I höstas kom en ny bok om vårt samhälles relation till våra kroppar ut, Kroppspanik med undertiteln: Fett, lögner och sjukt onödig ångest.
Något som jag gått och funderat på sista tiden är om det egentligen är någon poäng med alla dessa viktminskningsråd som finns överallt, inte minst inom sjukvården. Som jag förstått det så finns forskning som visar att mindre än 10 procent av dem som följer en viss viktminskningsdiet har gått ner i vikt efter 5 år. De flesta som provar en ny diet håller i detta 2-3 månader och börjar sedan gå upp igen. Det verkar ha både med psykologiska faktorer och rent fysiologiska att göra, såsom att kroppen går ner på sparlåga och förbränner mindre när man gått ner i vikt. Observera att detta gäller viktväktarna, LCHF, och alla andra dieter, inklusive ambitiösa vetenskapliga upplägg med noggranna efterbehandlingsprogram.
Är det då verkligen vettigt att överhuvudtaget rekommendera människor att försöka gå ner i vikt? Borde man inte snarare betrakta dietande och bantning som en verklig hälsofara? Jag menar: Om man vetenskapligt kan belägga att dietande leder till viktuppgång, även om man använder ett state-of-the-art vetenskapligt upplägg, då är det ju så att varje person som dietar statistiskt sett kommer att öka något kilo på en redan överviktig befolkning.
Den här boken tar upp sådana frågor och många närbesläktade på ett underhållande och lättfattligt sätt. Om en s.k. överviktig person (som har ett högt BMI – vilket boken i och för sig ifrågasätter nyttan med att mäta), när han/hon kommer till doktorn blir rekommenderad att gå ner i vikt för att må bättre, så vet man att den personen, om den gör som läkaren säger, statistiskt sett kommer att vara minst ett halvt kilo tyngre fem år senare. Och det som är riktigt sorgligt är att man ofta rekommenderar motion som ett sätt att gå ner i vikt. Vilket för det första knappast har vetenskapligt stöd. För det andra så när alltså minst 90 % av dem som försöker motionera för att gå ner i vikt, inte går ner i vikt, så finns en stor chans att de ger upp och återgår till soffan. Vilket är en enorm skada för folkhälsan. Skott menar, och jag tycker hon har helt rätt, att fokus borde ligga på att hitta långsiktigt hållbara former att röra på kroppen. Och också, om någon verkar ha ett ätbeteende som leder till viktuppgång, behöver man såklart titta på de psykologiska orsakerna. Är personen ensam, ledsen, eller uttråkad i sitt liv?
Och även om en heta potatisen LCHF har Skott kloka saker att säga: Det finns såklart en stor poäng med att satsa på att minska intaget av socker och snabba kolhydrater, och balansera blodsockervärdet, så att sötsuget minskar. Men problemet är att om man från början känner behov av att prova LCHF, så finns en stor chans att man är en person som verkligen gillar godis (eller chips eller liknande), och efter en tid utan godis, så kommer man psykologiskt vara väldigt sugen på detta, vilket gör att man riskerar att överäta godis så fort man släpper den striktare varianten av dieten. Vilket de flesta gör förr eller senare.
Skott tar också upp massa andra galna företeelser i vårt förhållande till mat. Varför ska det till exempel finnas en extra vikthets kring bröllop? Varför kunde man inte i stället tänka att man skulle ingå äktenskapet i en anda av att vara oändligt lycklig och tacksam att man är precis den man är?
Så slutsatsen blir: Tack Julia Skott för denna bok, hoppas den sparar många från onödig vikthets.
Det låter som en intressant bok. Jag har själv lite övervikt och jag har provat LCHF och slutat med det och jag kan fast jag är en extrem godisråtta inte riktigt känna igen det som skrivs i ditt inlägg när det gäller mig själv. Jag kan ännu inte två år efter jag slutat LCHF äta de extrema mängder godis jag åt innan utan jag ligger fortfarande i det vanliga spannet. Mina extrema dagar som jag hade innan när jag bara åt söta saker är borta också. Jag är helt övertygad att den ”kolhydratsfasta” jag hade under de ca 2 år jag åt LCHF faktiskt släckte en del av mitt osunda förhållande till socker som jag hade, kanske att hjärnan delvis lärde av sig att stimuleras lika vansinnigt av socker. För mig var inte LCHF extremt effektivt som viktnedgång, jag gick väl ned en 8 kilo som inte har kommit tillbaka trots att en del av de två efter LCHF har involverat en graviditet (då gick jag förstås upp tillfälligt men jag förlorade vikten av mig själv de första månaderna och viktuppgången var enbart 12 kilo) men det tror jag bara var bra. Jag har aldrig svältbantat i mitt liv men jag gick ned väldigt mycket med hjälp av intensiv träning och viss restriktion av vad jag åt en annan period i mitt liv och då hängde inte min hjärna med. Jag tror jag hade kunnat hamna i en osund situation för jag kunde liksom inte se att jag tappat kring 15 kilo och tyckte att jag var lika stor som innan. En skada som tvingade mig att vila från träningen fick det hela att klicka till i huvudet på mig och jag började sedan träna mindre vilket ledde till en liten viktuppgång men en normal hjärna. Denna vikt höll jag sedan också i flera år tills min mamma dog och jag samtidigt började på ett nytt jobb vilket ledde till den viktuppgång som jag senare fick ned med kanske hälften med LCHF.
Detta blev en sjukt lång kommentar på ett ämne som jag tycker är intressant och med många detaljer. Jag önskar att vårdens inställning till människor som är feta och överviktiga borde vara att hjälpa dem att hitta sunda vanor, inte att få dem att gå ned i vikt. Man skulle kanske diskutera att byta ut det sämsta i ens matvanor och försöka öka motion om man inte motionerar alls eller väldigt lite. Motion gör inte alltid så mycket för vikten men ofta mycket för välbefinnande och hälsa även om utan viktnedgång. Sedan anser jag att de som är tjocka men lever ett normalsunt liv faktiskt ska lämnas i fred. Vikten man har kan tex som i mitt fall vara i första hand kopplad till en svår period och när man lämnat den så går man inte upp mer igen men man kanske inte orkar ta itu med att gå ned men man har återfått bra vanor man hade innan denna dåliga period och just nu funkar ens liv bra. Jag tycker att där kan stressen att behöva minska i vikt inte tillföra något för personen.
Intressant! Jag undrar dock om man hade en kontrollgrupp. Fanns det personer med övervikt som inte gick till läkare och blev ordinerad motion/ diet och som 5 år senare inte ökat i vikt? Jag bara tänker att det låter som att en tilltagande ålder och en livsstil som gör att man har övervikt leder till ökad viktuppgång i sig.
Tack Elin och Anna för kommentarerna!
Håller helt med Elin om det överdrivna fokuset på att gå ner i vikt.
Angående kontrollgrupp, så vet jag inte om det finns någon sådan – måste kolla vidare, mina tankar bygger helt enkelt på forskningen som säger att de som bestämmer sig för att dieta oftast slutar med att gå upp i vikt.
Hälsningar Daniel