Varför barn beter sig ”illa” (av fil. dr. Aletha Solter)

Alla barn beter sig provocerande, trotsigt eller sårande ibland, och de samarbetar inte alltid med våra önskemål. Innan vi försöker göra något åt olämpliga beteenden hos barn, är det nyttigt att förstå varför barnen agerar som de gör. När vi vet det är det enklare för oss att lösa problemen. Vi kan förklara nästan allt oacceptabelt beteende hos barn med en av följande tre faktorer.

1.

Barnet försöker fylla ett legitimt, rättmätigt behov.

Barn har många behov som inte alltid blir mötta, även när föräldrarna har de bästa intentioner. Om vi ska kunna förvänta oss ”bra” beteenden, behöver dock alla barnets behov bli mötta. Uppenbara behov är behov av mat, kläder, tak över huvudet och kärlek. Dessutom behöver barn fysisk närhet, individuell uppmärksamhet, en intellektuellt stimulerande miljö, meningsfulla aktiviteter och respekt.

När barns behov inte blir mötta, gör de vad som helst för att få vår uppmärksamhet. Ett barn som är hungrigt på middag, kan slå upprepade gånger på den tidning som pappan läser för att få uppmärksamhet. Ett barn som är uttråkat när det väntar i en kö kan börja söka mer intressanta upplevelser genom att springa runt. Det är orealistiskt att förvänta sig att barn ska bete sig ordentligt när de är hungriga eller uttråkade. För att undvika problem som dessa, kan vi ha nyttiga mellanmål med oss, eller vi kan ta med enkla leksaker för att barnen ska ha något att göra om vi blir tvungna att vänta.

Barn behöver mycket individuell uppmärksamhet, men det är svårt för dem att begära detta på ett moget sätt. I stället kan de vägra att uppehålla sig på egen hand, klänga vid föräldrarna, eller till och med börja bråka med ett syskon. Människor säger ofta om barn med sådana problembeteenden att ”han/hon försöker bara få uppmärksamhet;” underförstått att barnet inte ska få någon uppmärksamhet, för att detta inte är något legitimt behov. Behovet av uppmärksamhet är dock helt rättmätigt och legitimt, och barn begär inte mer än de behöver.

2.

Barnet saknar information (eller är allt för litet för att förstå och komma ihåg regler)

Barn föds utan att veta någonting om vår komplexa värld. De måste lära sig att fönster kan gå sönder, att många inte tycker om att få smulor i sängen, och att trafikerade vägar är farliga. Som föräldrar måste vi ge barnen den information som de behöver för att leva säkert och gott i vårt samhälle. Intressant nog kommer ordet ”disciplin” från ett latinskt ord för ”undervisa”. (Kommentar från översättaren: här avses det engelska ”discipline” som på svenska kanske skulle översättas med ”gränssättning”)

Vi kan inte förvänta oss av småbarn (under två år) att lära sig att följa regler i hemmet, för de har inte förmågan att förstå vad regler är. De lever väldigt mycket i nuet och vi behöver tålamodet att hantera varje situation som helt ny. Det är därför vi behöver bygga en säker miljö genom att barnsäkra våra hem. När så små barn beter sig oacceptabelt, är det bästa att istället för att försöka sätta gränser, försöka se vad som är barnets behov just då och hitta acceptabla sätt att möta dessa behov. Om din dotter exempelvis river sönder dina olästa tidningar, kan du lägga dessa utom räckhåll och ge henne gamla att riva.
Vi två års ålder, börjar de flesta barn att förstå idén med regler, och kan komma ihåg och följa ett begränsat antal regler. Men vi bör inte förvänta oss för mycket av en två- eller treåring.

Gradvis under dessa år, kommer barnen ihåg fler regler och blir mer och mer villiga att följa dem, så länge deras omedelbara behov inte står i vägen. När vi uttalar regler, är det alltid mer effektivt om vi förklarar, på ett språk som barnet förstår, bakgrunden till reglerna. (exempelvis ”du får leka med vatten i badrummet, men inte i vardagsrummmet, för jag vill inte att mattan ska bli våt”). Var förberedd på att påminna vid behov.

Ett effektivt sätt att förmedla information är att låta naturliga konsekvenser inträffa, när så är lämpligt. Om din son exempelvis väljer att inte städa sitt rum, kan han drabbas av konsekvensen att inte kunna hitta sin favoritleksak när han vill. Han kommer på detta sätt att lära sig värdet av städning effektivare än om man tjatar eller kontrollerar. Även om naturliga konsekvenser kan vara till hjälp, rekommenderar jag inte att man skapar konstgjorda eller ”logiska” konsekvenser, för barn upplever ofta dessa som bestraffningar och blir arga och bittra.

Ett annat sätt att förmedla information är att ge ”jag-budskap”, exempelvis ”jag hatar smulor i sängen!” Då låter vi barnen veta hur vi känner, och det kan ha god effekt på deras beteende. Det är mycket effektivare än att ge order (”gå och ät någon annanstans”) eller ”du-budskap” (”du är en slarver”)

Barn behöver information även när de blir större. Även tonåringar, som kan verka vuxna och kompetenta, har fortfarande mycket att lära. Närhelst barnet/tonåringen agerar oacceptabelt är det alltid en bra idé att kolla om barnet helt enkelt behöver informationen för att hjälpa honom/henne att göra kloka val.

3.

Barnet lider av stress eller obearbetat trauma.

Detta är kanske den viktigaste och mest missförstådda orsaken för oacceptabelt beteende. Barn är inte så skickliga på att uttrycka sina känslor verbalt. Istället tenderar de att visa sina känslor genom beteende.

När ett barn känner sig rädd, sårad, svartsjuk, frustrerad, arg, besviken, modstulen, förvirrad eller otrygg, kommer barnet att agera på ett sätt som ger en fingervisning om hur det känner sig. Exempelvis kan en liten flicka som tror att det finns spindlar i hennes rum vägra gå till sängs. En svartsjuk bror kan reta sin yngre syster gång på gång. Ett mycket frustrerat eller rädd barn kan börja slå eller bita andra barn. Ett barn som känner sig utestängt eller otryggt kan bli gnälligt och klängigt.

När du har uteslutit alla behov och gett nödvändig information, kan du överväga om barnets problembeteende är tecken på att barnet kämpar med starka och smärtsamma känslor. Istället för att straffa eller föreläsa kan du försöka klura ut varför barnet känner sig kränkt, frustrerat eller rädd. Om du kan få bort orsaken till barnets stress och komma med uppmuntran, närhet och kärlek, kan barnets beteende förbättras.

Ibland finns det dock inga uppenbara, närliggande orsaker för ett barns jobbiga känslor. I stället kan barnet tyngas av ett tidigare, obearbetat trauma (såsom födelsetrauma, en tidig sjukhusvistelse, moderns förlossningsdepression, övergrepp eller missförhållanden). Barn med tidiga trauman såsom dessa går ofta med känslor av starkt raseri eller skräck, vilket kan leda till allvarliga beteendeproblem. En lugn och harmonisk miljö med mycket kärlek är då inte alltid tillräckligt för att förändra ett sådant barns beteende.

Lyckligtvis så vet barnen av sig själva hur de ska läka från trauma genom att få ur sig uppdämda känslor i lek, skratt, gråt och raseri. Vår roll är att stödja dessa naturliga mekanismer för att bli av med stress, vilket möjliggör sunda utlopp för ilska, rädsla eller sorg. Barn som gråter eller rasar över till synes oviktiga saker håller oftast på och läker tidigare trauman. Om vi kan vara kärleksfulla lyssnare och bollplank, kommer våra barn att läka sina trauman och många av deras jobbiga, trotsiga eller sårande beteenden kommer helt enkelt att försvinna. Det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns en god orsak (i nuet eller sen tidigare) för barns tårar och raseriutbrott.

När barn skadar eller sårar andra, kan vi hjälpa till genom att komma dit och avbryta beteendet på ett kärleksfullt sätt (antingen verbalt eller genom varsamt hållande). Om ett barn verkar ha en jobbig dag och slår eller biter andra barn, kan du separera honom/henne från gruppen, men stanna med barnet och håll om det och säg ”du verkar upprörd idag. Låt oss vara tillsammans en stund.” Detta frigör ofta tårar, vilket är den stress-hantering som behövs. Efter att ha gråtit så länge barnet behöver, kommer han/hon känna sig lättad och återanknuten med dig, och kommer antagligen inte visa några mer tecken på aggressivt beteende.

Ibland när två barn bråkar eller slåss, kan det vara bra att agera som medlare. Du kan uppmuntra vardera barnet att berätta vad som hände och att uttrycka sina behov och sina känslor (vilket kan innebära att gråta). Utan att döma eller ta parti för någon kan du spegla tillbaks vad det enskilda barnet känner och uppmuntra dem att hitta en samförståndslösning.

Sammanfattning

De flesta problembeteenden hos barn kan förklaras av att barnet har ett rättmätigt behov, saknar information eller lider av stress eller obearbetat trauma. Av denna anledning är bestraffning eller återhållande av kärlek aldrig konstruktiva i det långa loppet. Det är paradoxalt, men ändå sant: Barn behöver som mest kärleksfull uppmärksamhet när de minst förtjänar det! Om vi kan komma ihåg att se under ytan och och komma fram till varför barn agerar som de gör, kan vi utifrån detta ge dem den uppmärksamhet som de behöver i varje situation.

——-

”Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1998 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.