Etikett: psykiatrikritik

Boken Pillerparadoxen och Olle Svennings kritik

I våras kom den svenska översättningen av Robert Whitakers bok om psykiatriska mediciner och deras långsiktiga effekter, Pillerparadoxen.

Whitaker går igenom en stor del av de forskningsstudier som finns på de långsiktiga effekterna av psykiatriska mediciner och kommer fram till att mycket tyder på att det verkar finnas en kortsiktig positiv effekt men att den långsiktiga effekten verkar vara negativ. Till exempel så finns forskning som tyder på att när människor tar neuroleptika så tredubblas risken för kronisk psykisk sjukdom (mätt som att aldrig återvända till skola och arbetsliv).

Whitaker kombinerar forskning av flera slag:

  • Studier och uppföljningar av patienter med och utan medicin. Tyvärr så finns det relativt få studier som följer upp patienterna på lång sikt, de flesta nöjer sig med några månader. De studier som finns visar dock tydligt negativa långsiktiga effekter.
  • Studier där man jämfört utfall mellan grupper med och utan medicin, t.ex. före och efter införandet av neuroleptika på 50-talet. Eller mellan utvecklingsländer såsom Nigeria med låg medicinanvändning och industriländer med hög medicinanvändning. Även här tyder forskningen på att de långsiktiga effekterna är negativa.
  • Statistik som visar att sjukskrivningstalen ökat och inte minskat med ökad medicinanvändning.
  • Diverse annan forskning som visar på problem med mediciner, såsom att man funnit att hjärnan anpassar sig och förändrar antalet receptorer på nervcellerna efter ett tag, vilket riskerar att göra hjärnan mer känslig och benägen till återfall.
  • Whitaker lyfter också fram många vittnesmål från läkare och forskare som granskat hur det ser ut i vården och forskningen och utifrån detta uttrycker tvivel och kritik mot den dominerande synen på medicinering.

Slutsatsen när Whitaker på detta sätt kan väga samman olika typer av källor och forskning, att han trovärdigt kan hävda att mycket tyder på att det finns åtskilliga problem med hur psykiatriska mediciner används inom inom vården idag.

Jag rekommenderar boken till alla som berörs av psykiatriska mediciner på något sätt.

Jag skulle här kort vilja kommentera den kritik mot boken som journalisten Olle Svenning har fört fram i Aftonbladet.

Svenning påstår sig ha ”dykt ned” i facktidskrifter och intervjuat psykiater. Men medan Whitakers bok är sprängfylld av referenser till vetenskapliga undersökningar, så presenterar Svenning inte en enda forskningsreferens som stöder att Whitaker är fel ute.

Intressant nog så har Whitaker ett avsnitt som handlar om hur kritiker av medicinparadigmet tystas, och Svennings artikel följer väl detta mönster. Det finns väldigt lite fakta eller forskning som går att bemöta, samtidigt som Whitaker beskrivs i starka negativa ordalag, såsom ”rättshaverist” och ”överdriven”. Jag ska därför försöka ta upp några av de saker Svenning tar upp som problem med boken:

Han påstår att inget stöder att psykos- och schizofreni-sjuka har en bättre prognos i utvecklingsländerna. Här grundar sig Whitaker på två stora WHO-studier som såvitt jag vet anses ha en hög grad av vetenskaplighet och som visar på stora skillnader i utfallet mellan industriländer och utvecklingsländer. Schizofreni definieras som att en psykos pågår längre än sex månader, och eftersom tillfrisknandet från psykos verkar fungera bättre i utvecklingsländerna, så blir antalet personer som i slutändan får diagnosen schizofreni mindre.

Svenning säger att Whitaker drar fram ett bisarrt exempel på en framgångsrik schizofrenibehandling i Finland från 1969. Detta är en metod som kallas Open dialogue där man har samtal med patienten och dess närstående redan i ett tidigt skede, när personen bara har haft en psykos och inte alls är i närheten av schizofreni (som det ju blir om det fortsätter i sex månader). Jag undrar vad som är bisarrt i detta – samtalsbehandling för psykos och andra psykiska problem är vanligt förekommande över hela världen. Och metoden är dessutom spridd till bland annat Danmark, Storbrittanien och USA. På sidan 427 i den svenska utgåvan radas de vetenskapliga studierna av Open dialogue upp och de är från 2000, 2002, 2003 och 2006 och de är självklart publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Varför nämner Svenning årtalet 1969?

Svenning ger sedan ett exempel på en person som abrupt slutar med sin neuroleptikamedicin med katastrofala följder. Jag har läst en hel del av Whitaker och också hört honom tala flera gånger. Jag har inte hört honom uppmana någon till att abrupt sluta med psykiatriska mediciner. Tvärtom så finns på hans blogg, Mad in America, bloggaren Monica Casani som är en av dem som mest utförligt på Internet ger råd till dem som vill trappa ner mediciner och ett av hennes viktigaste råd är att inte sluta tvärt. (se också min översättning av en av hennes artiklar).

Svenning tycker också att Whitaker minimerar narkotikas roll i ökningen av psykisk sjuklighet. Min bild är att han på ett ganska korrekt vetenskapligt sätt, lägger fram statistik och fakta och diskuterar olika tänkbara förklaringar. När det gäller ökningarna i sjukskrivningstalen, så tror jag inte att han någonsin säger att han har det slutgiltiga svaret, utan han ser detta mer som ett möjligt stöd för sina teser, där mer forskning behövs. Han förnekar inte heller rollen av olagliga droger i utvecklingen, utan tar upp att detta säkert spelar in, men lämnar den tråden eftersom det inte är fokuset för boken.

Svenning påstår också att Whitaker hävdar att läkemedelsindustrin finansierar scientologerna. Det jag kan läsa mig till är att Whitaker i en mening säger att man skulle kunna fantisera om att det är så (s. 314). Detta skriver han i sammanhanget att när det kommer kritik mot mediciner och medicinanvändning inom psykiatrin, så avfärdas denna ofta genom att associera kritikerna med scientologerna, och på så vis få dem att framstå som knäppa eller extrema. Men jag kan inte se att Whitaker verkligen försöker bevisa att så är fallet, han bara konstaterar att i debatten så finns scientologerna där väldigt lämpligt för att kunna avfärda kritiker, och jag uppfattar det inte som att han verkligen tycker att någon sådan finansiering existerar.

Är då Whitaker överdriven så som Svenning påstår?

Eftersom det finns mycket forskning, artiklar och webbsidor om medicinernas fördelar, så blir det naturligt att Whitaker koncentrerar sig på nackdelarna, och då kan det förstås låta lite ensidigt. Eftersom han verkligen försöker ta fram all upptänklig forskning om långsiktiga effekter, så finns inte uttrymme att nyansera och diskutera exakt när medicin eventuellt är bra eller dålig, då skulle boken bli ännu längre. Whitaker väljer också att illustrera med några vinjetter av personer som tagit mediciner, på så vis får man en tydligare bild av hur det kan se ut. Alla dessa är människor med olika negativa erfarenheter.

Att det är svårt att hitta en ”lagom” kritisk ton när man skriver om psykiatriska mediciner tycker jag har att göra med att det finns så mycket positivt skrivet, där mycket på ett eller annat sätt kommer från läkemedelsbolagen (se t.ex. min psykologuppsats). Ska man försöka ge en nyanserad allsidig bild, eller ska man fokusera på det negativa, det som inte kommer upp så ofta i andra sammanhang?

Jag tror att det kan vara viktigt när man läser Whitakers exempel, att också tänka på att många människor tar mediciner några veckor eller månader och slutar sedan utan att det har påverkat dem alls särskilt mycket. Många av mina klienter säger till exempel ungefär att ”jag fick antidepressiva piller på vårdcentralen, men slutade efter några veckor, för jag kände inte att de hade någon effekt, och det var inte så kul att läsa om biverkningarna”.

– Boken på Adlibris, Bokus

Missa inte heller den artikel som Svenning hänvisar till och Whitakers bemötande av denna kritik.

Expressen förespråkar diagnoser

Isobel Hadley-Kamptz skriver i fredagens Expressen och argumenterar för diagnoser. Som jag förstår det är argumentet ungefär att ADHD och andra namnkunniga diagnoser står för verkliga problem, som inte sällan kan bli bättre med medicinering. Och för att ta dessa problem på allvar och ge bra hjälp, så behövs diagnoser.

Det finns bara ett problem med detta resonemang. Och det är att det inte alls behövs diagnoser för att människor ska ta psykiatriska mediciner. Om man tycker att det är bra att människor äter dessa substanser, så skulle man kunna ha ett liberalt perspektiv (Expressen!) och helt enkelt släppa dem fria. Man skulle kunna kalla dem för sinnespåverkande substanser eller något sånt, och så skulle man kunna satsa på att ha en vettig och nyanserad upplysning om deras för- och nackdelar, och överlåta till människor att själva välja om de ska ta dem och i så fall hur länge.

I dag känner sig många tvingade, lurade eller övertalade att börja med mediciner som de har svårt att sluta med, och i detta tänkbara scenario så skulle den enskildes ansvar utökas och tydliggöras. Jag säger inte att detta är det bästa, utan bara att det är fullt möjligt att låta människor äta s.k. psykiatriska mediciner utan att behöva sätta diagnoser.

OBS: Detta är ett kort inlägg skrivet sent på kvällen och självklart är den här frågan mycket större än så. Nuvarande system har säkert fördelar och det ultraliberala systemet har säkert också nackdelar.

Läs också här på bloggen om argument mot diagnoser och sjukdomsperspektivet på psykiska problem.

Tillägg (juli -13): Som sagt så skrevs detta inlägg lite hastigt. Kanske behöver jag tillägga att det finns ganska lite argument för att de psykiatriska ”medicinerna” är specifika, dvs att de verkar bara på en viss diagnos. Mycket tyder exempelvis på att de flesta människor känner sig mer fokuserade av ADHD-medicin (centralstimulerande) och att de flesta upplever något slags lugnande effekt av benzodiazepiner. Det är inte en specifik effekt att bara dem med ADHD har effekt av att äta centralstimulerande.
(detta finns belagt i forskning och jag letar gärna fram referenserna till den som önskar)
Detta gör att det inte finns något argument att diagnoser behövs för att människor ska kunna äta s.k. psykiatrisk medicin.

Finns det psykiska sjukdomar?

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska ”sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av ”längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer ”flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av ”sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet ”sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.

Risperdal och läkemedelscynism

Vill rekommendera den här videon från Al Jazeera, som tar upp att i USA ökar antalet stämningar mot läkemedelsbolag för svåra biverkningar starkt.

De tar upp exemplet Risperdal, ett s.k. antipsykotiskt läkemedel av den nyare generationen (s.k. atypiska antipsykotiska mediciner), som allmänt anses bättre an de äldre preparaten. Videon visar på personer som tagit Risperdal och drabbats av allvarliga biverkningar såsom diabetes, parkinson och gynekomasti (bröstväxt hos män).

Som vanligt är tendenserna på när det gäller rättstvister och skadestånd i USA  väldigt olika mot vad vi ser här i Sverige. Jag tycker att det är intressant att se att de höga skadeståndsbeloppen gör att riskfyllda mediciner uppmärksammas mer därborta.

Videon pratar också om s.k. off-label-förskrivning av läkemedel; att läkare skriver ut en medicin mot en åkomma som i preparatet inte är godkänt för. I USA talar de om detta som ”tax-payer-fraud”, bedrägeri mot skattebetalarna. De ser det som att skattebetalarna luras på stora mängder pengar genom dessa förskrivningar; att medicare-systemet används för mediciner som systemet inte har godkänt. Det här är också ett område där man tydligt kan se det tveksamma inflytandet av läkemedelsförsäljare (se även den här videon), genom att dessa ofta är aktiva i att informera om sådan icke-godkänd förskrivning. För mig som icke-läkare framstår det som egendomligt att vi har ett kontrollorgan, läkemedelsverket, som är tänkt att godkänna läkemedel, men att det samtidigt är tillåtet att förskriva läkemedel för helt andra åkommor än de är godkända för.

Inom psykiatrin är ju förskrivningen av epilepsimediciner som lugnande medel vanligt, och jag skulle gärna vilja se mer debatt och ifrågasättande av detta.

Läs gärna också inlägget på Beyond Meds-bloggen, där jag hittade videon.

Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling

När jag gick på psykologlinjen fick vi inte ens veta att det finns ett helt fält med forskare som är kritiska till den etablerade psykiatriska praktiken och teorin. Det var ett område som helt enkelt utelämnades, trots att det borde ha stor vikt för vår framtid inom yrket. Därför tänkte jag komma med några förslag på tänkbara uppsatser inom detta område. Plus några tips på böcker och artiklar.

Jag vill verkligen betona att psykologer och andra akademiker kan göra en enormt viktig insats genom att ta ställning för alternativa synsätt, teorier och praktiker inom psykiatrin.

Intresserade är välkomna att höra av sig till mig om ni vill bolla något eller så.

Diskursanalys

Som jag ser det är diskurs och makt viktiga begrepp för att analysera och förstå psykiatrin. Diskursperspektivet vill belysa hur maktstrukturer skapar texter/representationer som är ideologiskt färgade. Ett exempel är information från läkemedelsbolag. Dessa har makt och pengar att föra ut sina budskap, vilka på olika sätt är färgade av deras intresse att läkemedel ska ses som en bra och fungerande behandling.

Jag skrev min psykologuppsats på detta tema – En kritisk diskursanalys av Depresionslinjen.

Det finns många områden av diskurs som jag tycker det vore bra om de analyserades och diskuterades, t.ex:

  • Evidenstänkandet kring psykoterapi
  • Den statliga kampanjen (h)järnkoll (se mina blogginlägg om detta)
  • Texter om tvångsåtgärder såsom bältesläggning och tvångsmedicinering
  • Texter om s.k. neuropsykiatri – själv undrar jag mycket om hur detta begrepp egentligen uppstått och blivit så erkänt som det verkar vara idag.

Tillfrisknande

Schizofreni har i många sammanhang setts som en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Som en reaktion mot detta har det kommit en hel del forskning kring hur människor faktiskt tillfrisknar från sådana problem. Det är viktigt att detta belyses, då de liksom försvinner ur systemet, och många läkare träffar aldrig dessa personer, eftersom de ofta gör vad de kan för att slippa ha kontakt med psykiatrin.

Här finns Alain Topors böcker som en bra utgångspunkt

Feministiska, HBT- eller postkoloniala perspektiv

Psykiatrin är som sagt en maktstruktur som andra i vårt samhälle, och kvinnor, queerpersoner och icke-vita/invandrare särbehandlas och kränks där såväl som på andra ställen.

En bra inledande text kring kvinnor i psykiatrin finns i Peter Breggins bok Toxic Psychiatry. Jonathan Metzl har skrivt om hur schizofreni blev en ”svart” sjukdom i USA (se en intervju i Psychology Today). Jag vet inte någon som skrivit ur HBT-perspektivet, men exempelvis diagnostiseringen av homosexualitet är ju ett brännbart och viktigt ämne.

Överlevarhistorier

”Giving voice” – att ge röst – har varit ett populärt uttryck i de senaste decenniernas samhällsvetenskap. Detta bygger på tanken att vissa personer och gruppers historier har lättare att komma fram och nå ut i mediebruset än andras. Mentalpatienterna själva är en grupp som sällan hörs, särskilt inte med sina egna autentiska historier. Forskare och studenter kan därför medvetet välja att ”ge röst” åt dessa, genom att t.ex. intervjua och publicera deras livsberättelser.

In our own voice: African-American Stories of Oppression, Survival and Recovery in Mental Health Systems beskriver detta perspektiv.

Alternativa behandlingar

Det dominerande perspektivet inom psykiatrin är ju ganska medicinskt och naturvetenskapligt. Det har på många ställen i världen ordnats alternativa centra som strävar efter en mer mänsklig och demokratisk approach.

Ett exempel är Soteria. Madness Radio har en hel del information om detta område.

Alternativterapier, New age, självhjälpsgrupper och nätgemenskaper är andra alternativa arenor som kan utgöra resurser för människor med psykiska problem. Jag skulle t.ex. gärna vilja göra en diskursanalys där jag jämför hur människor med psykiska problem pratar i en självhjälpsgrupp med hur pratet blir i kontakter med psykiatrin. Det vore också roligt att läsa en uppsats på temat ”vad kan den etablerade psykiatrin lära av alternativfältet?”

Litteraturtips

Har man den läggningen att man gärna befattar sig med en sociologisk studie från 1960-talet på engelska, ska man absolut läsa Asylums av Erving Goffman. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket i den som på pricken beskriver hur det ser ut i psykiatrin idag, trots alla reformer.

Boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy and Analysis kan säkert också ge en del uppslag till uppsater, den ger en bra överblick över vanliga kränkningar i vanlig terapi (på AdLibris)

A sociology of mental health and illness av Pilgrim och Rogers är en bra inledning till ämnet.

Peter Breggin och Paul Whitaker har skrivit bra om medicin och medicinering. (Whitaker på Bokus; Adlibris),

International Center for the Study of Psychiatry and Psychology har också många bra länkar och artiklar, bl.a. om ärftlighet för schizofreni.

Social fobi eller blyghet?

Lyssnar på en intervju med Christopher Lane på Madness Radio (stationens motto: ”om hur det är att bli etiketterad som galen i en galen värld…”). Han är litteraturprofessor och har gått igenom dokumentationen; protokoll och liknande, bakom ”diagnosbibeln” DSM, den tredje upplagan (DSM-III).

Lane målar en fascinerande bild av hur olika intressegrupper och koalitioner diskuterade vilka ”nya” diagnoser som ska tas in i denna upplaga av DSM och vilka diagnoser som eventuellt skulle avskaffas (homosexualitet!). Dessutom rapporterar han att diagnoskriterierna (för social fobi) utvidgades i upplaga IV, vilket jag inte visste (se vidare Lanes hemsida). För att göra en lång historia kort, sätter han stora frågetecken för i vilken grad det egentligen är lämpligt att se blyghet/social fobi som en psykiatrisk åkomma.

Programmet innehåller också en diskussion om hur Seroxat (i USA Paxil) marknadsförts som ”medicin” mot social fobi, och de tecken som finns på att införandet av diagnosen social fobi i DSM var kopplat till intresset av att sälja Seroxat.

Han tar också upp trenden att fler och fler just nu blir diagnosticerade som bipolära, en trend jag tyckt mig se inom psykiatrin även här i Sverige. Detta ser Lane som en direkt effekt av att patenten för de vanligaste SSRI-preparaten har gått ut, medan det fortfarande finns aktiva patent inom det bipolära området.

Dessa trender, social fobi och bipolär m.fl. skapas enligt Lane bland annat genom läkemedelsbolagens kampanjer för att ”upplysa” om vissa problem, i media och på internet. Man ska väl passa sig för att bli alltför konspirationsteoretisk, och det här lilla inlägget är alltför kort för att göra rättvisa åt de bakomliggande studierna och böckerna, men jag kan absolut rekommendera programmet (som du alltså hittar här, Lane finns också intervjuad i SvD).

Lane har också bland annat skrivit ”Homosexuality and Psychoanalysis” och ”Psychoanalysis of Race” och hans hemsida är www.christopherlane.org.

En liten anmärkning: Programmet innehåller också en diskussion om att det är svårt att hitta ett bra sätt att prata om dessa frågor – att både ifrågasätta diagnostänkandet, samtidigt som man vill ha medkänsla med att detta är problem som är mycket verkliga och jobbiga för många människor, och som de såklart förtjänar hjälp med om de vill ha det.