Många har de senaste veckorna upprörts över ”fallet Nora”; en flicka som blev utsatt för hemska trauman, självskadade och blev enormt kränkt av en psykiater, villket hon dokumenterade på en inspelning som sedan blev en radiodokumentär. Här kommer några tankar:
Diagnosen
Nora ifrågasätter sin borderline-diagnos och ber om en ny utredning, något som psykiatern viftar bort med orden att ”det märker alla som träffar dig”.
Inspelningen av detta samtal visar därmed hur enormt slarvigt och ungefärligt diagnoser används inom psykiatrin. Det finns ingen antydan till något slags exakthet eller stringens i psykiaterns användande av diagnosverktyget. Resonemanget är ungefär på samma nivå som när barn på skolgården retas och säger att ”alla tycker att du är du i huvudet”. (Jag har skrivit mer om problemen med psykiatriska diagnoser här). Jag skulle önska att den här debatten kunde bli en väckarklocka som gör att vi istället söker nya paradigm än detta medicinska/naturvetenskapliga tänkande som dominerar stora delar av psykiatrin.
Dessutom vill jag här påminna om att det inom psykologin/psykiatrin finns en utomordentligt viktig och intressant debatt just om den fråga som Nora tar upp: Att det finns en stor överlappning mellan kriterna för borderline och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Kortfattat uttryckt så tycker vissa, exempelvis den kända traumaforskaren Judith Herman att det vi kallar borderline helt enkelt är en ovanligt besvärlig variant av PTSD. Jag tycker det verkar som att den sidan har goda argument för sin sak. Dessutom lyfter denna tanke bort en hel del skuld, skam och stigma. Att istället för borderline ge en PTSD-diagnos innebär ett erkännande av att det finns en tydlig orsak till problemen, som ligger utanför individen.
Psykiaterns attityd till Nora
Det är nog svårt att inte bli extremt illa berörd av den extrema distans och kyla som psykiatern bemöter Nora med, särskilt i ljuset av de svårigheter hon haft, som till och med är dokumenterade. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag vet att man ofta inom både barn- och vuxenpsykiatrin pratar om patienter mer som saker än människor. Man kan säga att det har kommit in ”en tvångare” eller ”en psykos”, uttrycksätt som verkligen gör individer till ting. Att skämta om patienterna och deras problem är heller inte ovanligt. I denna kultur är det för vissa lätt att komma vilse och använda distans och kyla för att hantera den ångest som kan väckas situationen att försöka hjälpa människor som lider.
Jag vill därför slå ett slag för att den enda lösningen på detta problem är att se sig själv i varje klient/patient man möter. Vi har alla upplevt svår smärta och förluster, vi har alla kännt oss förvirrade, förtvivlade och utelämnade åt livets smärtor. Och vi ska alla dö; det fullständiga beviset på hur maktlösa vi är inför universums och livets lagar.
När vi ”behandlare” och hjälpare erkänner dessa våra mest smärtsamma, tragiska och ljusskygga sidor i oss själva, så rinner den där distansen till klienterna bort, och ersätts av en djup medkänsla. Vi människor sitter verkligen i samma båt och din smärta är så väldigt lik min smärta.
Mer på bloggen om empati och medkänsla i terapirummet här och här. Missa inte heller Carina Håkanssons kloka reflektioner om fallet i tidningen Socialpolitik.
Precis så har jag alltid tänkt om mig och min syster. Hon fick diagnosen Borderline för många år sedan. Jag har alltid tänkt att hon inte alls har borderline, än mindre att hon ÄR borderline, utan att hon är traumatiserad, liksom jag. Jag har dessutom alltid känt igen mig i kriterierna för borderline men resonerat att innan jag har fått läka mina trauman så ska ingen få sätta den stämpeln på mig.
Numera är min syster fri från diagnosen. Vi har haft mycket att kämpa med men med rätt hjälp och stöd så kan man läka även svåra trauman. Det handlar så mycket om att bli sedd och speglad så att man kan se sig själv och ge sig själv det man behöver. Och inte minst att få spegla vad man varit med om, så att det går att hantera det.
Tack för dina reflektioner.
Hej Daniel, tack för ditt inlägg om Nora. Det är verkligen svårt att inte bli illa berörd över den kylighet och distans som behandlande psykiatriker uppvisar under det inspelade samtalet. Teater Fryshuet som producerar och spelar teater kring olika samhällsfrågor relatierat till utanförskap har haft idéer om att göra en pjäs kring Noras historia.
Det vore spännande att höra mer om dina tankar kring distansiering, jargong, avhumanisering, etcetera, både utifrån ovanstårnde men även kopplat till hanterandet av det som människor upplever svårt.
Tack Robert och Kia för era vänliga kommentarer – och jag pratar gärna mer med Fryshuset om dessa saker – mycket viktigt!
/Daniel
Hej!
Ja Nora är ett tråkigt fall….Du vet att jag är mycket ifrågasättande när det kommer till diagnoser.
Det du också sätter fingret på här är strukturer som blir kontraproduktiva i sina syften. Äldreomsorgen är ett område jag kan och jag känner igen det du skrev ”Jag vet att man ofta inom både barn- och vuxenpsykiatrin pratar om patienter mer som saker än människor”. På samma sätt ser jag personliga assistenter som agerar på samma sätt. Härom veckan såg jag en funktionshindrad man som placerats intill en trapp med sin permobil. Jag råkade veta vem han var, hans 2 assistenter hade satt sig vid datorerna en bit ifrån, där satt de och facebookade, pratade i mobilen och med varandra. Jag stod i 20 min och iakttog. Mannen i rullstolspermobilen, var stor, vaggade av och an, skrek till, hostade ibland slog han i cementtrappen, ingen av assistenterna tittade ens upp från sin aktivitet oavsett vilka ljud eller rörelser mannen gjorde.. Efter 20 min var jag ledsen, visste inte vad jag skulle göra. Började tänka på om det var min man eller min son i permobilen. då var steget till konfrontation lätt. Jag sa till dem att jag inte tyckte det var Ok att de satt vid datorerna medan XX fick sitta själv och att de inte hade vare sig uppsikt över honom eller brydde sig om honom. De flög upp och sa det inte var sant och jag förklarade för dem att jag stått och kollat på dem i 20 min. Jag berättade att jag kände XX, att jag visste vilket assistentbolag de var anställda igenom och att jag också skulle ringa dit…. Assistentbolaget var tacksamma, förstående och tog tag i frågan, assistenterna var ångefulla. Men vet inte om det berodde på att de blivit påkomna eller om de verkligen bryr sig om sin brukare….
Inom vissa människovårdande yrken skapas kulturer som jag inte ens tror människorna inom dessa ser. Ursäkter kan vara – Vi antar den ställningen för att orka med-
Men för att riktigt orka med, egentligen, behöver vi få se att det arbete vi gör har en effekt, har en mening eller betyder något. Och det når vi aldrig eftersom vi inom strukturen kommit så långt ifrån varför vi är där – lindra, bota, utveckla, stödja och hjälpa individen bakom beteendet, funktionshindret eller diagnosen. Och detta ska under demokratiska former och med en övertygelse om allas lika värde som fundament för en värdegrund.
Det är som du säger vi kan aldrig nå fram om vi distanserar oss från objektet, vad det än må vara.
Ha en fin Påsk!
Anna
Tack, Anna, för kommentaren! Glad att höra om ditt engagemang och integritet, önskar en fin helg till dig också. /Daniel