Jag önskar alla läsare god fortsättning, och repriserar ett inlägg om att sätta psykiska problem i sitt sammanhang:
Den amerikanske psykiatern Peter Breggin har en intressant diskussion om vägen ut ur depression i sin bok ”Talking back to Prozac” (som jag f.ö. kan rekommendera till alla intresserade av depression/SSRI/antidepressiva).
Han pekar på att deprimerade ofta framstår som väldigt ödmjuka, lågmälda, medkännande och så, men att problemet ofta är att de har alltför lite medkänsla med sig själva, och framförallt med det barn de en gång var.
de verkar känna empati, inte för sig själva som kränkta barn, utan för sina föräldrar ”min pappa hade det tufft, det var därför han slog mig”, ”min mamma fick aldrig någon uppmärksamhet av någon, det var därför hon aldrig gav någon åt mig”…[ur sista kapitlet; Understanding and Overcoming Depression, min övers.]
Såna tankar må vara i någon mån sanna på något plan, men det hjälper tyvärr inte den deprimerade att komma ur sin belägenhet. Snarare befäster de hans/hennes skuld- och skamtyngda självbild.
Breggin skriver att när den deprimerade börjar känna verkligt medlidande för det barn han/hon var, så börjar depressionen att lätta. Att känna självhat blir alltmer avlägset.
Breggin tydliggör också att han inte här talar om något konstruerat ”inre barn” som man på något sätt tänker eller föreställer sig, utan att det handlar om att börja hitta empati för det barn av kött och blod som man faktiskt en gång var.
Något som jag också gillar med Breggin är att han inte ser psykiatri och terapi som något skilt från andra ansträngningar för att göra världen bättre. Tvärtom så knyter han ihop psykoterapi med andra traditioner, såsom andlighet och politisk aktivism.
Att lyfta sig själv ut ur depression kräver ofta att lära sig nya värderingar som ger vitalitet och mening åt livet: Att möta de barndomens sår och vuxenlivets besvikelser som gjorde oss sårbara för depression; Att öppna oss för lidande som en universiell mänsklig erfarenhet, och att hitta en väg genom de smärtsamma känslorna till en plats med större visdom och acceptans; Att hitta modet att leva på ett verkligt tillfredsställande sätt och genomdriva våra mest personliga och idealistiska mål…
Gott nytt år! Tack för trevliga inlägg. Den här gången har du dessvärre träffat på en lurig person, som oftast inte har på fötterna när han angriper fenomen han ogillar. Läs t ex här:http://www.quackwatch.com/04ConsumerEducation/NegativeBR/breggin.html. De flesta aktiva forskare inom området bryr sig inte längre om att debattera med Breggin. Det är klart att han kan skriva saker som verkar sympatiska och som många kan hålla med om, men man bör ta hans påståenden med en stor nypa salt och se efter hur hans empiriska underlag ser ut. Oftast finns det inget visar det sig. En enkel sökning på Pubmed visar 34 publikationer i vetenskapliga tidskrifter, men ingen av dem innehåller någon egen forskning utan är ifrågasättanden av andras forskning eller rena debattinlägg.
Tack detsamma! Jag gick ju psykiatrikursen för dig, så det känns jätteroligt att du tar dig tid att läsa min blogg!
Jag ska läsa på länken du gav, och svara lite mer senare.
Allt gott!
Daniel
Hej,
Tack igen för kommentaren. Det är såklart bra att Breggin granskas och bra att detta kommer upp här på bloggen. Jag känner inte till exakt de frågor som diskuteras i artikeln och har ibland också haft en känsla av att Breggin ibland uttalar sig lite väl svepande. Men samtidigt ser det för mig ut som att detta mycket handlar om att det blir så här när forskare/författare från två olika forskningstraditioner ska försöka kommunicera. Artikelförfattaren du citerar verkar ha ett mer traditionellt psykiatriskt perspektiv, medan Breggin har ett kritiskt,sociologiskt perspektiv. Då är det lätt att man pratar förbi varandra, och tycker att den andra handskas slarvigt med fakta. Det vore bra om dessa sidor kunde fås att samtala bättre, men det ser för mig ut som en enorm utmaning.
Jag har läst en hel del sociologisk litteratur om psykiatri, och i sammanhanget är Breggin inte på något sätt speciell, annorlunda eller oseriös. Däremot skriver han ofta för allmänheten, och då hör det också till att det kan bli mer oprecist än i mer forskningsinriktade sammanhang.
Daniel