Destruktiva relationer – Det känsliga barnet

Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet?

TILLÄGG och VARNING: Den här artikeln är skriven för människor som känner att någon i deras närhet har allvarliga problem med ilska och/eller ömsesidighet i relationer. Jag valde att använda orden ”narcissist” och ”borderline” i rubriken för att människor skulle kunna hitta artikeln på nätet. Det innebär inte att alla människor som berörs av dessa etiketter har sådana problem som beskrivs i artikeln, utan dessa diagnoser är mångfacetterade och bör användas med yttersta försiktighet. Jag beklagar också att det blir en negativ bild av dessa personer, de har självklart också många bra sidor. Se vidare diskussionen i kommentarsfältet /Daniel

När jag skrev om destruktiva relationer, lovade jag att återkomma med tips om destruktiva personer. De senaste åren har det kommit många böcker och hemsidor kring narcissister och den skada dessa kan orsaka för andra. Jag har tidigare här på bloggen ifrågasatt den här typen av psykiatriska diagnoser, men oavsett vad man använder för benämningar av problemet, så finns det vissa personer som verkar ha allvarliga problem med att etablera respektfulla och ömsesidiga relationer med omvärlden, och som därför orsakar skada hos andra.

Några gemensamma drag hos dessa personer kan till exempel vara:

Problem med ömsesidighet – det är alltför mycket personens egen sanning som gäller i relation till andra
Stora känslosvängningar – personen svajar mellan ytterligheter. Ena dagen tycker personen att socialdemokraterna är bra, nästa dag är de inte vatten värda.
Kränkande behandling av andra. Exempelvis fysiskt eller verbalt våld. Eller ekonomiskt utnyttjande.
Lögner, halvsanningar och manipulation av fakta.
Svårigheter med att be om ursäkt och se sin del i konflikter.
Ett överdrivet behov av att kontrollera situationer och personer

Ett problem med människor med starka känslomässiga problem är att det verkar som att andra människor liksom ”dras in” i dessa människors problematik. Märker man att en person har lätt att bli arg, och man har en sådan person nära inpå sig, så är det naturligt att börjar agera för att personen inte ska bli arg, och om man fortsätter att anpassa sig efter personen kan man nästan till slut känna att man ändrat hela sin personlighet.

Det finns mycket skrivet på internet om detta problem, och jag vill påminna om att det såklart finns nyanser i detta. Alla som har problem med ilska behöver inte ha en allvarlig psykisk störning. Råden i den här artikeln kan vara relevanta i olika hög grad för olika personer i olika situationer.

Några råd är i alla fall:

Börja med att fråga dig: Finns det några allvarliga hot mot din eller dina närståendes liv och hälsa? Om du upptäcker att du har en person i din närhet som verkar ha allvarliga problem av den här typen, så kan det vara en bra idé att börja med att se över vad som verkligen är akut hotat i ditt och dina anhörigas liv. Exempel är om du lever med våld i en nära relation eller hot om våld. Eller om du har lånat ut ditt kontokort till en person som inte är att lita på ekonomiskt, som kanske har spel- eller shoppingberoende. Eller om du låter dina barn vara själva med en person som kan vara verbalt, fysiskt eller sexuellt kränkande. I dessa fall behöver du omedelbart göra något åt situationen. Ta hjälp av en vän eller en kvinno/mansjour om du har svårt att hantera situationen själv. Det kan också vara viktigt att ta hjälp av andra för att göra själva bedömningen av situationen. Du kan vilja fråga en vän: ”Ser du att det finns något i min relation till X som är verkligen bråttom att göra något åt?”
Om du känner dig trygg i att du hanterat det mest akuta i relation till personen, så kan det vara bra att jobba med den förvirring som många känner i förhållande till sådana här personer. Här skulle jag vilja rekommendera att man arbetar med något slags terapi eller liknande för att komma fram till hur man själv påverkas av problemsituationen. Kanske liknar personen någon som funnits i ditt liv tidigare eller i din barndom, och detta försvårar för dig att agera adekvat mot personen. Ett tips är boken Att återerövra sitt liv, som jag tycker enkelt beskriver hur man kan arbeta med problem från barndomen. Eftersom du i redan har tagit itu med det allra viktigaste, kan du låta detta steg ta sin tid. Min grundtanke är att om man arbetar med sina egna känslor i förhållande till en problematisk relation, så kommer man efterhand komma fram till ett moget beslut hur man vill gå vidare i relationen.
Jobba med din kommunikation. När du känner dig mogen, kan det vara läge att försöka kommunicera klart och tydligt med personen. Det är dock inte alls säkert att det är en bra idé att överhuvudtaget försöka kommunicera med en sådan här person. Det är också möjligt att du har fakta som säger att det helt bortkastad tid att kommunicera med personen. Det är inte ovanligt att man hamnar i ett medberoende och gång på gång försöker övertyga personen om att han/hon är på fel spår och behöver söka hjälp. Då kan det vara viktigt att avbryta dessa försök. (BIFF-metoden verkar vara ett bra sätt att kommunicera med sådan här personer).
Om du vet att personen har allvarliga problem med ilska, så blir det troligen till slut fråga om att göra en planerad, försiktigt reträtt, så att du etablerar ett avstånd från personen, samtidigt som du minimerar risken att drabbas av personens ilska. Att helt enkelt prata mindre med personen och ”bli en tråkig person” är en strategi. Se vidare i länkarna nedan.

I nästa inlägg tänkte jag vända mig till barn till människor med allvarliga psykiska störningar.

—

Jag kan rekommendera boken Stop Walking on Egghells av Mason och Kreger (på Adlibris, Bokus). Den fokuserar på hur man kan hantera att ha en anhörig som har borderline, men borde också vara användbar för andra liknande problem. Kreger driver också BDP-central som har många bra artiklar inom ämnet.
Här är en annan psykolog med bra tips i sammanhanget. Och här finns en artikel från SvD.

Varför stannar människor i destruktiva relationer?

Jag träffar inte sällan klienter som på ett plan är medvetna om att relationen de är i har en hel del problem, men på något sätt så gör ”kärleken” eller passionen att de inte tar sig ur den. I mitt förra inlägg beskrev jag hur vi ser på såna problem inom integrationsterapi, den terapi jag arbetar med. Här tänkte jag tillägga några generella psykologiska mekanismer som ytterligare försvårar för människor att ta sig ur destruktiva kärleksrelationer.

Rädsla och starka känslor

Jag ser många relationer där hot, ilska, rädsla, avståndstagande och ibland till och med våld finns med som komponenter. Och det verkar som att just dessa starka känslor också kan verka som ett kitt mellan parterna. Vi människor har ju en slags ”anknytningsmotor” som gör att vi nästan automatiskt bygger relationer till de personer som vi har omkring oss, och när det finns sådana här problem, så verkar anknytningen kunna fungera så att man börjar kämpa ännu mer för att knyta an. Eftersom mänskligheten under större delen av vår historia har levt i mindre flockar, så har vi inbyggt i generna att hela tiden jobba på att bygga relationer med dem vi har närmast.

Antagligen verkar den här mekanismen också på ett neurokemiskt plan; att de stresshormoner som skapas av av rädsla, aggression och osäkerhet kan göra att sex och samvaro känns än mer nära och passionerat.

Kognitiv dissonans

Det finns ett jätteintressant område inom psykologin som kallas kognitiv dissonans. Det började med att man gjorde ett experiment där man lät två grupper göra en väldigt tråkig arbetsuppgift. Den ena fick en dollar för arbetet och den andra fick tjugo dollar. Sedan bad man dem uppskatta hur roligt arbetet varit, och den grupp som fått lite betalt, en dollar, skattade arbetet som roligare än de som fått tjugo.

Forskarna förklarade detta med att människor har en strävan att få sina tankar att stämma ihop inbördes. Att motverka dissonans. ”Jag gör ett tråkigt arbete för lite betalt” är liksom mer motsägande än ”jag gör ett tråkigt arbete för bra betalt”, och därför så ändrade personerna i första gruppen sina uppskattningar av arbetet till att tycka att det var roligt. Påståendet att ”jag gör ett roligt arbete för lite betalt” är mindre dissonant, mer i harmoni.

På samma sätt tänker jag att man skulle kunna uppfatta att en partner som verkar osäker på relationen, och tar avstånd, som mer attraktiv.

”Jag är tillsammans med en trevlig partner som tycker om mig” är inte dissonant, men ”jag är tillsammans med en person som säger att han är osäker på relationen” är dissonant, och den personen skulle då kunna ändra till att tycka att han/hon är ”väldigt kär” eller att partnern är ”ett väldigt bra kap” eller så, för att undvika kognitiv dissonans. Tankar som att partnern jobbar på sina problem, eller att han/hon går i terapi, kan också ha funktionen att motverka kognitiv dissonans.

Kognitiv dissonans kan på det här sättet ha effekten av en synvilla som gör att personer som är mindre benägna att ha långvariga relationer, verkar attraktivare än de i själva verket är.

Självkänsla

Det kanske är självklart, men det förtjänar väl ändå nämnas här att en svag självkänsla också kan göra att det känns mer hemtamt med en partner som inte verkar tycka om en än en partner som verkligen verkar förälskad. Läs gärna mer på min hemsida hur jag tänker kring bristande självkänsla.

Att komma vidare

Personer i sådana här situationer kan ofta känna stor förvirring och inte veta vilket ben de ska stå på, eller hur de ska börja göra något åt situationen. I nästa inlägg tänkte jag skriva lite om barns relationer med destruktiva personer, och då tänkte jag också ge lite tips om hur man kan börja strukturera upp situationen.

Den stora utmaningen, tror jag, är det som jag tog upp i förra inlägget; att börja se sin partner som symbol för brister man har haft i den egna uppväxten. Detta är ofta svårt, men kan helt förändra läget.

Tillägg; Hittade också boken Casanovas kvinna (AdLibris, Bokus) när jag sökte på detta område. Jag noterar också att detta ämne; människor som stannar i destruktiva relationer, varit uppe på KBT-listan och att man där inte verkade ha några lösningar, vilket tyder på att schematerapi eller integrationsterapi är bra alternativ för sådana här problemställningar. Tipsar också om en artikel om Schematerapi och relationer i Svenska Dagbladet.

Tillägg 2: Ett annat sätt att beskriva samma process som kognitiv dissonans är att många företag märker att när de höjer priset, så ökat intresset för en vara.

Varför väljer vissa människor ”fel” partner?

Känner du att:

Dina ansträngningar att hjälpa andra ofta lämnar dig med en känsla av inre tomhet och utmattning?
Du ses duktig och högpresterande, men att detta inte riktigt kommer från dig själv?
Du tenderar att dras till vissa typer av kärlekspartners och vänner och att detta ofta slutar i besvikelse?
Du lätt tröttar ut och nästan bränner ut dig?
Du dagdrömmer och fantiserar på ett sätt som inte är konstruktivt och leder till förbättringar av ditt liv.

– Då kan det här vara en artikel för dig; det ska handla om ett begrepp som jag använder i min terapiverksamhet, falskt hopp.

Har du med dig själv eller hos andra sett en tendens att upprepa misstag i relationer? Kanske har du en vän som varit tillsammans med en ”frånvarande” person som jobbar för mycket, och när personen brytit sig loss från denna relation, så hittar han/hon snart någon annan med liknande egenskaper, och upprepar samma mönster av förälskelse som följs av besvikelse.

Det verkar finnas någon psykologisk mekanism som gör att en del personer väljer partners där det inte blir så bra i slutändan. Jag skrev om detta i mitt inlägg om prinsessan Madeleine. För mig som psykolog och terapeut är det slående att hennes far, kungen verkar ha varit notoriskt otrogen och att hon själv sedan ”valde” en partner, Jonas Bergström, som var otrogen.

Man skulle kunna tillskriva detta vanans makt; att man är van att ha med en viss typ av personer att göra, och sedan av gammal vana dras till liknande personer, för att man vet hur man ska hantera dem, ungefär. Men jag tycker inte att detta räcker, för det verkar som att sådana här mönster kan vara mycket svåra att bryta, man ser ofta att personer verkligen anstränger sig för att hitta en partner som inte liknar den förra, men ändå hittar en person som uppvisar liknande drag.

I min terapiverksamhet använder jag benämningen ”falskt hopp” för detta problem. Tanken är att när man som barn inte fått sina behov mötta så uppstår ”sår”, eller brister, och för att kunna överleva känslomässigt, så utvecklar man olika strategier. Det kan vara att försöka ”vara duktig” eller ”vara rolig”, eller att försöka vara till hjälp hemma.

Till exempel så kan det vara så att ett barn till en deprimerad förälder ser att föräldern inte riktigt orkar med allt därhemma, och då går barnet in och försöker hjälpa till med det ena eller andra i hemmet, kanske ställer sig och diska eller dammsuger. Det är också vanligt att barn i sådana lägen försöker prata med föräldern och försöker muntra upp den, och kanske försöker få den att söka hjälp eller så. Att barnet börjar dagdrömma om ett bättre liv är också vanligt.

I engelsk litteratur används ibland ordet ”enmeshment” för såna relationer. Det är som att barnet blir ”insnärjt” med den vuxne.

När jag pratar om falskt hopp, så inkluderar jag alltså olika former av att var ”duktig”, ”snäll”, ”rolig” och överdrivna försök att hjälpa, stötta eller visa hänsyn. Överdrivna försök att få bekräftelse och kärlek och dagdrömmande räknas också hit.

Ett problem är såklart att det också är viktigt och sunt att hjälpa sina närstående. Dagdrömma kan vara ett sätt att komma med planer och visioner för ett bättre liv. Och det är inte alltid lätt att se vad som är en adekvat, sund nivå och vad som bör räknas som falskt hopp. I många fall är det ganska uppenbart om man tittar på konsekvenserna. Om dagdrömmandet till exempel leder till att man fastnar i drömmar och spekulerande och inte kommer vidare i livet så kan det vara vettigt fråga sig om det handlar om falskt hopp. Och om någon för trettionde gången försökt övertala sin alkoholiserade eller deprimerade partner om att söka hjälp, så tyder det här upprepandet på att det kan vara falskt hopp.

I boken Att återerövra sitt liv, som beskriver den här terapin, används termen kämpa för falskt hopp, och jag tycker det ger en bra bild, lite som Don Quijote, att gå till strid för ädla saker men på fel sätt. Jag brukar också sätta likhetstecken mellan falskt hopp och medberoende. Medberoende är ett ganska luddigt begrepp, men en stor del handlar om att man kämpar med någon närstående som på något sätt inte mår bra.

Jag brukar också rekommendera mina klienter att försöka känna efter i sig själva hur vissa tankar och beteenden känns. När man agerar utifrån falskt hopp, så är man liksom inte lugn i sig själv, utan det känns som att man drivs av inre stress och tvång.

Tyvärr så leder det falska hoppet ofta till att man känner romantisk kärlek, det kan göra att man dras in i kärleksrelationer som inte blir bra i slutändan. Ett tydligt tecken kan vara att man förälskefasen märker att partnern har vissa problem, men att man i det romantiska ruset tänker bort dessa, och kanske tror att kärleken ska lösa allt.

Råd och tips:

Finns det då några råd om man känner att man hamnat i sådana här mönster av falskt hopp? Ett första råd kan förstås vara att försöka:

Identifiera beteendena – forskning visar att det är en stor hjälp att skriva ned problembeteenden.
Försöka minska på beteendena
Känna efter och se om det bakom dessa beteenden ligger något slags barndomssmärta. Är det så att bakom mitt försök att lugna och blidka en argsint partner, ligger en stor smärta som handlar om att mina föräldrar riktade sin ilska mot mig som liten?

Om du försökt jobba med sådan här problem med medberoende eller falskt hopp och känt att det är svårt eller omöjligt, så är du knappast ensam. Jag märker i mitt arbete att det här är ett relativt svårt område att jobba med. För förälskelse, dagdrömmar och bekräftelsesökande är ju så ljuvt och härligt när man är inne i det, det är liksom svårt att i de stunderna se att det kan innebära problem. Ofta har man också blivit belönad av omvärlden för de här beteendena, och de har kanske kommit att kännas som en del av ens grundpersonlighet.

Därför är det här ett område där jag tror att det kan vara viktigt med någon sorts terapi. Ett förslag kan vara att läsa boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson (på Adlibris, Bokus, bokens hemsida), jag tycker den ger en bra inledning till området, och den har också många konkreta tips på hur man kan komma igång och jobba med det. Läs också gärna min sida om medberoende.