Nu har det gått nästan två månader sedan jag hade kontakt med redaktören till (h)järnkoll och frågade om han kunde ge mig de vetenskapliga referenserna till påståendena om att föräldrarnas beteende inte påverkar barnens risk för psykisk sjukdom (se inlägget om detta här).
Jag har inte fått något svar, och börjar luta åt tolkningen att han inte sitter på några vetenskapliga belägg för dessa påståenden.
För närvarande håller jag på och läser Sue Gerhardts bok ”Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna” (eller på engelska: ”Why Love Matters: How Affection Shapes a Baby’s Brain). Gerhardt staplar upp en lång följd av olika vetenskapliga undersökningar på temat att barndomen påverkar hur man mår som vuxen och boken kan starkt rekommenderas för alla intresserade av dessa frågor. Boken är full med referenser till forskning som motsäger (h)järnkolls påståenden. Det som är speciellt med boken är att hon parar ihop kunskap från anknytningsforskningen med forskning inom neurobiologi, som visar hur barndomsupplevelser påverkar oss i hjärnan och i hormonsystemet.