Viktväktarna – förklara er!

För en tid sedan skrev jag om Julia Skotts bok Kroppspanik. Bokens budskap är att om vi slutade att fokusera på kilon hit och dit och istället fokuserade på att hitta rimliga och långsiktiga motions- och dietvanor, så skulle mycket vara vunnet, både vad gäller psykisk och fysisk hälsa.

Jag kan inte låta bli att kommentera att Leila Lindholm nu lanseras som viktväktarambassadör. De senaste åren har viktväktarna kört stora reklamkampanjer på stan och i TV, med personer som absolut inte ser ut att ha någon riktigt ohälsosam nivå av övervikt.  Och Leila Lindholm har jag sett många gånger flimra förbi på TV:n utan att någonsin tänka att hon är tjock eller överviktig. Kampanjerna kommer förstås i januari, när många just frossat lite under julen, och man känner sig lite extra glåmig på grund av det svenska mörkret och slasket.

Leia Lindholm blir för mig som en symbol för vår schizofreni i förhållande till mat och vikt. När hon har varit TV-kock har hon med sitt inbjudande leende lockat oss att laga och njuta av god mat, hon har till och med skrivit en bok om kakor. Och nu är hon ”viktväktarambassadör” med budskapet att man ska banta bort sina ”mammakilon”. Samtidigt visar Julia Skott på forskning som säger att den mänskliga kroppen helt naturligt har en tendens att öka i vikt med åren, kopplat till bland annat förändrad hormoninsöndring.

Lindholm skriver på Viktväktarnas hemsida att viktnedgången handlar om hälsa och välbefinnande. Efter Skotts granskning, tycker jag att Viktväktarna måste komma fram och visa upp forskning som stöder att den här typen av viktnedgång verkligen är motiverad ur ett hälsoperspektiv.