Den kritiska amerikanska jornalisten Barbara Ehrenreich har nyss gett ut en bok om självförbättring och positivt tänkande. Hon kritiserar detta och målar i svepande drag upp en koppling mellan överdrivet positivt tänkande och stora politiska skeenden, såsom finanskriser och krig.
Jag har inte läst boken ännu, men vill gärna göra det. Utifrån vad jag förstått ger den en ganska negativ bild av ”pop-psykologi” och liknande. Det vill säga böcker som skriver om terapi, psykologi och självförbättring, men utan så mycket koppling till akademisk kunskap.
Samtidigt som jag ser en poäng med Ehrenreichs upplägg: att rikta frän kritik mot denna kultur, vill jag också rekommendera en bok som ger en mer nyanserad bild av området: Sisters of the Jam av bell hooks. Hooks berättar där själv om sitt engagemang i självhjälpsgrupper och dito böcker. Hon vill inspirera till att ta till sig valda delar av genren (pop-psykologi, eller vad man ska kalla det), och göra koncepten mer till sina egna, till något slags levd verklighet i sitt eget liv. Samtidigt som hooks har en liknande feministisk och samhällsförändrande agenda som Ehrenreich.
Välkommen att kommentera och berätta om dina tankar om Ehrenreich och pop-psykologi!
Oj vad jag känner att mina tankar blir bekräftad i denna blogg. Jag har själv funderat över källan till mycket och att i varje mentor eller teori finns det en övertygelse om det enda rätta, vilket inte är konstruktivt och skapar ofta olyckliga människor öden. Mår man inte bra och inte lyckas ändå må bättre i slutändan av en terapi eller åtminstone tar sig vidare kan det helt slå bakut och det blir värre. Sedan är inte många tränade att ta hand om människan om det inte fungerar och en människa i beroende ställning faller lätt.
Sedan kan jag älska detta de som har förmågan att ruska om, få oss att tänka till och gör det enkelt. Fungerar på enkla ”problem” och för dem är de perfekta. Allt behövs om det finns ett genuint behov, men allt passar inte för alla, tänker jag. 🙂
Bra lästips!