Ibland trillar livets dramatik rakt in i våra liv. En jobbarkompis som just fått veta att hans fru vill skiljas. En faster som får veta att hon har dödlig cancer. En grannes barn skadas i en trafikolycka.
Jag har en känsla av att vi svenskar inte är så bekväma med att hjälpa och stötta varandra i dessa svåra stunder. Vi känner oss lätt obekväma och ivägen och tar då gärna den enkla vägen att låta andra ”sköta sitt”. Det måste väl inte vara något fel i det, jag uppskattar ofta den här individualismen, att man känner sig ganska fri att leva som man vill i det här landet. Samtidigt tror jag att det ofta leder till problem när vi inte riktigt vågar finnas där för varandra. Ensamheten verkligen en av vår tids dödligaste sjukdomar. Inte minst i de där svåra stunderna när en stödjande hand kan betyda så mycket.
Så här kommer några försök till konkreta tips för hur man kan tänka när någon i ens närhet har det svårt:
- Våga tränga dig på. Det finns tusen sätt att göra detta på. En blomma, ett kort, ett sms som säger att du finns i mina tankar. Men det svåraste är nog ofta att ringa upp eller gå och ringa på dörren, och det är precis det som är mest uppskattat och hjälpande. Så vi behöver erkänna för oss själva hur taffliga och otillräckliga vi kan känna oss i närheten av livets stora förluster, och ändå våga försöka närma oss varandra.
- Vi kan inte ta bort smärtan för varandra, bara finnas där med den. Ofta när det gör ont för någon annan så vill man hjälpa till och försöka hitta på något som kan ta bort det jobbiga. Denna impuls är fullständigt mänsklig och naturlig, men ju större kris, ju svårare är det att göra något åt saken. Så det man egentligen behöver är just bara att någon finns där och delar det jobbiga. Så våga sitta helt tyst och bara lyssna, eller uttryck att ”jag vet inte vad jag ska säga”. I hjälpande professioner pratar man ibland om att ”sitta på händerna”, det vill säga inte försöka hjälpa till eller fixa något, och här är detta särskilt relevant.
- Det vanliga när man hamnar i kris är att man känner sig ensam och utsatt, och det är då väldigt hjälpsamt att få höra att andra förstår. Så när man pratar med en människa i kris så kan man med fördel uttrycka förståelse. Detta går att säga på många olika sätt. Ett tips är att berätta hur det känns i kroppen. T.ex. ”jag blev helt kall i kroppen när jag fick veta vad som hade hänt din mamma”.
- Be om lov innan du ger råd eller kommer med hjälp. Jag säger inte att man bara ska lyssna och förstå, men det är viktigt att göra hjälpförsök i en anda av att det är den drabbade som själv bestämmer.
- Tänk på hur du använder din kropp. När vi är stressade reagerar alla nerver högkänsligt och vi registrerar omedvetet kroppsspråk och tonfall. Man vill lugnt vända hela sin kropp mot den drabbade med en attityd av att ”jag förstår att du har det supertufft, det känns i mig också att höra om detta”. Sårbarhet är ett nyckelord, och det märks liksom i kroppen om man tar sig tid att själv beröras av det som händer.
- Små kärlekshandlingar, som en klapp på axeln, eller att någon hjälper till att vattna blommorna eller gå ut med hunden, kan självklart också vara väldigt betydelsefulla. Ett enkelt ”lova att berätta om jag kan hjälpa till med något” kan värma mycket.
Hoppas dessa så tankar är till hjälp, jag tror väldigt mycket på att vi behöver jobba på en värld med mer hjälpsamhet och medmänsklighet. Här finns en video med prästen Olle Carlsson där han pratar klokt om att stödja någon med cancer eller någon annan livshotande åkomma.
– Jag har inspirerats till den här artikeln av Functional Analytic Psychotherapy (FAP), jag hoppas snart erbjuda mer information om denna i en bloggartikel eller video.
– Här är en bra artikel på engelska på samma tema, det är hämtat från DBT, Dialektisk BeteendeTerapi: www.dbtselfhelp.com/html/validation.html
Väldigt fint skrivet och mycket kloka ord. Tror att vi alla behöver påminnas om detta titt som tätt. Jag har en känsla att de flesta bara blir tysta och inte vet hur de ska hantera något som blir för tufft. Istället för att fråga hur det står till och hur en mår så antar många att en bara stör om en frågar någon som varit med om något traumatiskt eller fått tuffa besked. Många bara tystnar och försvinner helt, vilket bara skapar ännu större oro för den drabbade. Vi borde verkligen bli bättre på att ”tränga oss på” lite mera, det skulle säkert rädda många liv i vårt samhälle.
Tack för en suverän blogg, håller tummarna för många tänkvärda inlägg under 2016 🙂
Allt gott,
Hanna
Tack för berömmet!
Gott att du tar upp att vårt sätt att bemöta människor i kris faktiskt kan rädda liv.
Allt gott till dig också/Daniel
Viktigt inlägg, fina tips! Själv brukar jag ofta passa på att just skicka en personlig present om det känns svårt att prata i början. En lättsam bok, lite godis eller annat. Med en litet brev om att ”ring gärna när du vill..” Känns ofta lättare att ringa själv sen man brutit isen så tycker jag.
Dock har jag, på kurser i jobbet och liknande fått lära mig att man aldrig ska säga att man förstår vad någon som t ex just förlorat en anhörig eller något annat hemskt går igenom. Man kan v i s a förståelse men aldrig förstå (möjligen med undantag av att om man personligen varit med om samma sak.) Antar att ursprunget till kurserna kom från USA. Vad anser du om det själv?
Tack Emelie för din kommentar och ditt vänliga beröm.
Och tack för att du tar upp detta med förståelse. Absolut att det kan vara vissa lägen där man behöver vara försiktig med att säga att man förstår. Kanske är det egentligen att personen behöver känna att man anstränger sig för att försöka förstå, själva ansatsen att någon verkligen försöker se och höra och förstå. Det finns massor av formuleringar som går att testa här: Man kan säga att man förnimmer, eller anar något av svårigheterna, eller som det står i artikeln, hur det känns i kroppen. Det är nog dumt att låsa fast sig i att man ska säga på ett sätt och inte på ett annat, det viktiga är nog ansträngningen att lyssna och när man förnimmer den andres smärta, så blir det naturligt att också försöka uttrycka sig med ord som både uttrycker kontakt men inte går över gränsen.
Bästa hälsningar Daniel
Jag är själv svårt sjuk och din lista på vad man kan göra när någon är i kris är slående bra. Det enda jag skulle vilja lägga till den är att man tydligt uttrycker, ”jag/vi finns här, hela vägen” alltså inte bara tillfälligt. Med tanke på att vi vet att vissa människor inte orkar finnas där för en, är det oerhört skönt att med ord höra vilka som faktiskt gör det.
Tack för en fantastisk sida!
Tack Anna för din kommentar och bra att du lägger till detta, glad att höra att bloggen varit till hjälp,
Hälsningar,
Daniel