I mitt sista inlägg var jag lite kritisk mot att jag träffar en del klienter som verkar ha fått briställig information om hur de ska trappa ned mediciner.
Min psykologuppsats handlar ju om information från läkemedelsbolag. Dessa har stora resurser att med PR och marknadsföring föra ut sina budskap, såsom när de sprider avrivningsblock om SSRI med en stor synaps på ena sidan. Så jag ser en poäng med att jag som är inom fältet tar mig modet att försöka formulera tankar om medicinernas baksidor. Jag skulle vilja att jag ingår i ett samtal där professionella och andra ansvarsfullt och etiskt pratar om psykiska problem, mediciner och annan behandling.
Men i detta vill jag samtidigt påpeka att jag ofta skriver utifrån min egen begränsade horisont. De människor som vänder sig till oss psykologer är ofta de som inte gillar mediciner eller som har något slags negativa erfarenheter av läkemedel eller av kontakter med den medicinska vården. Så de jag träffar är ett litet, begränsat och snedvridet urval av läkemedelsanvändare.
Jag försöker att vara noggrann med att ange när jag tror mig ha något slags vetenskap bakom det jag skriver och när det mer är mina egna observationer och tyckanden, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet när jag skriver om mediciner att det finns ett inslag av debatterande i det jag skriver. För konkreta medicinska råd ska du självklart vända dig till sjukvården och jag tänker att de flesta där gör ett mycket gott arbete i att reflektera och granska och ge bästa möjliga vård.
Dessutom tror jag att man skumläser mycket på nätet, och därför försöker jag skriva enkla och koncisa meningar, och där finns en risk att många nyanser kommer bort. Om någon är intresserad av en mer diskuterande framställning, så kan jag varmt rekommendera min uppsats och de böcker som rekommenderas här i bloggen.
Skulle du som läsare upptäcka ett avsnitt som känns oklart, tveksamt eller så, är du varmt välkommen att höra av dig, så ska jag försöka förtydliga eller rätta!
Om ansvaret för medicinering
Det är lite dubbelt att det finns en flora av information om läkemedel och så här på nätet. Å ena sidan finns risken för att någon får felaktig information och fattar ett ödesdigert beslut om sin medicinering. Å andra sidan finns en risk i att patienter hamnar i en alltför maktlös och underordnad position i förhållande till vården, och då kan det vara bra att stärka sitt självförtroende och läsa på om viktiga saker såsom medicin. Alain Topor har funnit att för psykospatienter kan de vara ett positivt steg att själv börja ta mer ansvar för sin medicinering. Detta görs gradvis och i ett samtal med den förskrivande läkaren.
Så jag påminner för säkerhets skull om att den första du ska vända dig till med frågor om din medicin (om du tar någon sådan) är den förskrivande läkaren. Och ta dig gärna modet att ta upp frågor eller säga vad du tycker, ibland kan det till exempel bara behövas att man ber om en psykologkontakt, så får man det.
Anm. Jag kan varmt rekommendera Alain Topors böcker (Adlibris, Bokus)