ACT – Acceptance and Commitment Therapy, är en terapimetod som gått framåt mycket de senaste åren. Här tänkte jag skriva några ord om boken The Confidence Gap, som är en självhjälpsbok om självkänsla och brist på sådan.
Författaren Russ Harris beskriver i boken hur våra invanda föreställningar om ”självkänsla” och ”motivation” kan leda oss in i låsta läggen där vi önskar oss mer eller bättre självkänsla och samtidigt skjuter upp att göra saker som skulle kunna göra våra liv bättre och mer i linje med våra långsiktiga värderingar och mål. Typexempel är att vi kan dras med jobbiga tankar av typen: ”Jag klarar aldrig något”, ”mina klasskompisar från gymnasiet har alla lyckats bättre än jag”, och i nästa steg känner vi oss håglösa och vissna och tänker ungefär att livet suger och tänk om jag kunde fixa till min självkänsla på något sätt, så skulle livet bli bättre. Och så går dagar och veckor och månader och livet blir en väntan på bättre självkänsla och under tiden hinner tiden gå och alla de där sakerna som man egentligen skulle kunna göra för att förbättra sitt liv skjuts upp. Och slutresutatet blir sämre mående och sämre självkänsla.
Ett exempel på hur vår kultur ger oss lite vridna föreställningar om det här är att många Hollywood-filmer går ut på att huvudpersonen antingen får inspiration utifrån, oftast genom romantisk kärlek, eller så besitter personen redan en gudagiven energi. Man får sällan se någon uppleva perioder av tvivel och hur det kan vara att brottas med negativa tankar och ändå försöka genomföra något.
Harris beskriver också på ett väldigt lättillgängligt sätt hur man kan använda tankar och metoder från ACT för att komma ur såna dödlägen. I korthet går ACT ut på att komma i kontakt med sina långsiktiga mål och värderingar och hitta sätt att agera för att realisera detta. Ofta är jobbiga känslor och tankar hinder, och då använder man ofta medveten närvaro och acceptans och så för att bli vän med dessa känslor och samtidigt inte låta dem hindra en på vägen.
Jag uppskattar särskilt att det finns en väldigt varm och medkännande grundton kring att vi alla brottas med tvivel och självkritik ibland och att vi kan välja att omfamna detta istället för att kämpa emot demonerna eller låtsas som att de inte finns.
Så jag tror verkligen att ACT har mycket att ge alla som brottas med rädslor och självkritik. Så jag kan rekommendera boken till alla som känner sig berörda av detta. Tyvärr verkar den inte finnas på svenska ännu.
Utifrån hur jag arbetar och tänker så finns det en sak som jag känner saknas i boken. Den skriver ingenting om hur dålig självkänsla kan uppstå av att bli kränkt och illa behandlad i barndomen. Jag tror att ACT-terapeuterna vill prata så lite som möjligt om detta för att de är rädda att om man fokuserar på hur barndomen har påverkat en, så riskerar man att hamna i en annan fälla, där man ”skyller” sitt lidande och sin passivitet på barndomen, och i slutändan så missar man möjligheter att agera för ett bättre liv.
Men för mig är det ändå så att en förståelse av hur barndomen har påverkat en ofta leder till ökad känsla av mening och motivation och energi. Därför tycker jag att det är synd att dessa tankar saknas i boken.
Jag skulle kunna tänka mig att många som har haft mer allvarliga brister i barndomen känner att de har svårt att riktigt ta till sig budskapet i en sån här bok. Det kanske känns plastigt eller klämkäckt. Trots att idéerna i boken är vettiga finns risken att boken inte når fram till dem som allra mest skulle behöva jobba med frågor kring självkänsla och så.
Ska man spetsa till det lite så skulle man till och med kunna säga att en sådan här bok är en del av den svarta pedagogik som Alice Miller pratar om. Hon menar att det finns en tradition i vårt samhälle att inte vilja prata om barns lidande och hur detta lidande påverkar oss som vuxna. Och att denna svarta pedagogik i sin tur gör det svårare för dem som lider att få syn på roten till sina problem. Går man till en läkare i och är olycklig i tonåren finns en risk att han/hon skriver ut antidepressiva piller istället för att ta ett långt och allvarligt samtal om hur man egentligen har det därhemma i familjen.
Jag är på ett sätt lite undrande varför ACT-metoden pratar så lite om barndomens påverkan, när grundaren själv, Steven Hayes, säger att han haft en knepig uppväxt. Är det någon läsare som har någon tanke om detta?
Så om du känner att ACT-metoden inspirerar dig, så är det bara att gratulera, jag vill verkligen uppmuntra till att försöka jobba med dessa metoder. Men om du inte känner att det är din grej, så behöver du inte misströsta. En tanke är att kan läsa Alice Miller och liknande författare som hjälper en att förstå sin bakgrund, och kombinera detta med att använda tekniker från den här boken.
– Boken The Confidence Gap av Russ Harris på AdLibris, Bokus. Känns det svårt att läsa på engelska, så finns boken Lyckofällan (också av Harris), som också är en ACT-baserad självhjälpsbok.
Ett annat boktips när det gäller hur vi påverkas av erfarenheter i barndomen är Den mörka hemligheten av Linge och Josefsson, som jag tänkte försöka recensera så snart jag hinner.
Läs också gärna mer på min hemsida om hur jag tänker kring självkänsla och hur man kan jobba med detta.