I några veckor har det pratats om prinsessan Madeleines ”tihi” när hon tillkännagav förlovningen med Christopher O’Neill. Egentligen kan man som DN:s Johan Cronemann tycka att det är en pseudonyhet. Jag har ju tidigare bloggat om kungens otrohet, och där ville jag föra fram att detta skulle kunna vara ett intressant tillfälle att prata om frånvarande fäder, ett problem som jag dagligen möter i terapirummet.
Det här är mina tankar när jag ser klippet om förlovningen:
Madeleine har kroppen tydligt mer vänd mot O’Neill, medan han mer vänder sig mot kameran. Hennes leenden mot honom är med hela munnen och ansiktet, medan hans leenden är mer begränsade och tillbakahållna. Hennes kroppsspråk är lite större rörelser, och vickningar på huvudet, medan hans är mer stramt, vilket ger henne en aura av osäkerhet. Och till slut det berömda ”tihi”:et, ganska flickaktigt. Min första tanke blir ungefär: ”det var fasen, hon är prinsessa och dotter till kungen av Sverige, men känner sig ändå tvungen att spela tydligt undergiven sin amerikanske fästman”. Författaren Birgitta Stenberg verkar ha reagerat ungefär likadant.
Jag vet ju såklart inte hur det förhåller sig med allt detta, kanske funkar de jättebra ihop och så. Men mina tankar går i riktningen att om man har haft en ordentligt frånvarande pappa (som jag skrev om i förra inlägget om kungafamiljen), så går det att förstå att man känner sig underlägsen sin partner, även om man så är prinsessa. Med en frånvarande pappa kommer oundvikligen ett tvivel på en själv som sitter djupt och får en att känna att man måste kompensera på olika sätt, och att man inte är värd att bli älskad som den man är. Bristande självkänsla, helt enkelt.
Det är lätt att koppla ihop det här med att Madeleines förra officiella pojkvän, Jonas, var otrogen (så som jag förstått det). Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om det som jag kallar falskt hopp. Att när barn inte får sina behov bemötta, så börjar de tro att de kan få behoven mötta som vuxna, vilket kan leda till problem i kärleksrelationer. Med en otrogen partner kan man omedvetet söka upp en situation där man hoppas på att förändra en flyktig, frånvarande partner till en som är mer närvarande och permanent. Förenklat uttryckt att Madeleine med Jonas lite kämpade med att få den kärlek som hon som barn så väl behövde från sin pappa, kungen.
Jag återkommer alltså till begreppet ”falskt hopp” i ett nytt inlägg så snart jag hinner.
Anmärkning: Prinsessan Madeleine är också människa och på ett plan är jag osäker på om någon förtjänar att få sitt liv analyserat och nagelfaret offentligt på det här viset, men när det gäller henne, så har hon ju ändå valet att avsäga sig hovstatusen och avstå från offentligheten; hon och kungafamiljen är ju det närmsta man kan komma att vara anställda för att vara offentliga personer.
Jag vill också gärna vara tydlig med att jag ytterst sällan gör sådana här oombedda tolkningar, vare sig som psykolog eller privat. Jag skriver detta för att jag tycker att det illustrerar viktiga psykologiska processer som många är berörda av. Och jag skulle också som sagt önska att när vi skriver om kungafamiljen, att vi ser dem som människor, och också tar in tragiken och vilken dysfunktionell familj de verkar ha.
Jag reagerade annorlunda när jag såg videon.
För mig är det spontana intrycket att mannen i förhållandet här uppenbarligen är känslomässigt/socialt begränsad, inte att kvinnan uttrycker någon sorts kliniskt relevant önskan att underordna sig. Jag tycker inte hon ser ett dugg underordnad ut, snarare upplever jag henne som betydligt friare i sitt känslouttryck medan hennes partner, C, snarast verkar lite stel och obekväm i kontrast till M:s otvungna känsloutlevelse.
Men alla sådana här slutsatser blir ju väldigt spekulativa om man bara utgår ifrån en officiell video på några minuter. Vem vet vilka omständigheter den spelades in under…
Jag tycker att det här och inlägget om kungen var bland det mest intressanta och framförallt relevanta jag läst om kungafamiljen och monarkin de sista åren. Som både du och Johan Croneman är inne på i sin krönika så diskuteras allt utom det väsentliga med kungafamiljen. När jag såg videon kom jag också att tänka på hur dysfunktionell familjen antagligen är, ändå presenteras och framställs den som något eftersträvansvärt, ja tom det allra högsta. Det blir ju djupt problematiskt.
Tack Alexander och Kristina för kommentarerna! Och välkomna att komma tillbaks hit!
Många hälsningar Daniel
Hej! Det finns en extremt knäpp, av diverse skäl, artikel angående händelsen i en stad i USA där tjugotals barn blev ihjälskjutna.
http://www.huffingtonpost.com/2012/12/16/i-am-adam-lanzas-mother-mental-illness-conversation_n_2311009.html?ncid=edlinkusaolp00000003
Vad tänker du när du läser artikeln ovan? Ur din synvinkel, vad är det som försiggår med författarens barn?
Tack Anon för kommentaren – jag återkommer! inom någon dag, senst inom en vecka.
Daniel
Altså, jag tänkte bara skriva här för att uttrycka att jag verkligen uppskattar din blogg (jag kom på att vad människor än sitter och tänker när de läser så kan ju inte DU veta det såvida ingen säger något). Delvis för innehållet, delvis till ditt förhållningsätt till människorna som läser bloggen. Jag får verkligen en bra känsla av det här och hoppas andra hittar din blogg. : )
Kramar från Mona
Stort tack, Mona, för ditt beröm, det värmer!
Daniel
Till Anon igen:
Jag håller helt med om att artikeln är superintressant och jag hoppas jag får tid att skriva en särskild postning om detta nästa vecka. Den liksom talar på ett särskilt sätt.
Hälsningar Daniel
Uppdatering till Anon: Har inte hunnit skriva om detta ännu, men siktar på denna vecka (Har varit på semester). /Daniel
Vet ej om prinsessan Madelines familj är dysfunktionell. Men kungens uppväxt var dysfunktionell. Han fick ej veta att han liksom alla andra barn här i världen hade en pappa. Han fick inte förstå det. Ingen i hans omgivning som fick tala med honom om detta. Total tystnad om den katasrof som drabbat familjen. Som liten hände det att kallade sina kompisars pappor för pappa. Alla, hela landet, hela världen visste att han hade en far och vem han var, utom lillprinsen Carl Gustaf själv. Det måste ha varit ett enormt trauma för honom.
Kungen får ofta vara syndabock och någon det är legio att skälla ge sig på. Det är ociviliserat tycker jag.
Det är faktiskt så att drottning Silvia också varit frånvarande för barnen, vilket hon beklagat. Hon kände att rollen som drottning krävde det och hon ville avlasta kungen om möjligt. Du borde nämnt mammans frånvaro också.
Prinsessan verkar vara intelligent och bildad, läste in fil kand med lätthet och stort intresse, men jantelagen i Sverige har jagat henne ut ur landet. Thihiet var inte för att spela underlägesen, det var ett hånthi mot sakernas tillstånd.
Absolut att Silvias agerande också spelar stor roll – jag känner bara inte till det så mycket.
Hälsningar Daniel
Kanske kan man lägga till att om man inte berättade för kungen att han hade en pappa som var död, så kan man undra hur den känslomässiga miljön var som helhet under hans uppväxt.
Daniel
Tänk på den du…..