyder om ”jag känner mig icke-lyssnad på”.
Jag använder mest giraffspråket i kombination med terapi, där jag tror att detta kan vara ett litet verktyg bland andra att etablera bättre kommunikation och relationer.
Är helt med på att det kan bli en övertro på sådana här koncept där man glömmer bort den ”inre processen”.
Alice Miller säger någonstans, tror jag, ungefär: Vad ska man med kommunikationskoncept till när man på grund av sin barndom har noll kontakt med känslor, viljor och behov?
Allt gott!
Daniel
(Till Anna:) Trevlig blogg, förresten, önskar god fortsättning på den!
Daniel
Hej, blev lite förbryllad när jag läser kommentarerna…
Det stämmer ju att det inte går så bra att bemöta andra med empati om man inte är i kontakt med sina egna känslor och behov. Men det är ju det som är hela tricket med NVC. Att lära sig att hitta känslor inom sig och utforska dessa. Lära sig. NVC är absolut ett kommunikationskoncept, men än mera handlar det om känslor och behov. Så har man noll koll på sina känslor pga uppväxt tex så är detta ett ypperligt sätt att få det. För mig har NVC varit (och är) en fantastisk resa i terapiform. Jag tycker att man missar en stor del av målet när man ser det som enbart ett komunikationsmedel. För egen del och enligt de flesta jag hört som uttrckt sin åsikt om NVC ser det mer som ett sätt att förhålla sig. En livsstil. Enmänniskor. Otrolig skillnad för mig har varit hur jag ser på andra människor. Underbart att lära sig att förhålla sig till andra på ett icke dömande sätt! Jag utgår helt enkelt ifrån att alla har samma behov, men att vi har olika sätt att tillgodose dessa. Och att det inte finns något som heter rätt och fel.
Vi känner för att vi behöver.
Enkelt va 😀
Ps
Holm har nog alldeles rätt. Och det passar ju bra!
För närmare personlig utveckling än genom NVC är nog svårt att komma 😉
Ds
Tack Anya för kommentarerna och välkommen tillbaks!
Daniel
Har tidigare stött på Thomas Gordons böcker – giraffsråket har ett annat namn men principen är den samma verkar det som. Har förändrat mitt sätt att tänka o agera. Nu på väg mot bättre samvaro o mindre stämplande anmärkningar hemma hos oss, tack för den förståeliga texten o de goda råden som ger insikt ur annat perspektiv gällande samma saker.
Googlade och hittade denna sida. Jag blev så glad. Jag har hört att man ska försöka beskriva det man är irriterad ur jag-perspektiv – men det funkar inte särskilt bra i min relation. Jag ser nu att det är den första beståndsdelen jag saknat – den avneutraliserande. Jag ska verkligen testa detta systematiskt varenda gång jag blir irriterad på nåt här hemma och se om jag kan få igång kommunikationen med min man på ett konstruktivt sätt istället för att vi båda blir låsta i ett negativt mönster.
Tack för kommentaren – glad att du uppskattade artikeln. Välkommen tillbaks!
Daniel
Tack för tipset hur man kommunicerar mer effektivt. Jag har verkligen haft den som mall när det gäller att försöka fördela hushållsarbetet hemma och när jag ger kritik till barnen. När det gäller hushållsarbetet har jag försökt olika approacher. Allt från att ta upp behov av hjälp (som ditt giraff-exempel) till att sända (faktiskt på mannens begäran) en kortare städlista i excel delad upp i dagliga, vecko- och månatliga aktiviteter men också att lägga in återkommande små städaktiviteter i gemensamma familjekalendern på Google. En annan approach är att ställa frågor han inte kan svara ja/nej på ”Vill du vaska eller dammsuga?” Jag lägger ner tid och kraft försöker verkligen byta ut städgnället/tjatet mot ditt giraffspråk. Jag ser resultat. Främst att det blir inget högljutt gräl och det är ju jättebra. Men jag sliter med att det jag säger blir bara tatt emot med en axelryckning som ett konstaterande och det jag lyfter fram som behov och önskemål fullständigt ignoreras av mannen. Jag tror vi har ungefär samma behov av att ha det rent. Om jag inte har ett fläckfritt hem när han kommer från en tjänsteresa så får jag en pik ”har du bara sett Netflix?” (Däremot har han aldrig städat eller lagat mat till mig när jag kommer från en resa). Kanske har det att göra med själva sakfrågan? Min man 55+ (och resten av familjen som lärt sig samma beteende) ser på allt med städning och hushållsarbete som att man ”hjälper mamma” inte att han/de själva har ett eget ansvar för att vi har det städat och det finns mat på bordet i det gemensamma hushållet. Jag har försökt förklara att det känns lika logiskt som om jag som mamma skulle säga att ”jag är barnvakt” när jag är tillsammans med mina egna barn. Jag är av åsikten att man kan hjälpa andra städa eller vara barnvakt åt andras barn medan hemma delar vi på det gemensamma ansvaret för våra barn och vårt hem.
Egentligen vill jag ha en man jag delar livet med – inte en man som blir reducerad till en förhandlingsmotpart om städning. Har du några smarta tips så jag kan komma ur detta dödläge så jag slipper se mig själv i offerrollen som heltidsakademiker/husmorskock/thailändsk hotellstäderska? Och då menar jag inte en kurs i retorik utan kanske mer hur väcker jag empati?
Tack Eva för din kommentar!
Om du har försökt att kommunicera enligt denna mall och dessutom ansträngt dig att hitta lämpliga tillfällen, dvs satt dig ner när det är lugnt och gott mellan er och varit supertydlig med detta. Och personen fortfarande inte verkar ta till sig det du säger, då har du ett val mellan att acceptera att han inte vill, eller ta till det värsta artelleriet. Att hota med att gå eller helt enkelt flytta ut för ett tag. Etc. Jag har varit inne på det min artikel om kränkande människor (se länk nedan), har man försökt att kommunicera respektfullt och inte ser någon förändring, då är det dags att dra sig tillbaka. självklart på ett respektfullt sätt, man måste kommunicera ungefär att ”det här funkar inte för mig”.
Självklart är det här svåra saker som du antagligen behöver diskutera med vänner och kanske med en professionell, om du vill gå den vägen. Det är val man inte ska ta lätt på, och det är helt på egen risk 🙂
Länk: http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=2679
Bästa hälsningar,
Daniel
Evas kommentar är intressant och jag känner igen fenomenet från arbetslivet. Med personer som har empati och viss insikt om psykologi kan metoden fungera ypperligt. Men på mitt arbete där jag ofta råkar ut för frustrerade och bittra äldre manliga medarbetare så blir det som i Evas exempel. De bryr sig helt enkelt inte om vad jag, som har en annan åsikt, säger. De anser att de sitter inne med sanningen. De vill inte koma överens med mig, utan de vill visa att de bestämmer. Samtidigt tror jag ändå att det skulle kunna gå om man besatt oändligt med tid och tålamod, att dissekera deras inställning. Men jag är ju inte deras psykoterapeut utan deras arbetsledare, så tid och kraft för detta finns inte.