Etikett: Kronisk depression

[Fortsättning på de tidigare artiklarna om terapi för kronisk depression – 1 och 2]

Det protokoll som jag beskriver här, CBASP (Cognitive Behavioural Analysis System of Psychotherapy) innehåller egentligen två komponenter: en där man knyter relationsmönstren till viktiga personer i uppväxten, och en där man noggrant analyserar interpersonella händelser (möten, konflikter och liknande). Större delen av terapin ägnas åt det sistnämnda.

McCollough bygger sitt tänkande på att den svåra uppväxten har försvårat för dessa personer att tänka ”vuxet” och problemlösande kring relationer och ofta hamnar i starka känslor och orealistiska synsätt. Det kan vara att man har alltför starka krav på lojalitet och uppmärksamhet från en kollega eller vän. Eller att man vid en mindre konflikt blir uppfylld av starka känslor och agerar så att relationen går i kras. Eller svårigheter att på ett respektfullt sätt säga ja eller nej.

Terapin går ut på att dela upp dessa situationer i små bitar och analysera förloppen och vad som egentligen händer.

Det svåraste för terapeuten är att dessa klienter ofta utstrålar mycket hopplöshet och handlingsförlamning, vilket inbjuder till att man välvilligt försöker komma med goda råd och förslag till tolkningar, vilket nästan alltid får motsatt effekt, att motståndet till förändring ökar. I stället måste terapisessionerna användas till att klienten själv uppmuntras dra fler och fler slutsatser av sina negativa erfarenheter. Detta gör att metoden kräver noggrann handledning, vilket troligtvis är det som gjort att metoden inte blivit etablerad i Sverige ännu.

Läs hela serien om terapi för kronisk depression

[Fortsättning på den tidigare artikeln om terapi för kronisk depression (ofta också benämnt dystymi)]

Det som McCollough lyfter fram som det som gör det extra knepigt att komma vidare för kroniskt deprimerade är kombinationen av en pessimistisk världsbild och sociala färdighetsbrister.

Den pessimistiska världsbilden gör att dessa personer ofta uttrycker sig som ”allt är bara skit” eller ”den här världen är ju helt eländig, och dessutom befinner jag mig i bottenskrapet, så folk trampar på mig hela tiden”. Såna pessimistiska synsätt är ofta väldigt etablerade så att personerna tror fullständigt på att de är sanna. Detta gör att positiva händelser såsom ett vänligt möte med en granne eller en hjälpsam kollega helt nedvärderas, den deprimerade drar kanske slutsatsen att det måste ändå ha funnits egoistiska motiv hos den andre.

Och samtidigt gör bristen på relationsfärdigheter att personen har åtskilligt med ”bevis” för att världen är hemsk och ovänlig. De kan berätta om en lång rad interpersonella misslyckanden och förödmjukelser.

När jag arbeta med integrationsterapi så brukar jag föra fram att för de flesta av oss är det i barndomen som de jobbigaste sakerna sker, det är där som kränkningar och missförhållanden skadar oss som mest. Men den kroniskt deprimerade har svårt att se detta, för honom/henne pågår det jobbiga; isolering, kränkningar och oförstående människor osv, oförändrat sedan barndomen.

Så den kroniskt deprimerade är väldigt omotiverad att göra något för att förändra sin situation eftersom han har så många bevis på att ”det är lönlöst”, och när något positivt händer, så kan han ”avslöja” att det egentligen bara bevis för ”världens falskhet” (ursäkta om det låter som att jag raljerar; det här är högst verkliga problem och kroniskt deprimerade lider enormt av att leva i en sådan här drastisk och negativ världsbild).

Sammanfattningsvis stödjer pessimismen och färdighetsbristerna varandra i ett starkt självförstärkande system som i effektivt omöjliggör positiva förändringar.

Läs hela serien om terapi för kronisk depression