Idag går förstås mina tankar till offren och förövarna i attacken på Gazakonvojen. Samtidigt som jag skulle önska att palestinakonflikten verkligen skulle kunna lösas genom internationell juridik och diplomati, tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att det finns enormt mycket psykologi här.
För mig som svensk är det enormt svårt att förstå hur israelerna kan se fredliga båtar med hjälp som hotfulla ”angripare”. Men vi behöver betrakta detta med hjälp av en förståelse av trauma. Judarna är ett folk som varit enormt traumatiserat genom förintelsen, pogromer och årtusenden av flykt. Traumana spelas upp i nuet precis som alla obearbetade trauman gör. Man tror att fiender och förövare är nära. Man tror sig vara ständigt hotad. Traumaöverlevaren lever med en ständig stress och överdriven vaksamhet. Tunnelseende är vanligt och bidrar ytterligare till att man uppfattar omvärlden som fientlig, när man zoomar in på allt som kan uppfattas som fientligt.
Så det verkar som att när många israeler ser en palestinier så ser de inte i första hand en annan människa, utan en demon eller en förövare. Ett hot. Och när det kommer stora skepp med hjälp till Gaza, så tolkas detta också genom ett trauma-raster; som en aggression.
Vi behöver verkligen se detta intima samband mellan världspolitik och personlig psykologisk tragik. Vad jag kan se är det bara genom en sådan förståelse av traumaaspekten av våld, som vi kan bygga en fredligare värld.
Rekommenderar en presentation av Gina Ross som ytterligare beskriver ett traumaperspektiv på palestinakonflikten (hon har också skrivit en bok om detta). Passar också på att nämna klassikern Trauma and Recovery / Trauma och tillfrisknande av Judith Herman som grundligt tar upp temat hur offer kan bli förövare.