Isobel Hadley-Kamptz skriver i fredagens Expressen och argumenterar för diagnoser. Som jag förstår det är argumentet ungefär att ADHD och andra namnkunniga diagnoser står för verkliga problem, som inte sällan kan bli bättre med medicinering. Och för att ta dessa problem på allvar och ge bra hjälp, så behövs diagnoser.
Det finns bara ett problem med detta resonemang. Och det är att det inte alls behövs diagnoser för att människor ska ta psykiatriska mediciner. Om man tycker att det är bra att människor äter dessa substanser, så skulle man kunna ha ett liberalt perspektiv (Expressen!) och helt enkelt släppa dem fria. Man skulle kunna kalla dem för sinnespåverkande substanser eller något sånt, och så skulle man kunna satsa på att ha en vettig och nyanserad upplysning om deras för- och nackdelar, och överlåta till människor att själva välja om de ska ta dem och i så fall hur länge.
I dag känner sig många tvingade, lurade eller övertalade att börja med mediciner som de har svårt att sluta med, och i detta tänkbara scenario så skulle den enskildes ansvar utökas och tydliggöras. Jag säger inte att detta är det bästa, utan bara att det är fullt möjligt att låta människor äta s.k. psykiatriska mediciner utan att behöva sätta diagnoser.
OBS: Detta är ett kort inlägg skrivet sent på kvällen och självklart är den här frågan mycket större än så. Nuvarande system har säkert fördelar och det ultraliberala systemet har säkert också nackdelar.
Läs också här på bloggen om argument mot diagnoser och sjukdomsperspektivet på psykiska problem.
Tillägg (juli -13): Som sagt så skrevs detta inlägg lite hastigt. Kanske behöver jag tillägga att det finns ganska lite argument för att de psykiatriska ”medicinerna” är specifika, dvs att de verkar bara på en viss diagnos. Mycket tyder exempelvis på att de flesta människor känner sig mer fokuserade av ADHD-medicin (centralstimulerande) och att de flesta upplever något slags lugnande effekt av benzodiazepiner. Det är inte en specifik effekt att bara dem med ADHD har effekt av att äta centralstimulerande.
(detta finns belagt i forskning och jag letar gärna fram referenserna till den som önskar)
Detta gör att det inte finns något argument att diagnoser behövs för att människor ska kunna äta s.k. psykiatrisk medicin.
Hej Daniel! Jag kan varmt rekommendera boken Kärlekens ACT av Russ Harris om man vill läsa på svenska. Den fokuserar på parrelationer, men tankegångarna går bra att ta med sig ut i livet i stort.
Tack Anna för tipset, jag tycker också Harris skriver bra och har köpt hem denna bok.
Hälsningar Daniel
Hej! Det finns problem vid medicinering utan diagnos. Det är tex stor skillnad på medicinering vid tex unipolär och bipolär depression. I det senare fallet kan medicinering mot depression leda till mani och psykos.
Hej Matte,
Jovisst, det finns tyvärr risker, problem och biverkningar med medicinering med diagnos också, se de böcker som jag hänvisar till om detta (t.ex. Robert Whitakers böcker och många andra).
Vissa skulle istället säga att mani och psykos är väl dokumenterade biverkningar av SSRI, och det finns en del tankar om hur detta hänger ihop.
Hälsningar Daniel