Jag har läst och kommenterat på bloggen RMW:s inlägg om falska minnen av sexuella övergrepp. Det finns ju en ständigt aktuell debatt om minnen av trauman som (påstås) återkommit efter en period av minnesförlust.
Hänvisade i min kommentar till Jim Hoppers sida där han samlar forskningsresultat inom området. Enligt RMW och dem hon hänvisar till saknas det forskning som stöder att minnen kan ”återkallas” via terapi. Hopper visar att fenomenet med tidsbegränsad minnesförlust efter trauma är väl utforskat och att forskare med en rad olika angrepssätt funnit stöd för fenomenet.
Jag kollar lite på RMW:s referenser, och förstår inte riktigt varför de inte tar hänsyn till den forskning som Hopper refererar till.
Jim Hopper tar upp ett antal myter som ofta återkommer om dessa ”återkomna” minnen:
* I debatten framställs det ofta som att det uteslutande är minnen av sexuella övergrepp som återkommer på detta vis. Hopper visar att det finns forskning på detta fenomen (som han kallar delayed recall) inom en rad olika sorters trauman såsom krigstrauma, naturkatastrofer och koncentrationsläger.
* Det kan också i debatten framstå som att det är bara i terapi som det händer att minnen av trauman återkommer. Hopper citerar trovärdig forskning som visar att återkomsten av minnen kan triggas av många olika saker. Exempel kan vara omskakande livshändelser såsom dödsfall eller att få barn, eller att resa tillbaks till en viss plats där man inte varit på länge.
* Man kan också ofta få bilden av att förträngning är den mekanism som ska användas för att eventuellt kunna förklara att minnen försvinner för att sedan återkomma. Hopper pekar på att dissociation är det koncept som oftare används av moderna traumaforskare, och att man med detta bättre kan förstå hur minnet påverkas av trauma. Hopper pekar också på att det finns ett flertal minnesforskare som har väl utarbetade teorier som kan förklara hur minnesförlust efter trauma kan uppkomma, exempelvis Jennifer Freyd.
Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag som psykolog och terapeut inte använder några av de ”suggestiva metoder” som RMW nämner i sitt inlägg.
Det du skriver ter sig korrekt från mitt perspektiv. ”Recovered memories” är ett kontroversiellt ämne vilket gör att man lätt tar till sig endast ena sidans argument såvida man inte gräver ner sig i ämnet, och ju mer man läser desto mer komplext blir det. Som Kenneth Pope (1998) skrev ang. ”the recovered memory controvery” så är det: ”a contentious mix of conflicting claims, theories, and research” (p. 1160).”
Pope, K. S. (1998). Pseudoscience, cross-examination, and scientific evidence in the recovered memory controversy. Psychology, Public Policy & Law, 4, 1160-1181.
Jag vill tillägga att jag anser att Jim Hopper blundat för forskning och presenterar en bild som är ungefär lika biased som den förespråkare för falska minnen målar upp.
Jag passar på att tipsa även här om en föreläsning i Stockholm den 30 augusti som kanske kan vara intressant. Det är docenten i medicinsk psykologi Rickard Sjöberg som kommer tala om fallet Thomas Quick, falska minnen och satanic ritual abuse (som Eva Lundgren blev känd för här i Sverige). Han har skrivit den här debattartikeln i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/expertutlatande-var-ovetenskapligt_4588299.svd
Mer information finns här: http://www.vof.se/program.php
Tack Richard och devadatta för kommentarerna. Jag kan tänka mig att Hopper kan låta lite ”extrem”, för tonen i USA är uppskruvad pga de höga stadeståndsbeloppen i USA – han försöker visa på bevisen FÖR att återvunna minnen kan vara sanna. Om man kommer fram till att det finns stöd både för ”falska” minnen och ”sanna” återvunna minnen, så blir debatten mer nyanserad, det kommer att handla mer om hur rättsväsendet och terapeuter och andra kan hantera detta mångfacetterade område fullt av fallgropar.
Vänliga hälsningar
Daniel
Hej!
För läkeprocessens skull, vad anser man inom integrationsterapi om vikten av att få klarhet i om man verkligen har utsatts för sexuella övergrepp som barn eller om det ”bara” handlar om ”falska minnen”?
Flera olika terapeuter har svarat olika.
Vissa menar att det viktigaste inte är att veta säkert, utan att arbeta med *känslan* av att ha varit utsatt, oavsett om det förekom några verkliga sexuella övergrepp eller ej.
Andra har ansett att man måste ta reda på om det verkligen har hänt på riktigt innan man kan gå vidare och komma till avslut.
Vad säger integrationsterapi och vad tror du?
Hej och tack för kommentaren!
Jag vet inte om jag kan säga något utifrån integrationsterapi. Jag tänkter bara spontant att det måste vara en väldig skillnad att tänka att man utsatts för en stor oförätt eller att tänka att man ”kanske” utsatts för en oförrätt. Om traumat är på riktigt, så bli känslorna mer på riktigt också.
Skulle rekommendera Judith Hermans bok ”Trauma och tillfrisknande”, som går igenom forskning och också tittar på läkning grundligt.
Hälsningar,
Daniel
Tack för boktipset, jag ska läsa den.