Peter Breggin skriver om psykoterapi:
”Inom livets alla områden – idrott, skola, affärslivet, militären och vården – kan uppmuntran och stöd från en positiv och omtänksam person utgöra det som avgör om en person lyckas eller inte.
Klienter/patienter som söker hjälp från en läkare eller terapeut [med psykologiska problem] bör kunna känna:
- Att de är personligen välkomna in i rummet
- Att det finns gott om tid för att hantera dagens ämnen
- Att de är helt i centrum för uppmärksamheten
- Att deras känslor – inklusive rädslor, tvivel och oro – är välkomna och kommer att tas på allvar
- Att deras tankar och observationer är värdefulla
- Att de kan fråga så många frågor som de önskar och få fullständiga och ärliga svar
- Att de befinner sig i ett respektfullt samarbete som fokuserar på att möta deras behov.
Om terapeuten/läkaren noggrant följer dessa principer så kommer terapin att bli hjälpsam för personen, och denna kommer i sin tur vara tacksam för hjälpen.”
En omvårdande relation tycker jag bör gälla i alla vårdsituationer.
Jag har nyligen varit hos en allmänläkare som frågade mig om jag var oroligt lagd och sa att mina besvär inte var farliga. Han gjorde en kort, halvhjärtad undersökning och det gavs inte utrymme för vidare frågor. Även om jag är orolig, stresskänslig, sjukskriven osv. vill jag bli tagen på allvar för de upplevda somatiska problem jag kommit för. Oron bli inte mindre av att få höra ett allmänt ”det är inte farligt”. Tvärtom!
Hej Maria – tack för kommentaren – instämmer helt! /Daniel
Bra punkter. Jag har upplevt hur mina rädslor lättare släppt och/eller åtminstone lösgjorts lite tack vare att min samtalspartner bekräftat dem. Att en rädsla avdramatiserats, tömts på kraft och hur jag fått distans till den och då i samma stund till mig själv i samma stund.
Jag tycker livet är läskigt men jag vet att mycket av varför jag känner så är ett rakt nedåtstigande arv. En får göra sitt bästa med sitt känsliga lilla rädda barn.
Tack för kommentaren, Mimmi och välkommen åter! Daniel