Om fysisk träning och psykisk hälsa

Det känns liksom lite pinsamt för oss psykologer att en av de ”behandlingsalternativ” som fungerar bäst på psykisk ohälsa inte har något särskilt ”psykologiskt” i sig – jag tänker på fysisk träning. Desutom finns en annan mycket effektiv behandling som är ganska lätt att genomföra; att ha kontakt med husdjur; hundar och katter och liknande. Och detta är inte heller så särskilt ”psykologiskt”.

Jag kan tänka mig att det genom åren är många som liksom jag på psykologutbildningen valt KBT (kognitiv beteendeterapi) bara för att det där är tillåtet att prata om så vardagliga saker som fysisk träning, social aktivitet och liknande. Om man själv har fajtats något med psykiska problem, så vet man att det är enormt viktigt att få börja i det mest konkreta och vardagliga, och långsamt bygga upp hälsan där.

Jag såg denna vecka i DN om Linnas träningsskola och vill varmt rekommendera denna. Linna Johansson verkar ha ungefär samma syn på träning som jag försöker att ha med mig själv, och som jag också uppmuntrar hos mina klienter. Ungefär: sluta fundera på om det är roligt, eller vad som är roligt, släpp all prestige, släpp allt som håller dig tillbaks, och försök bara få till några pass då och då. Med så mycket stillasittande som finns i vårt samhälle, och så mycket psykiska och fysiska hälsoproblem som detta leder till, så har vi inte råd att hänga upp oss vid om det blir en, två eller tre gånger i veckan, eller om gymmet är dåligt städat eller om det regnar och alla dessa tankar som riskerar att göra att vi skjuter upp eller slutar med träning. Att komma igång med att träna och sedan lyckas hålla i detta, handlar oerhört mycket om att hitta rätt attityd, en attityd av vänlighet mot sig själv som yttrar sig i att ta hand om sin kropp. Prestigelöshet, grå vardag och envishet. Och att börja med lite, och våga vara glad för minsta lilla framsteg.

När jag tidigare jobbade på BUP (Barn och ungdomspsykiarin), funderade jag en del över om alla dessa skattepengar som går till barn- och ungdomsidrott utgör ett plus eller minus i slutändan. För de undomar som får sitt idrottande stött av skattepengar är det såklart bra. Men om man tittar på utvecklingen mellan säg 7 och 18 år, så är ju faktum att typ 95 procent av alla som någon gång börjat idrotta som barn slutar en bra bit innan myndig ålder. Vad jag tänker är att en stor del av dessa 95 procent bär med sig erfarenheter av att ha blivit bortvalda eller utsorterade eller stämplade som ”inte tillräckligt lovande”. När man börjar fotbollsskolan som fem eller sju, så känns det självklart att man en dag kan bli proffs, men sen någonstans på vägen tvingas man inse att det finns andra som är bättre. Och även om det finns en tradition av breddidrott i Sverige, så märker man som barn/ungdom att det är eliten som det satsas på.

Jag var plattfot och närsynt när jag var liten, och hann beta av ett par tre idrotter och kände ganska snart i alla sporterna att jag var långtifrån något löfte. Kanske var detta min räddning, för idag trettion år senare, kan jag se tillbaks på ett vuxenliv där jag ändå hållit mig i form med ganska regelbunden träning. Kanske hade det varit värre att verkligen satsa och lägga ner 4-5 träningar per vecka under hela tonåren bara för att någonstans på gymnasiet förstå att man inte kommer att bli så bra som man drömt om. Kanske blir fallet då så långt att många aldrig hämtar sig.

Problemet jag ser är alltså att det för mig som utomstående ser ut som att elitsatsningarna alltid ligger ganska nära i idrottsrörelsen. Alla vill upptäcka en stjärna. Och jag undrar vad de långsiktiga konsekvenserna av detta är, när en hel nations framtida motionerande påverkas av idrottserfarenheterna som barn och ungdom. I hur hög grad påverkar dessa besvikelser i unga känsliga år vår benägenhet att hålla igång med träning som vuxna? Tänk om idrottsrörelsens totala påverkan på motionsvanorna hos vuxna är negativ?…

Vad jag såg på BUP var ofta att en ungdom hade mått ganska okay under många år, men sedan när han/hon slutade med idrotten, så kom nedstämdheten, ångesten och så och de blev tagna till BUP. Ganska förståeligt för mig, men ofta förstod de inte logiken själva. Och just detta att många upplevde sig ha bränt sina kort inom idrotten, gjorde att det blev dubbelt svårt att komma igång igen med något slags fysisk aktivitet.

Så jag håller med Malin Ullgren i DN om att Johanssons budskap är enormt välbehövligt, tänk om det kunde genomsyra en större del av idrottandet här i landet.