Särbegåvning och humörproblem

Jag har tidigare skrivit om att det bakom de senaste årens explosion i ”bokstavsdiagnoser” (ADHD, Asperger m.m.) ligger en komplex verklighet, som inte är så enkel att alla dessa barn har något genetiskt medfött fel. Det kan handla om olika kombinationer av trauma, alkoholistiska föräldrar, adoption, fattigdom, svårigheter i skolan m.m.

Ytterligare en möjlig orsak till att barn kan ha humörproblem som kan se ut som som ADHD eller Asperger är särbegåvning.

Jag ser nu att Martin Forster i DN har svarat på en läsarfråga om ett barn som uppvisar tydliga tecken på detta. Föräldern beskriver barnet som ovanligt smart, det löser uppgifter fort, och blir också fort uttråkad, och verkar ha en ovanligt stark känsla för rätt och fel.

Som jag förstått det så kan dessa barn ha en ovanligt hög känslighet, samtidigt som de lätt blir uttråkade i skolmiljön. I stort sett alla barn ser fram emot att börja skolan, men om nivån på undervisningen gör barnet besviken, så är det lätt att förstå att frustrationen växer. Att också vara lite annorlunda jämfört med kamratgruppen kan ytterligare späda på svårigheterna. Detta finns beskrivet i många internationella artiklar. (ämnet är ganska nytt, så jag vet inte i vilken grad det finns systematisk forskning bakom dessa observationer)

Tråkigt att Forster och DN missar detta perspektiv.

Fotnot: Citat ut artikeln som skulle kunna stödja hypotesen att pojken är särbegåvad: verbalt tidig… relativt smart… otrolig fantasi… jobbar snabbt… tappar intresset fort… Han verkar också ha en stark känsla för rätt och fel (”Leker gärna ”polis” och blir galen om andra exempelvis ljuger eller om det inte blir som vi sagt och så vidare.”)

6 reaktioner till “Särbegåvning och humörproblem”

  1. Hej Daniel,

    Intressant kommentar om mitt svar i DN. Jag vill bara motivera varför jag inte tog upp särbegåvning som en möjlig förklaring till problemen. Jag missade det inte utan övervägde om jag skulle skriva något om det. Jag valde att inte göra det eftersom jag är generellt tveksam till att spekulera om diagnoser i mina svar. Nu är inte särbegåvning en diagnos, men när man läser vad som finns skrivet om det har det samma karaktärsdrag som diagnoser, med den skillnad att både styrkor och svårigheter beskrivs som kännetecken. Dessutom finns det inte på långa vägar tillräckligt mycket forskning för att precisera kännetecken, symtom, etiologi, förlopp, prevalens och särskiljande drag gentemot närliggande diagnoser. När man bara har ett brev som underlag känns det riskabelt med tanke på vilken tyngd nämnandet av en diagnos kan få. Jag blir då ännu mer tveksam när forskningsunderlaget inte är tillräckligt för diagnosen eller tillståndet i fråga.

    Därmed inte sagt att jag tycker att särbegåvning som fenomen är ointressant. Det finns så klart barn med ojämn begåvning, vilket kan innebära både möjligheter och svårigheter. Jag tror också att skolan kan göra mycket för att möta behov hos barn med olika slags begåvningar. Min slutsats är bara att det behövs mer forskning innan man börjar använda begreppet särbegåvning som om det vore en diagnos.

    MVH
    Martin Forster

  2. Hej Martin och Daniel!

    En bra och utförlig genomgång när man skall jämföra och diskutera särskilt begåvade barn är: ”Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults: ADHD, Bipolar, OCD, Asperger’s, Depression, and Other Disorders” F. Richard Olenchak, Jean Goerss, Paul Beljan, James T. Webb, Nadia E. Webb, Edward R. Amend

    Per

  3. Jättetack till Martin och Per för era kommentarer. Är imponerad av din snabbhet, Martin, att du svarade inom någon timme 🙂

    Att särbegåvning skulle vara en diagnos, låter för mig lika knasigt som att homosexualitet skulle vara det, problemet ligger väl hos omvärlden?

    I min värld vore det rimligt att när en psykolog svarar på läsarfrågor i en tidning, så kan den svara att ”när problemen ser ut ungefär så här, så kan det bero på de här orsakerna, och då kan ni välja att gå vidare så här”. Och i det här fallet så är det så mycket i brevet som stämmer med det som rapporteras kring särbegåvade (eller gifted eller vad man kallar det), att pojken skulle tjäna på att detta spår utreds ytterligare. Så ser jag det i alla fall.

    Vänliga hälsningar Daniel

  4. Jag kan i och för sig hålla med om att alla sådana här begrepp, benämningar och diagnoser har för- och nackdelar, finns en poäng att konkretisera, man skulle kunna bara ta upp det oroande i att pojken verkar snabb i huvudet och samtidigt verkar bli ofta uttråkad.
    Daniel

  5. Hej Daniel,

    Jag håller med dig – jag skulle ha kunnat givit råd till föräldern om att undersöka mer vad skolan kan göra för att möta sonens behov, till exempel hur det kan förebygga att han tappar intresset när han jobbat klart med uppgifter. Är det för lätta/för ostimulerande uppgifter? Är de dåliga på läsa av signaler och fånga upp honom när han håller på att tappa intresset? Och så vidare…

Kommentarer inaktiverade.