I gårdagens SvD skriver professor Hans Rutberg att det råder en ständigt ökande brist på läkare inom psykiatrin, och att detta skapar problem med patientsäkerheten.
I det stora hela så har läkare/psykiatrar i första hand om att skriva ut medicin. De har korta samtal på 10-20 minuter med patienterna som ska resultera i beslut om medicinering.
Jag har ju här på bloggen tidigare försökt lyfta fram nackdelar med psykiatriska mediciner. Bland annat så skrev jag i min psykologuppsats att perspektiv som ofta kommer bort när man pratar i termer av medicin är ett existentiellt perspektiv, samhällsperspektivet och den individuella historien.
Jag kan verkligen förstå att läkare som sökt sig till yrket för att hjälpa inte är så lockade av att sitta och vara väldigt tidspressade och ha superkorta möten och mestadels ha medicinblocket som förstahandsåtgärd. De kan såklart remittera till terapi och samtal, men de får sällan uttrymme att själva hålla på med något sådant. Läkare har ofta en steg 1-utbildning i psykoterapi, men jag har faktiskt under mina år aldrig hört talas om någon psykiater som hållit på med psykoterapi (förutom den gamla skolans psykoanalytiker som arbetar lite vid sidan om det vanliga systemet).
Peter Breggin, som själv är psykiater, pratar ofta om hur detta paradigm bryter ner läkare och gör dem desillusionerade och utbrända. Medicinperspektivet är inte att fokusera på att det finns helt mänskliga orsaker till att folk har bekymmer och är deprimerade. Perspektivet är inte att du är deprimerad för att din pappa var känslokall och du blir mobbad på jobbet och nu behöver du ta itu med ditt liv, utan problemet är i signalsubstanserna och lösningen sitter i pillret. Jag hör mer eller mindre varje vecka talas om personer som får piller utskrivna för problem som är helt förståeliga och hanterbara ur ett psykologiskt perspektiv, såsom livskriser, arbetslöshet, trauman, förluster av anhöriga och så vidare.
Och jag kan verkligen förstå Breggins tanke att samtidigt som detta perspektiv är skadligt för patienterna, så är det minst lika skadligt för läkarna själva. De tvingas in i en mindre mänsklig människosyn. Det tillåts alltför lite att fokusera på att förstå patienten och utveckla verkliga tillitsfulla relationer med dem de är satta att hjälpa, för sådana relationer tar långt mycket mer tid att bygga än de minuter en läkarkonsultation förväntas ta.
Vill avsluta med att berätta att detta är ett inlägg skrivet lite snabbt på en måndag, och det kan säkert uppfattas som överdrivet och onyanserat. Det finns massvis med psykiatrar som har höga etiska ideal och gör ett fantastiskt arbete på alla sätt, och det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo. Det jag försöker sätta fingret på är en yrkesgrupp som ägnar en stor del av sin tid med att tänka i termer av diagnoser, signalsubstanser och mediciner – trivs de egentligen med livet?
– Boken Toxic Psychiatry av Peter Breggin på Adlibris, Bokus. Missa inte heller boken Pillerparadoxen av Robert Whitaker som nyligen kommit på svenska – om de långsiktiga effekterna av psykofarmaka. Whitaker beskriver också hur den biologiskt, medicinskt orienterade psykiatrin redan på slutet av 70-talet upplevde att de kommit till vägs ände, och att forskningen inte gett de resultat man hoppats på.
– Tillägg: Detta klipp med Daniel Carlat har siffror på hur stor del av läkarbesök inom psykiatrin som innehåller terapi.
Det har känts avigt hos psykiatrikern att när man är utmattad, har tappat glädje och lust pga medberoende, att läkaren är ute efter att sätta en psykiatrisk diagnos.
Jag kunde ej få hjälp från psykiatrin med mina symtom/problematik. Fick antidepressiva, vilket gav mig känsla av att befinna mig i en glaskupa. En psykolog bedömde mig ej behöva terapi. Det är 18 år sedan. Självklart finns det patienter som verkligen har stor nytta av antidepressiva läkemedel.
Tack Calla för kommentaren!
Daniel
Intressant inlägg! Vill flika in med att psykofarmaka nog faktiskt räddade mitt liv. Drastiskt uttryckt, jag vet. Hade jag inte fått det under den värsta perioden hade jag dessutom aldrig kunnat jobba vidare med psykologsamtal, det hade varit för tungt – Bara en sådan sak att över huvud taget ta sig dit! Alltför ofta tycker jag att det glöms bort att läkemedel och andra terapier kan gå hand i hand. Det blir gärna det ena eller det andra. Du skriver ”det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo”. Jag ville mest bekräfta den slutsatsen.
Hej Anton!
Kort svar:
Jag vill självklart inte förneka dig att tycka eller uppleva det som du vill, men eftersom det här är en blogg som är kritisk till farmaka och eftersom Whitakers bok citeras i inlägget så vill en del av mig ifrågasätta det du säger:
Hur vet du att medicinen räddade ditt liv? I undersökningar av SSRI är ofta placebosvaret 30 punkter på en depressionsskala och den ”extra” effekten av medicin 1 punkt, och i liknande storleksordningar (lite beroende på upplägget, tid på medicinen och så). Hur kan någon då veta att det var själva medicinen som var den räddande komponenten?
Se också mitt inlägg som snart kommer om Whitakers bok.
Vänliga hälsningar Daniel
Tycker åxå att psykiatrin inte ser hela människan. Det skrivs ut mediciner och om de inte funkar läggs ett till preparat på. Om man är i behov av samtal finns det ingen möjlighet att få det. Men man får inte glömma att piller hjälper vissa. Att det finns psykiska sjukdomar som man inte kan bota eller hantera helt med samtal. Men jag håller med om att de mediciner som finns inte är optimala. Många av dem går man upp nå fruktansvärt i vikt av men den läkare som skrev ut dem tar inget ansvar och ger ingen hjälp eller stöd i att reglera vikten. När jag klagade på att jag gick upp i vikt av en speciell medicin fick jag höra av läkaren att det inte var medicinen jag gick upp av utan det jag stoppade i munnen. Precis som om jag inte förstod det själv. Det är bra att det väcks debatt om psykmedciner men som det ser ut nu så är psykiatrin lågprioriterad. Varje år dör minst 1500 människor i suicid i Sverige. Det krävs både medicin och samtal för att förhindra att fler dör.