I många år har det s.k. 12-stegsprogrammet med AA och NA varit ganska dominerande när det gäller vård av missbrukare i både Sverige och många andra västländer. Jag har varit ganska kluven till detta, å ena sidan har jag kontakt med många väldigt kloka människor som jag djupt respekterar som vänt sina liva i dessa program, å andra sidan så finns det en del inslag och trossatser inom programmen som inte riktigt är förenliga med forskning inom missbrukarbehandling.
Jag ramlade nyligen över en väldigt genomarbetad artikel i The Atlantic som utförligt beskriver den debatt som finns kring 12-stegsprogrammen som behandling för alkohol och drogproblem. Eftersom jag jobbar inom området och också regelbundet tipsar mina klienter om 12-stegsprogram, så tänkte jag beskriva mina tankar lite kort, jag börjar med några av problemen med AA och NA:
- En övertro på att helt sluta med drogen. Forskning visar att detta kan vara bra för att behandla svårare alkoholism, men att det finns många med lättare former av alkoholproblem som kan lära sig att dricka måttligt. Artikeln beskriver hur AA inte sällan bidragit till en polarisering i denna fråga och spridit tesen att man ”måste sluta helt”. Vilket lär ha lett till problem för människor som velat minska sin konsumtion och dricka måttligt. Artikeln citerar forskning som indikerar att totalstopp kan leda till att ett uppdämt sug, vilket ökar risken för problematiska återfall
- Andra trossatser inom AA som inte heller alltid behöver vara hjälpsamma är att man ”måste nå botten” innan man börjar söka hjälp och ta sig upp. Eller att man måste börja i ändan att ”erkänna att man är alkoholist”. Forskning på motiverande samtal visar att det kan vara väldigt hjälpsamt för missbrukare att få prata om sin ambivalens till drogen. Ett svartvitt krav på erkännande av alkoholismen kan försvåra ett sådant arbete där man utforskar sina dubbla känslor kring drogen eller alkoholen.
- Inom AA och NA finns också en kluven attitud till annan hjälp såsom psykoterapi. Många dricker för att de har psykiska problem, t.ex. ångest, depression, social fobi, traumaerfarenheter, tvångstankar eller annat. Då är det såklart väldigt viktigt att de får hjälp med dessa problem för att kunna uppräthålla nykterheten. Det verkar på sina ställen i 12-stegsprogrammen finnas en kultur av att programmen löser allt, och det är lite av en svaghet att gå i terapi. Sådana attityder är självklart inte hjälpsamma för dem som behöver terapi och liknande hjälp, utan det kan leda till att personer inte söker hjälp och istället super ner sig.
- Dessutom är det väldigt problematiskt i förhållande till en grundläggande mänsklig rättighet som trosfrihet när branchen behandlingshem för beroende domineras av 12-stegsbaserade hem, som bygger på erkännandet av en ”högre makt” som en central del i behandlingen. Det ingår ju till exempel i arbetsrätten att arbetsgivare är skyldiga att försöka rehabilitera personal med alkoholproblem, och då kan det vara kränkande att på detta sätt bli tvungen att vistas på ett 12-stegshem. När arbetsplatsen (eller en socialförvaltning) kräver att man ska gå på rehabilitering så är det ju en ganska kraftig form av tvång för individen.
Fördelar med 12-stegsprogrammet
Jag har under det senaste året läst mycket om nyttan för människor med socialt relaterande. Det finns en mängd forskning som på olika sätt visar hur sociala relationer är avgörande för den psykiska hälsan. I det sammanhanget är det inte svårt att tänka sig att den sociala gemenskapen inom 12-stegsprogrammen har en väldigt god och läkande effekt, och bidrar till att hjälpa medlemmarna till en sundare livsstil. När jag själv besökt 12-stegsmöten och andra liknande sammanhang har jag också slagits av den djupa gemenskap och kamratskap som finns där.
Jag ser också flera andra faktorer som kan vara hjälpsamma i 12-stegsprogrammet. t.ex. tacksamhet, Spirituality.
När jag rekommenderar 12-stegsprogram till mina klienter, så är det utifrån att jag tycker att det kan vara en tillgång att gå och prata om sin situation i ett sammanhang med andra som också vill ta tag i sina liv. Som sådan gemenskap ser jag det som att dessa program har väldigt mycket att ge. Det är också något som inte alltid är så lätt att hitta i vårt samhälle; lugna och djupa samtal om viktiga livsfrågor.
Är 12-stegsprogrammen sekter?
Som en motreaktion till att 12-stegsprogrammen har varit så dominerande inom missbruksbehandling, har det kommit en del kritik, bl.a. en hemsida som beskriver dem som sekter.
Här skulle jag vilja peka på nyare perspektiv inom religionssociologin som vill nyansera sektbegreppet. Mycket av det vi kopplar samman med sekter, t.ex. hårda krav på likriktning och skarpa gränser mellan att vara med eller inte i gruppen, det är saker som i olika grad kan förekomma inom alla typer organisationer, alltifrån arbetsplatser till ideella föreningar. Övergrepp, såsom förföljelse av avhoppare har säkert förekommit, men det är omdiskuterat i vilken omfattning sådant egentligen är normen inom någon s.k. sekt.
Så när någon påstår att AA är en sekt, så är jag tveksam. Den inblick jag haft i AA och andra 12-stegsprogram har inte visat på några övergrepp eller avarter, mer än att det alltid finns tendenser till gruppnormer i sådana sammanhang. Jag skulle förstås önska att de var lite mer öppna för att diskutera olika lösningar på problemen och ta in nya rön. Men samtidigt så tycker jag att man får ha förståelse för att en grupp som fungerat självständigt i årtionden utan någon inblandning från professionella och utan några officiella ledare, är mer trög för förändring än exempelvis en vårdklinik.
Råd kring 12-stegsprogrammen
Som sagt tycker jag att 12-stegsprogram kan vara väldigt värdefulla om man känner behov av att prata om sin situation och utvidga sitt sociala nätverk. Om man har ett svagt socialt nätverk, exempelvis på grund av att man flyttat eller haft svackor eller kriser, så kan det vara ovärdeligt att bygga upp positiva stödjande relationer i en självhjälpsgrupp såsom AA, NA, ACA eller ALANON. (se vidare denna lista över olika gemenskaper).
Jämfört med andra ställen är 12-stegsgrupperna relativt öppna och tillgängliga, man behöver inte anmäla sig i förväg, det är bara att gå iväg på ett möte. Kan också tipsa om att det finns självhjälpshus i Stockholm och Göteborg som inte är knutna till 12-stegsrörelsen.
Jag ser det också som en bra sak att självhjälpstraditionen har grundsynen att man själv har ansvar över sitt liv, medan det i andra sammanhang lätt blir mer hierarkiska relationer där man förväntas göra som en ”expert” säger, till exempel en psykolog eller psykiater.
De 12 stegen är ju hämtade från en religiös, kristen tradition, och jag ser absolut många fördelar i att ta sig tid att titta på sina tillkortakommanden på det vis som man gör där. Men samtidigt vill jag lite varna för att se de 12 stegen som en komplett terapimetod. För vissa funkar de 12 stegen som en ersättning för terapi medan andra behöver komplettera med andra typer av hjälp.
Jag skriver en mycket utförlig kommentar senare.
Hursomhelst kan jag säga, att Kbt. (Kognitiv beteendeterapi) fungerar mycket bra för den som vill ändra sina drog/alkoholvanor.
Jag har deltagigt i AA- och NA-möten. Där finns inget.
Så vill man ändra sig, kan man ju prova annat… Ja –
Hej! Intressant att du tar med Tolvstegsprogrammet. Vill korrigera ett par saker.
Det står ingenstans i Tolvstegsprogrammet att man måste erkänna att man är alkoholist. En vilja att sluta dricka, räcker för medlemskap. (se steg 3)
Behandlingar på olika hem ska inte sammanblandas med AA och NA som är fristående och oberoende av andra organisationer.
Talet om att ”nå botten” är ofta missförstått. Vars och ens ”botten” är ju individuell. För en del går det långt innan man ser konsekvenser att ett missbruk. Andra upptäcker det tidigt.
Framförallt: Blanda inte ihop behandlingshem med Tolvstegsprogrammet som praktiseras av AA och NA. Det är inte samma sak.
Enskilda medlemmar i grupper kan naturligtvis ha vissa åsikter, och också ventilera dem, men det får stå för var och en individuellt och läser man litteraturen noga finns kanske inte något stöd för dessa åsikter.
Att byta grupp kan vara ett alternativ ibland.
Det som är bra med AA, NA m.fl. är att det är gratis och att hjälp finns att få under stor del av veckan för den som behöver.
Tack för att du berättar om detta! Programmen har varit till stor hjälp för många.
Tack för kommentaren. Jag håller absolut med om att fördelar med 12-stegsprogrammen är att de är gratis och ganska fria och lättillgängliga.
Det här med ”nå botten” och ”erkänna att man är alkoholist” kan säkert vara saker som på något sätt ingår i kulturen, det är något man ofta pratar om, men kanske inte egentligen står i några officiella tester. Jag tror att både jag och artikeln som jag utgår från pratar om något slags allmän 12-stegskultur – det är ganska svårt att tydligt sätta fingret på vad som egentligen ingår i 12-stegsprogrammet, och vad som av olika orsaker har kommit att hänga med och förknippas med 12-stegsbehandlingarna.
Allt gott! hälsar Daniel
Helt avgiftsfritt är det ju inte. En hatt går runt varje gång man har möte, där man förväntas bidra med en summa, ex 20 kr/gång.
12 stegs programmet har utan tvekan räddat mitt liv… Är och kommer alltid att vara tacksam för den och den gemenskapen jag själv går i… Och dom andra oxå.. Jag har tack vare programmet varit nykter och drogfri drygt 8 år.. Har fått på väldigt många möten under den tiden.. Det här med pengar i hatten Tex är nåt man ger FRIVILLIGT.. Har fått på möten o inte gett nåt och jag är fortfarande lika välkommen.. Vill oxå tillägga att det står i stora boken att vi är inga läkare och att det finns personer som kanske kommer behöva hjälp ar proffessionella så som terapi i någon form.. Jag själv går på terapi o pratar med proffessionella för andra problem OCH går på möten… Skillnaden är att programmet lärt mig vikten av att vara ärlig annars funkar det inte och det är nåt jag inte skulle riktigt förstått att jag måste vara med all skam o skuld om jag Rex börjat terapi innan jag jobbar enligt dom 12 stegen… Men jag pratar för mig själv.. Har fått höra av folk att terapi inte hjälpt ett smack och jag har alltid undrat och gått tillbaka till mig själv hur ärligt har personen egentligen varit hos sin terapeut? Mitt botten blev inte att jag blev bostadslös tandlös bostadslös osv.. Hade allt det där kvar.. Men jag va nära döden flera gånger och ändå kunde jag ”lura” mig själv att det inte va nån fara… Tar bara lite mindre eller nåt som jag ändå till slut inte kunde hålla.. Jag blev väckt ur mina föreställningar att det inte va nån fara med drogen tack vare dessa program och människor som delade med dig av dina historier.. Men jag tycker att terapi är nåt mååånga när kolla på även om man jobbar i programmet.. Men man måste våga vara helt ärlig precis sina bär när man jobbar i stegen… Tack för mig
Jättetack för din kommentar, Victor! Det känns gott att du påminner om hur livräddande dessa program varit för många människor. Välkommen tillbaks till bloggen, hälsningar Daniel
Det är inte så att dessa principer som tex Na eller AA tillämpar är skapade av religionen, utan av människor som har letat och hittat vägar ur mänskligt lidande. Det är aldrig religiöst eller tillhör något speciell grupp av människor.
Det är bara livets egna lagar. Vilket vem som helst utan religion kan tillämpa.
Att dom sedan tillämpas av olika religioner, som anammat dessa principer och att religionerna försöker övertyga alla anda att dom kommer från Kristus, är ju ännu ett tecken på mänskligt lidande. Dom gör allt för att hålla fast i sin tro och försvarar den ibland tom med att döda andra. När det egentligen är så att tex jesus bara har ju själv hittat dessa principer osv. Principerna har ju funnits och tillämpats av många långt innan tex den kristna ”profeten” började tillämpa dom. Han har inte skapat dom och han äger inte dom. Om han överhuvudtaget fanns, så har han endast återfunnit dom. Och eftersom kristendomen inte skapat/äger principerna så är ju inte heller tolvstegsprogram religiösa.I så fall skulle allt vara religiöst som använder sig av dessa principer, men det kan ju vem som helst genomskåda att så är det inte.
Det viktiga är ju att att människor faktiskt tar sig ur olika lidande genom att tillämpa dessa principer och dessa principer är universella för att ta sig ur lidande. Eftersom lidandet är universellt. ( och då menar jag inte för människor som faktiskt har riktiga fysiska hjärnskador, där man kanske förlorat halva hjärnan med mera.)
Klart det finns människor som kan behöva stöd i terapier med mera, men utan att tillämpa dessa principer så kommer man inte långt. Varav en av dom första är ärlighet.
Och det ser ju vilken terapeupt eller människa som helst att utan ärlighet kommer man inte långt.
Tack för kommentaren, Jerrkan och välkommen tillbaks hit 🙂
Daniel
Hej jag har också varit drogfri i 5 år och samtidigt gått på mycket Na-möten. Jag lever idag ett ganska normalt liv med jobb och familj. Jag var tidigare blandmissbrukare och levde ett kriminellt liv och var våldsam. Jag skulle också vilja säga att tolvstegsprogrammet har räddat mitt liv och troligtvis andras liv eller åtminstånde välmånde (medberonde familj osv).
Men min relation med programmet har inte varit utan problem bara för det. Jag upplever att det finns en viss sektkultur och pseduvetenskapliga tendeser men jag väljer att vara med ändå. Jag tror inte på gud heller för den delen. Jag har personligen märkt att ju mer jag analyserar och intelektualiserar desto mer näring får min missbrukarpersonlighet. För det är jag expert på alltså att hitta tankemodeller som passar till mitt destruktiva beteende. Visst jag kan säga att 12steg är ovetenskapligt och trams men risken är då att jag sitter och säger det med en flaska sprit i handen. Jag har slutat tänka så mycket på varför utan försöker vara tackasam att jag lever. Jag tror att en vetenskaplig debatt inom NA skulle riva sönder programmet. Vi är några före detta beroende som försöker hjälpa ossjälva och andra på det sättet som vi själva sett fungera. Visst andelen av alla som kommer på möte och sedan lyckas bli drogria är liten. Ca 5% (egen uppskatting) Men jag har inte sett något som fungerat bättre.
Tack Mikael och välkommen tillbaks hit till bloggen, /Daniel
alltid bra att titta på både för- och nackdelar bara man kommer ihåg att dessa alltid silas genom den personens glasögon och erfarenheter, så gäller även deltagarna i AA/NA. Min erfarenhet är att det enda som utlovas i dessa program är att ”vad som än händer behöver vi inte längre använda en drog”. Många går i enskild terapi, det kan vara traumaterapi, KBT/KPT osv men gör det oftast en bit in i tillfrisknandet när nykterheten är stabiliserad. Det får stå för enskilda medlemmar som hävdar annat men det är många som förstår att professionell hjälp behövs med sådant som inte programmet ”kommer åt” men då är det desto viktigare att ha ett stabilt program för tillfrisknande när man ska in på djupare och kanske mer smärtsamma plan.
Tack Rut för kommentaren.
”some meetings are more accepting than others of the idea that members may need therapy and/or medication in addition to the group’s help.” stod det i Atlantic-artikeln 🙂
Allra bästa hälsningar Daniel
Ang det Lisa skrivit i sin kommentar från den 2 januari 2016.
Det första steget i tolvstegsprogrammet är såvitt jag vet ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga” vilket mycket riktigt inte ordagrant säger något om alkoholism eller att identifiera sig själv som alkoholist, men däremot kan ses som en omformulering av att identifiera sig själv som alkoholist. Att erkänna sig som maktlös inför alkoholen kan – i kombination med de 11 steg som sedan följer – anses likvärdigt eller jämförbart med att tala om alkoholism. Dessutom innehåller själva namnet på organisationen en ganska tydlig ledtråd om hur medlemmarna nödvändigtvis bör identifiera sig själva. Att man sedan har definierat vad ”alkoholism” och ”alkoholist” innebär på ett antal olika sätt sedan 1939 får vi nog lämna åt en helt annan separat diskussion.
Det andra steget som följer är ”Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd” och det tredje är såvitt jag vet ”Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi uppfattade Honom.”
Det du syftar på med ”steg 3” måste vara den tredje av de så kallade 12 Traditionerna inom AA-rörelsen, som tillkom ungefär 10 år efter de 12 Stegen.
De 12 Traditonerna är således:
1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknande beror på sammanhållningen i AA.
2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet – en älskande Gud, såsom Han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
4. Varje grupp bör vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte – att föra budskapet vidare till andra alkoholister som fortfarande lider.
6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem med pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
8. AA bör alltid förbli icke professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet. Dessa är direkt ansvariga inför dem de tjänar.
10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga tvister.
11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film och radio.
12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.
Hej!
Jag är nyfiken på vad du baserar din uppfattning om 12-stegsprogrammet på? Har du läst AAs stora bok och har du själv gjort de 12 stegen på det sätt som de föreslås i den? Jag tror att det är mycket svårt att göra en bedömning av 12-stegsprogrammet enbart baserat på hörsägen, besök på enstaka AA-möten och kritiska artiklar skrivna av andra som inte gjort de 12 stegen. Jag skulle vilja veta vilken metod för behandling av beroende du förespråkar som du vet har högre tillfrisknande procentuellt än 12-stegsprogrammet?
Vänligen Angelica
Hej Angelica, tack för din kommentar.
Tyvärr verkar det ha varit svårt att visa någon vetenskaplig evidens för något program mot missbruk, så jag vet inte om jag kan förespråka någon särskild annan behandling. Dock borde man kunna kräva att principerna i t.ex. 12-stegsprogrammet stämmer med vetenskap, och när det gäller t.ex. den totala avhållsamheten, så gör det inte det. Forskning säger att många som druckit för mycket lyckas hitta en ”lagom” nivå; man behöver inte sluta helt med alkohol.
Flera av dessa problem tas upp i den ursprungliga Atlantic-artikeln som är länkad. Ett annat stort problem jag ser är att 12-stegsprogrammet har andlighet som huvudfokus, och jag tror att det är vanligt att människor dricker för att de har spänningar i kroppen, social fobi, ångest, depression, relationsproblem eller liknande, och då är det såklart rimligt att börja med att ta itu med dessa grundproblem.
Fokuset på att erkänna att man är alkoholist (narkoman) kan man också ha en del synpunkter på, t.ex. utifrån ett MI-perspektiv (motiverande intervju, en metod som eventuellt har bättre evidens än 12-stegsprogrammet). Inom MI läggs allt fokus på att hitta individens motivation, och vad man kallar sig är inte så viktigt.
Fokuset på andlighet – där verkar vetenskapen säga att visst det funkar för en del, men knappast för alla.
Jag har ägnat en hel del tid och energi åt att sätta mig in i 12-stegsprogrammet, och hoppas att artikeln också utstrålar att jag uppskattar dessa möten mycket, och tror att de har mycket att ge. Exempelvis för en människa som tidigare druckit eller drogat och nu behöver en ny social gemenskap så kan 12-stegsprogrammen vara fantastiska resurser.
Jag har lite svårt för argumentet att man måste ha läst Stora boken och gått igenom hela programmet själv för att uttala sig, för det är så sekter ofta argumenterar, det blir ett sätt att komma undan från extern kritik.
Hoppas ok att jag svarar så här, vänliga hälsningar,
Daniel
Jag håller med om att AA/NA fungerar som social gemenskap, men jag tänker samtidigt att du förminskar vad själva stegarbetet handlar om när du beskriver att nya kontakter är största fördelen i dessa program. Det ÄR en jättestor fördel, men man kan få ut mycket av programmet utan att göra AA/NA till en särskilt stor del av ens privata sociala krets. Själva stegarbetet i sig innebär till exempel en djup självrannsakan (steg 4), att dela med sig av allt man skäms över till en annan människa och bli sedd, förstådd och medmänskligt älskad (steg 5), ärligt kartlägga sina beteendemönster och hur de påverkar ens omgivning (steg 6), acceptera sig själv och sluta kontrollera sina beteendemönster, men göra sig mottaglig för långsiktig förändring (steg 7), reda ut skillnaden på sitt eget personliga ansvar och vad som inte varit ens eget fel (steg 8), att ta ansvar och gottgöra sådana man skadat för att frigöra sig från gammal skam (steg 9). Enligt mig är det DETTA som är programmets stora behållning. Jag har ingen direkt gudstro heller, men lärde mig tack vare gudsbegreppet att öppna mig för nya erfarenheter, att se livet ur nytt perspektiv och att släppa mycket kontraproduktiv kontrollbehov som styrt mig åt helvete i många avseenden.
Man ska inte ha en övertro till 12 steg, men inte heller till behovet av professionalism (är min personliga uppfattning). Professionell hjälp i all ära, men att medmänskligt bli erkänd och accepterad är någonting som många människor med psykiska problem lider brist på. Jag har aldrig blivit hjälpt av proffesionell hjälp men fungerar så jävla mycket bättre som människa idag tack vare mitt tidigare stegarbete. Idag går jag sällan på möten och sånt, jag har ett par vänner som jag mötte i gemenskapen kvar, men jag vill ha ett liv idag där jag omger mig med friskhet och fokuserar på friskhet, snarare än sjukhet. En dag kom jag fram till en punkt där jag ville fokusera på hur frisk jag var istället för hur sjuk jag varit, och slutade göra 12 steg till en särskilt stor del av mitt liv och tänkande. Men utan den resan hade jag inte varit där jag är idag, och inte hade min personliga utveckling gått så fort som den gjorde tack vare stegarbetet. Egentligen går ju min inställning på sätt och vis emot 12 stegs ”lära” om att sjukdomen är kronisk då jag idag inte anser mig behöva ”ett program”, men jag ser fortfarande beroendet som en latent sjukdom som skulle utlösas om jag började använda droger igen, alkohol inkluderat, men samtidigt är jag ju frisk idag. Ifall man varit ännu djupare nere i ett träsk av svårt missbruk förstår jag behovet av att fortsätta med programmet livet ut, vilket en hel del väljer att göra.
Det finns som du skriver problem inom vissa 12-stegssammanhang att förminska medicinsk eller proffesionell hjälp. Viktigt är som andra påpekat att skilja på 12-stegsgemenskaper (AA/NA) och 12-stegsbehandlingshem som styrs av addiktologer. Jag är väldigt kritisk till addiktotolgin och dess pseudovetenskap och det finns individer som rör sig i båda dessa sfärer. Men det är inte en och samma grupp eller lära. AA och NA bör också skiljas åt, det är samma steg och traditioner men alla litteratur om hur man gör stegen osv är helt åtskilda, de är helt oberoende av varandra. Jag vet inte hur AA fungerar, men i NA finns det i litteraturen tydliga hänvisningar till att NA som gemenskap inte får ha åsikter om terapi eller medicin. Dels har denna litteratur skrivits för att det finns problem på vissa håll angående detta, men också eftersom detta är ett ”traditionsbrott”: ”Vi har ingen åsikt i yttre frågor”. Att AA/NA inte har åsikt i yttre frågor är det som gör att AA/NA fortfarande existerar, men det leder till en tröghet då de aldrig anpassar oss till forskningsrön osv. Forskningsrön är en yttre fråga. Denna tradition kan missförstås som att AA/NA är rigida och menar att det bara finns ”en väg”, men detta är för att de inte får blanda in yttre frågor i AA/NA:s sammanhang. Utanför möten har alla medlemmar massa åsikter så klart. Långsiktigt utvecklas gemenskaperna förstås av sina medlemmar också och ny litteratur tillkommer, men denna tröghet är nödvändig för AA/NA:s överlevnad som gemenskap. Alla underordnar sig samma ”lära”, vilket är nödvändigt för att en så löst sammansatt men välfungerande (särskilt med tanke på dess klientel) gemenskap ska bevaras.
Tack Maria för dina kloka tankar. Jag håller med om att de 12 stegen kan vara till hjälp för många. Säkert olika för olika personer. Själv tycker jag dock att de pratar alltför lite om orsaken till problemen som oftast ligger i barndomen och ungdomen (Se Gabor Mates bok : In the Realm of Hungry Ghosts: Close Encounters with addiction).
Och jag håller helt med om att programmen har varit lite speciella och rigida just för att kunna överleva som oberoende lekmannastyrda grupper.
Hälsningar Daniel
Hej igen och tack för ditt svar!
Mitt stegarbete har till stor del handlat om orsakerna i min barndom till varför mitt vuxna liv fortsatt vara ohanterligt, och jag upplever inte alls att det perspektivet är för frånvarande i de grupper jag varit i i alla fall. Tvärtom så vet jag många som undersöker just de aspekterna av beroendet i sitt stegarbete och jag har sett många människor omkring mig landat i insikter om hur deras tidiga uppväxt format deras liv. Tack för boktipset, det ska jag kolla på! Överlag när det gäller detta ämne tycker jag att man förstår för lite av hur uppväxten, anknytning och socialt arv har format många människor i social utsatthet.
Och angående de rigida åsikterna så vill jag också bara fördjupa mitt resonemang att det handlar inte enbart om överlevnad som grupper – utan om personlig överlevnad för alla medlemmar. Medlemmarna har överlevt från sina livshotande beroendetillstånd med hjälp av sitt stegarbete, de är självklart helt ointresserade av att då ändra detta program. Och sådan inre konflikt kan hota många människors drogfrihet. Ja, det låter kanske lite knasigt för en utomstående, men många som är nya i sin drogfrihet är starkt beroende av att gemenskapen de ingår i inte präglas av konflikter. Alltså, det rigida följandet av traditioner handlar om att i största möjliga mån skapa frånvaro av inre konflikt, eftersom en sådan konflikt skulle kunna äventyra så många människors drogfrihet. Att inte anpassa sig till ”forskningsrön” handlar om att man inte har åsikt i yttre frågor, man har bara åsikt om sitt eget program. Och att underkasta sig traditioner som grupp istället för att skapa normerna utifrån sociala hierarkier är någonting som fler borde lära sig av, tycker jag! Det innebär bland annat en helt platt och icke-hierarkisk styrning i praktiken. Genom att alla är villiga att följa ”den gemensamma välfärden”, sker en organisk utveckling av gemenskapen där icke-fungerande förhållningssätt naturligt sorteras bort och kvar blir det som fungerar.
Visst är de lekmannastyrda, men jag vill också förtydliga att de definitivt inte är kompetenslösa. Min sponsors kompetens att hjälpa mig med mina problem har varit större än samtliga professionella jag någonsin träffat, sammanlagt.
Nu menar jag inte att du på något sätt antydde att de var kompetenslösa, det jag menar är att bara visa på att en lekman kan vara mer kompetent än en fackman, att den relevanta kunskapen kan vara en helt annan än vad som går att läsa sig till.
Tack igen Maria för dina kommentarer – jag är glad att min text tillsammans med kommenterna ger en nyanserad bild av olika sätt att se på 12-stegsgrupper. Och jag tror dig till 100 % i att lekmän kan vara till större hjälp än professionella. Samtidigt som jag hoppas att mitt inlägg har kunnat lyfta ett varnande finger, att för vissa kan kulturen i 12-stegsprogrammen leda till att man drar sig i onödan för att söka professionell hjälp.
Extra problematiskt tror jag som sagt att det kan bli när 12-stegsprogrammet ingår som obligatoriskt i t.ex. en behandling som är föreskriven av soc, domstol eller arbetsgivare, eftersom det finns så många uttalade och outtalade normer som man är tvungen att förhålla sig till.
Och jag ser också en klar poäng med den här sortens organisation, något om jag tycker att det talas för lite om, verkligen. En vacker form av demokrati och samarbete som räddar liv.
Tack igen och välkommen tillbaks,
Daniel
Jag är inte alls så insatt i dessa 12 steg men skulle vilja förstå dessa närmare.
Jag har en ”anhörig” som fått ett lvu på sig och bor nu på ett hem där denna 12 stegs behandling tillämpas.
Egentligen har denna person inte alls denna problematik som de andra har som bor på detta hem som inriktar sig på narkotika och alkolism. Hen har bara blivit placerad där pga av socialens brist på omsorg och hjälp. Det blev en enkel utväg för socialen att overaller hen där enkelt förklarat.
Till detta hör nu att hen tvingas till detta 12 stegsprogram. Tvingas erkänna sitt beroende som inte ens finns! Och när hen förklarar att hen inte känner igen sig i förklaringarna och beroendet så får hen svaret att det är en naturlig förnekelse vilket inte kan ta hen vidare i arbetet med att bli ren från allt. Hur hen oavsett beter sig så är det en fönelelse eller skam. I detta program så hör livshistorien till där hen måste redovisa sitt liv och allt som hen varit med om. Hen känner sig inte alls trygg med att prata om hela sitt liv med dessa människor i gruppen för hen känner sig ju faktiskt felplacerad då hens problematik inte alls stämmer in på vad de andra har för problematik.
Det här låter kanske luddigt men om man inte känner igen sig, inte känner sig trygg med gruppen och inte alls har denna problematik men ändå har fått ett lvu och hamnat på ett hem för narkotikamissbrukare och alkolister och tvingas på detta 12 stegsprogram vad gör man då?
Överklagar beslutet såklart! Men fram tills dess, hur ska man förhålla sig till dessa 12 steg när inte egentligen har problemen.
En annan fråga, var går gränsen för narkoman och alkolist? För att man festar till det med alkohol ibland så är man ju inte en alkolist. Gäller detsamma om någon rökt på några gånger? Var går gränsen?
Hej Madde,
Tack för din kommentar, ledsen att jag dröjt med att godkänna den.
Jag håller helt med om att det här är knepigt och luddigt, och att det finns ett problem i detta fokus på att man ska ”erkänna att man är narkoman” eller vad de säger att man är. Hoppas att det framgått att det är precis sådana tvångsgrejer som jag är väldigt kritisk till och stort tack för att du kompletterar bilden genom att visa att detta fortfarande förekommer.
Min bild är att många hamnar i denna limbo, sjukvården eller socialtjänsten får för sig att man är beroende, och då skickas man till någon beroendevård, ofta baserat på 12-stegsprogram, men det kan lika väl vara något annat i personens liv som behöver rättas till, kanske familjen, eller social fobi, eller något med skola/arbete eller relationer.
I alla fall, jag gläds åt att du bryr dig om din vän, och hoppas det ska gå åt ett bra håll,
hälsningar Daniel
Jag har då aldrig hört att NA / AA löser alla problem. Har dock blivit uppmuntrad av annan behandling också. mycket rykten verkar det som 😀
Hej! Varför all denna ”konkurrens”, osakliga påståenden och rädsla för livets sanningar och realiteter. Jag känner inte till några ”12-stegs-behandlingar” där alla tolv stegen gås igenom utan är ju oftast hämtade ur Minnesota-modellen där både andligt och vetenskapligt stöd ingår i den oftast 4 veckor långa behandlingen.
Sekt eller inte….inget tvingande finns inom AA utom de enkla förhållningsregler som gäller under de olika typer av möten som hålls. Egentligen förekommer det bara två olika typer av möten; slutna eller öppna. De slutna är till för dem som ”har en önskan att sluta dricka”, de öppna mötena välkomnar alla.
Det flesta framgångsfaktorer handlar om kunskap; om ämnet alkohol, om dess verkan på psyket och livsviktiga organ, om dig själv och dina brister och fördelar, om dig själv i förhållande till andra, om din plats i tillvaron…
I AA-litteraturen beskrivs det mesta som vägledande råd utifrån en kunskapsbank som vi kallar ”mänskligheten”. Blanda inte in religion, strikt vetenskap eller du-måste-välja-sida-värderingar. Sunt förnuft som byggts på under tusentals år av erfarenhet delges dig på möten. Allt detta kompletterat med kunniga läkare, öppna terapeuter och andligt klokskap…..sen är det upp till dig själv hur du klarar av att verka i en sådan miljö.
De viktigaste insikterna är dock de som kommer till dig under ”tillfrisknandets” resa. Dessa färgas självklart av dina inre värderingar och egenskaper men är obetalbara och näst intill nödvändiga för att få någon ”behandlingseffekt”.
Människor som inte gjort denna resa får en torftig inblick och känsla i detta som ofta kommer i uttryck av tvivel och misstro. Sanningen är nog den att det finns en ”dold” rädsla för de tolv stegens innehåll och effekt, särskilt utan det skyddsnät som ”hemmagruppen” utgör. Egentligen borde varje vuxen någon gång i det seniora livet göra en sådan resa, beroendesjuk eller inte. Tror att mycket skulle se annorlunda ut idag….
Håller med dig , jag har aldrig varit alkoholist men har varit riskbrukare, men numera kan jag dricka måttligt, tror också mycket hände efter jag fick diagnosen add, vissa på 12- steg förnekade diagnoser dock inte alla. Upplevde aldrig nån tvingade mig tro på Gud, de är något jag gör frivilligt. De sa till och med gruppen kunde vara den högre makten . Kände länge jag ej var alkoholist,även läkaren och soc sa samma. Men ändå glad jag besökte 12- steg har däremot haft destruktiva relationer
Tycker att Aa och 12 stegsprogrammet bara byter ut ett beroende mot ett nytt. Visst är det bättre för individen att inte inta substanser men en inbiten stegare gör fortfarande nära och kära illa då man bara byter ut ett beroende med ett nytt….
Sekt är bara förnamnet
https://www.vof.se/folkvett/ar-2012/nr-4/tolvstegsideologin-som-pseudovetenskap/
Jag är i steg 4, det grundliga självransakandet kring sådant som väcker ”harm”.
Jag förväntas både 1) kunna skriva ned jobbiga händelser som väcker harm i mig och sedan ska jag 2) kunna redogöra för hur mina karaktärsbrister bidrog till situationen.
Jag har harm över långvarig långtgående fysisk och verbal misshandel och även våldtäkt.
Hur bidrog mina karaktärsbrister till att jag blev våldtagen?
Även om jag hade haft förskräckliga karaktärsbrister förtjänade jag inte våldtäkt och misshandel.
Kanske var min största karaktärsbrist att jag blev totalt nedbruten och det tog alldeles för lång tid att ta mig ur min situation.
Det är fel svar enligt 12-stegs litteraturen för karaktärsbrister ska peka på att man är egcentrisk, egennyttig, manipulativ, försvarsinställd p g a rädsla och då är jobbig mot andra (som därför skadat mig och givit mig harm).
Det är enl 12-stegsrörelsen alltså mitt fel att jag fick fysiskt och verbalt stryk och blev våldtagen, för jag är inte perfekt utan har karaktärsbrister.
Nej! Det är fel att anse att jag är ansvarig för ondska som begåtts mot mig.
Mina karaktärsbrister står inte i proportion till det jag utsatts för.
Jag är bara ansvarig för mig, inte för vad andra gjort mot mig.
Det innebär att jag tycker 12-stegsrörelsen skuldbelägger offer.
Istället för att hjälpa mig att vara en överlevare.
Instämmer! Ska dock säga att jag vet att inom ACA så har det varit en konstruktiv debatt om detta och man fokuserar nu i större utsträckning på vad andra gjort mot en själv.
/Daniel
Mycket intressant tråd. Jag har mer än tio års erfarenhet av flera olika tolvstegsprogram och skulle vilja kommentera några saker i original-posten (daterad maj 2016). Du inleder med fyra kritiska punkter där du listar vad du ser som nackdelar och brister.
1. ”Övertro på att sluta helt”. Ja, programmet bygger på att bryta beroendet genom att sluta helt med drogen eller beteendet (alkohol är som NA brukar säga också en drog, ”beteendet” syftar på mat- eller sexberoende o dyl). För den som verkligen är fast i ett beroende är det mycket svårt, ofta omöjligt, att ”missbruka lagom”. Det finns mycket forskning på hur både tillförda och kroppsegna substanser ”kidnappar” hjärnans belöningssystem vid missbruk. Ett långvarigt och svårartat missbruk är därför mycket svårt, kanske omöjligt, att bryta genom att bara minska ner till någon godtycklig ”normalnivå”. Detta är i vart fall min personliga erfarenhet, och av de många hundra medlemmar i program som jag mött genom åren vet jag inte någon enda som lyckats med det.
Men – AA är inte på något sätt emot alkohol, det är viktigt att notera. Stora boken lägger inga som helst moraliska aspekter på drickande! Den som inte är alkoholist får gärna ta sig ett glas eller två. Där står t o m att en nykter alkoholist bör kunna vistas i sammanhang där det dricks – det vill säga om hen har ett gott skäl att vara där.
2. ”Erkänna att man är alkoholist” (eller motsvarande). Ordagrant ”Vi erkände att vi var maktlösa inför X och att våra liv hade blivit ohanterliga”. Detta gör man mycket riktigt redan i första steget. Hur ska man annars kunna ta itu med problemet? Jag förstår nog inte invändningen. Ambivalens och dubbla känslor finns givetvis hos alla missbrukare, det fanns ju något positivt i drogen som gjorde att man en gång började. Det går väl utmärkt att ha motiverande samtal ändå. Men det är för många en lång process innan man är redo – en del går på många möten innan de inleder sitt stegarbete.
”Man måste nå botten”. Jo, det där begreppet har rört till det för många, inklusive mig själv. Men även här finns svar i litteraturen. I ”Twelve Steps and Twelve Traditions” (kap 1) problematiserar Bill W detta och förklarar att ”botten” kan se väldigt olika ut för olika personer. Man behöver inte ha förlorat familj, arbete, pengar och bostad för att börja med stegen!
3. ”Kluven attityd till terapi och annan hjälp”. Jag håller delvis med, just den attityden finns bland en del tolvstegare. Men jag har också hört många tongivande personer, inklusive sponsorer, betona motsatsen – det finns ingen motsättning. Gör stegen, och komplettera med vad du finner lämpligt, om du vill det, är deras budskap. Det finns heller ingen aversion eller något förbud mot terapi etc i Stora boken, såvitt jag vet.
4. ”Trosfrihet”. Nu hänvisar du till den absolut vanligaste misstolkningen av tolvstegsprogrammet och jag beklagar att du tydligen omfattar den. Detta är INTE religion, inte något trossystem och det är fullt möjligt för en agnostiker (eller t o m en ateist) att göra stegen. Programmet talar om en högre makt – såsom vi uppfattade den. Det handlar om att hitta en kraft större än dig själv (egentligen: större än din missbruksperson). Vissa kallar den Gud, andra ser gruppen som sin högre makt. Åter andra, t ex jag själv, ser denna högre makt som en hittills oupptäckt resurs inom sig själv. Se nedan!
”With few exceptions our members find that they have tapped an unsuspected inner resource which they presently identify with their own conception of a Power greater than themselves”. (Big Book, appendix II),
Tack för ordet och för en mycket läsvärd blogg!
Tack Jonas för ditt inlägg!
Jag uppskattar att olika tankar och reflektioner kommer till uttryck här och ska egentligen inte kommentera så mycket. Men vill förtydliga med att jag är helt övertygad om att helnykterhet säkert är viktigt och nödvändigt för många alkoholister. Däremot är jag inte övertygad om att det bör rekommenderas för absolut alla, och det är det jag försökte beskriva i artikeln.
Vill också uppmuntra alla som är engagerade i detta att också läsa artikeln i The Atlantic.
Hälsningar Daniel