I mitt förra inlägg räknade jag upp en rad olika stressorer som kan leda till att barn får mer eller mindre allvarliga problem. Detta är särskilt aktuellt och viktigt i sammanhanget av s.k. neuropsykiatriska diagnoser, då man hamnar i en diskussion om huruvida ett barns problem beror på yttre påfrestningar, eller på något mer organiskt kroppsligt, såsom genetiskt arv.
Jag skulle därför lägga till det förra inlägget att jag när jag arbetat på BUP sett ungefär samma tendenser inom diagnostisering med Aspergers syndrom. Man ser att dessa barn/ungdomar har påfallande många påfrestningsfaktorer i sina unga liv, och BUP hamnar ofta i att försöka bedöma om patienten har något att tjäna på att få en diagnos (hos skolan, försäkringskassen eller kommunen/LSS).
I mina mer pessimistiska stunder har jag tänkt att Asperger verkar ha blivit den slaskdiagnos som borderline var för cirka tjugo-trettio år sedan, och som schizofreni var för ca 50 år sedan. Det finns en stor prislapp på att ge en Aspergerdiagnos i och med att det är en väg att underlätta för familjen att få hjälp av kommunen med särskild skolgång, ledsagare, hjälp med taxiresor, etc. Av den anledningen verkar det för mig som att BUP och andra gärna tenderar vilja utreda och sätta Aspergerdiagnoser.
Beteckningen ”slaskdiagnos” låter ganska tråkig och är väl därför inte så bra. Men vad jag menar är att det finns en grupp individer som har det verkligt tufft. De besväras av starka känslor, och har kroniskt svårt att etablera sociala relationer. Det är också ofta svårt som hjälpare (på BUP eller liknande) att ha med dessa personer att göra, då de ofta agerar på sätt som försvårar behandlingen, t.ex. genom att utebli, vara missnöjda med behandlaren eller inte vilja prata om viktiga problem. Som utomstående kan man kanske undra vad det är som gör att personerna verkar röra till det så för sig själva.
Det är ofta svåŕt att avgöra vad som är ursprungsproblemet, eftersom helheten framstår som så besvärlig; en svår hemmasituation leder till problem i skolan, som leder till problem socialt, som påverkar hemmasituationen och så vidare.
Som behandlare kan det kännas som att borderline, Asperger eller schizofreni skulle kunna passa ungefär lika bra som diagnos. I alla dessa ingår ju problem med social interaktion som en viktig del. Tyvärr är ju också diagnoskriterierna ganska tänjbara. Vad är egentligen ett specialintresse? Och vad utgör tillräckliga problem med social interaktion för att kunna sätta en Aspergerdiagnos? Jag har många gånger suttit på konferenser och undrat och funderat äver detta.
Min reflektion här är att vi kanske gör oss själva och patienten en otjänst när vi försöker sammanfatta en mycket komplex situation med en endaste diagnosetikett. Det viktigaste kanske är att kartlägga hur dessa olika delar samspelar, något som ofta kommer bort när fokus hamnar på att sätta en diagnos. Och tyvärr har det blivit så att eftersom diagnoser är en så stor del av BUP:s uppgift, så har ganska stora delar av konferenstiden kommit att handla om diagnossättning, på behandlingsdiskussionernas bekostnad (det varierar säkert mellan olika ställen, jag kan såklart bara säga något om de tre BUP:ar som jag varit på).
För säkerhets skull vill jag även i detta inlägg betona att min mening inte är att skriva någon på näsan eller så, jag försöker reflektera på en allmän, övergripande nivå, och det är inte min mening att uttala mig om något särskilt fall. Det är mycket brokig och mångskiftande verklighet som döljs bakom dessa diagnosetiketter.
Fotnot: Det är inte bara jag som reagerat på användandet as Aspergerdiagnosen. Staffan Rislund har skrivit en artikel i Psykologtidningen om detta (som bl.a. kommenteras av Wagnström och Agatha).
Mycket intressant.
Har faktiskt funderat i samma tankebanor.
Det förefaller konstigt att sätta en aspergerdiagnos på den som har upplevt oerhörda trauman i sin uppväxt.
Man kan ha varit med om vidriga övergrepp,
misshandel, försummelse.
Ändå är det som om det inte räknas.
Diagnosen blir problemet,
och själva orsakerna suddas ut.
Det gör ju att man aldrig kan komma till botten med det egentliga problemet, dvs patienten blir kvar i sin problematik.
Tack för kommentaren. Det låter som att vi sett ungefär liknande saker. Och i det här perspektivet så är varje person som felaktigt får Aspergerdiagnos en tragedi, för det försvårar för honom/henne att se och få hjälp med de verkliga problemen, i många fall kan det säkert gå en livstid utan att det blir belyst.
Daniel
När jag jobbade som elevassistent (var själv en tonåring) på en särskola för barn med autism och asperger c:a 1990 sa man där att det var ”omöjligt” att någon som kunde föra ett samtal, sköta en arbetsuppgift, studera på vanliga skolor eller ha vänskapsrelationer skulle få någon av diagnoserna. Man trodde att samtliga med autism och asperger hade en utvecklingsstörning/ett handikapp så pass gravt att alla människor uppfattade det ganska omedelbart, inte bara en psykolog eller läkare.
Om man skulle ta och flytta experterna som vidareutbildade och föreläste för oss på skolan direkt från 1990, med en tidsmaskin till 2011, skulle de inte tro sina öron och tappa hakan i misstro.
De är så pass mycket implementeringen av diagnoserna har förändrats i praktiken. Det har förskjutits från att vara mycket speciella diagnoser som sattes på människor som redan som mycket små barn inte ”hängde med” i utvecklingen, till att vara diagnoser som du, jag, min granne och din mamma kan få utan att någon ens anat att det kunde vara DET som var problemet.
Jag träffade föräldrar till barn på skolan som själva sa att de hade samma som sitt barn, vad de trodde själva. Men det sågs mest bara som något litet personlighetsdrag – som den där lilla avvikelsen åt nåt håll som alla har. Något handikapp var det ingen som tyckte att dessa föräldrar hade.
Utvecklingen är både på ont och gott. En del av de familjer och barn som inte skulle upptäckts och farit illa i det gamla systemet får nu en förklaring och hjälp. (Det förekom ju t.ex. att barn omhändertogs för att föräldrarna misstänktes för misshandel och vanvård på grund av barnets typiskt autistiska beteende). Medan andra hamnar i ”slasken” som du skriver om.
Överhuvud taget tycker jag det verkar onödigt att sätta en diagnos om man inte direkt efter har hjälp, vård, behandling eller stöd att erbjuda. Vad ska man då med diagnosen till? Men det är bara min personliga åsikt.
Tillägger att jag ber om ursäkt om jag använt några ord som klingar fel i ditt/era öron. Jag kan inte skriva ”psykologspråk”, utan jag skriver ganska rakt på, liksom 🙂
Tack för kommentaren, Katten!
Jag har också känslan av att det här med Asperger och autism vuxit på ett överdrivet sätt under de senaste årtiondena, och tycker din jämförelse tjugo år tillbaks i tiden är väldigt viktig.
Håller också med om att det är dumt att generalisera för mycket, det kan ju se så olika ut.
Daniel
Råkar veta för jävla väl vad det innebär när någon psykolog fått för sig att diagnostisera Asperger (numera högfungerande autism) med Schizofreni i stället. Den ”Schizofreni” som åsyftas är varianten Simplex (utan positiva symptom). En skapelse av dåren Eugen Bleuler som inte ens verkade kunna skilja på maniska och psykotiska symptom och dessutom ville inkludera varenda kufisk jäxel inom schizofreniparaplyet. Utebliven korrekt (antidepressiv då jag i huvudsak var klinisk deprimerad åratal innan ankomst till mottagningen. Första jag frågade efter var dessutom SSRI-preparat) behandling, istoppad högdos antipsykotiska (mot symptom som inte ens existerade). Och blev p g a tidigare felsatt diagnos satt på någon mottagning för PSYKOTISKA personer i 10 års tid innan jag slutligen efter mer än 20 år inom vården fick en korrekt diagnos. Tack för det ”televerket”. Psykologer som gör den där förväxlingen borde fundera på hur mycket skit dom ställt till med.
BorderlinePD finns det antagligen inte särskilt mycket fog för heller men kanske det är svårare att särskilja hos flickor/kvinnor. Autistiska personer är inte risktagare när det gäller droger och kopulering. Framförallt söker sig såna inte utåt socialt i samma utsträckning. Dessutom har dom i regeln något ”specialintresse” p g a inte så holistiskt perspektiv. 40% av autister har en OCPD-diagnos går stick i stäv mot beskrivningen av BPD. Det enda som förenar skulle vara humördysregulering.
Så innan fler matas av någon riktig idiotläkare med högdos antipsykotiska p g a vad som antagligen är en pseudodiagnos(schizofreni simplex) och skickas till felaktig mottagning i ett årtionde eller får Borderline-stämpel på sig, klassas som drogsökande, manipulativ trots avsaknad av bevis och proppas i humörstabiliserande och i bland förvisso inte riktigt lika ohemula doser nekroleptika så passa på och tänk ett varv till eftersom det säkert finns flera såna som mig som trodde att ni visste vad ni sysslade med.