I det här inlägget tänkte jag helt kort komma med några små råd för alla som ser sig som extra blyga eller som det heter nuförtiden ”socialfobiska”. Jag sätter det inom citattecken, för detta är verkligen en diagnos där man kan ifrågasätta om det är något som psykiatrin behöver sjukdomsstämpla, eller om det är ett helt friskt och normalt drag hos människor som blivit lite svårare att ha i vårt moderna samhälle där behovet av att lära känna nya människor har ökat för varje årtionde. Se boktipsen nedan för tips om detta ifrågasättande.
En stor del av hjälpen handlar om att envist träna på att delta i sociala situationer, utan att undvika. Här är några punkter att tänka på i denna träning:
- Det är bra att börja med en noggrann analys – vad är jag bra på, och vad undviker jag i sociala sammanhang? En terapeut eller vän kan ofta vara till hjälp. Det behöver inte vara att man alltid blir tyst, vissa pratar gärna med andra, men bara om ”trygga” ämnen. eller i ”trygga” miljöer. Inom KBT kallar vi detta beteendeanalys.
- För många kan det kännas tungt att komma igång – då är ett råd att sträva efter ett lekfullt förhållningssätt. Kan jag lite på kul testa att prata med mina jobbarkompisar på ett sätt som jag inte gjort tidigare? Att hitta sätt att minska känslan av prestige och att mycket står på spel om jag ”misslyckas”.
- På sikt är det viktigt att mer och mer hitta sammanhang som känns meningsfulla. Det kan vara alltifrån familj och vänner där jag känner mig trygg och glad, till kollegor, vänner eller människor inom en kyrka eller volontärverksamhet. Har jag gått länge och känt mig begränsad i sociala situationer, behöver jag vända detta till att hitta mening och glädje i sociala sammanhang. Här kan vi fråga oss vad som skulle göra våra liv mer värda att leva? Vilka personer och sammanhang känns liksom verkligt viktiga, ända in i hjärtat?
Här kommer några videor, böcker och länkar som förhoppningsvis kan inspirera och ge idéer:
- Social Fobi av Furmark – en utmärkt KBT-självhjälpsbok (Adlibris, Bokus)
- Shrinking Violets verkar vara en bra bok
- Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness. Går igenom argumentationen kring huruvida blyghet är en sjukdom. Se också en intervju på Madness Radio.
Hejsan!
Intressant inlägg, har funderat på skillnaden mellan social fobi/blyghet och det fenomen som kallas att en person är introvert eller högkänslig?. Har skrivits endel böcker inom området introvert/hsp de senaste åren. Kanske det är helt olika fenomen?
Tack Daniel för din kommentar.
Jag tror att alla dessa etiketter ”högkänslig” och ”social fobi” är väldigt ungefärliga och preliminära, och det finns säkert överlappning mellan social fobi och högkänslighet, och om femtio år kanske vi använder helt andra ord och definitioner för att beskriva dessa saker, om det ens kommer att vara något problem då…
Liksom det finns ett visst mått av överlappning mellan social fobi och depression, det är inte samma sak, men inte helt olika saker heller.
Daniel
Jag hade social fobi förut, så jag vill gärna ge ett annat perspektiv på det här. Jag har hela mitt liv vetat intuitivt att jag är en väldigt, väldigt social person som egentligen har mycket lätt för att prata och älskar att så i centrum. Jag är definitivt extrovert för jag får all min energi av andra människor, hade gärna typ aldrig varit själv om det var möjligt. Men jag växte upp med föräldrar som av olika anledningar isolerade mig, och jag hade ingen bra relation med någon av dom. I skolan hade jag en enda ”kompis” som hade total kontroll över mig och aldrig lät mig prata med någon annan. Detta gjorde mig så paranoid att jag var skräckslagen i ALLA sociala situationer i typ 15 år. Och jag försökte uttrycka detta till människor men allt jag någonsin fick höra var ”det är okej att vara blyg”, ”alla kan inte vara lika sociala”, eller ”du är bara introvert”. Vilket är en så otroligt stor förolämpning till både mig och alla som är introverta eller blyga. För det är självklart precis lika bra att vara det Men jag är inte det. Jag var pga min paranoida sociala fobi totalt isolerad i princip, fick hjärtklappning av att gå in i en klädaffär. Som tur var följer jag min intuition och trodde aldrig helt på vad alla sa till mig.Nu pratar jag konstant och mår otroligt mycket bättre, jag kan till slut få kontakt med folk! För det är ju vad social fobi handlar om: oförmåga till kontakt med folk på något sätt alls, inte bara på ”extroverta” sätt. Social fobi har för mig inget som helst med blyghet eller introversion att göra, det handlar om just en FOBI. Som jag hade så länge, och de mäniskor som hjälpt mig mest är de som aldrig sa att det är okej att jag är blyg, eftersom det inte var okej, eftersom jag inte var blyg.
Det har varit nästan omöjligt för mig att hitta nån annan eller nått skrivet för folk med liknande problem som jag haft, för det är som att det inte finns. Redan som barn stämplas man efter hur man upplevs, tex som blyg. På en del barn stämmer det, men kanske inte. Mina föräldrar blev svinarga på mig om jag försökte vara social, framför allt min mamma. Hon kontrollerade mig stenhårt. Bla det ledde till min sociala fobi.
Hoppas du förstår hur jag menar och inte tolkar det fel. Detta handlar ju om hur sjukt viktigt det är att SE andra och särskilt barn, ÄVEN om man då måste tänka lite lite utanför boxen. De få människor som kollade på mig såg att jag desperat ville ha kontakt med alla runt omkring mig men var skräckslagen. Och jag älskar, älskar, älskar din blogg. Har läst varenda inlägg! <3
Tack Anna för din kommentar och dina vänliga ord, det gläder mig så när människor läser och har nytta av bloggen.
Jag håller helt med dig, och jag hoppas att bloggen också ger uttryck för att alla sådana här ”problem” (som inte behöver vara problem i alla situationer), är mångfacetterade och kan ha olika orsaker, arv och miljö och personlighet och så vidare. Jag är glad att du också lyfter fram att problemet kan ha med erfarenheter under uppväxten att göra, det tvivlar jag inte på alls.
Antagligen blev inlägget lite för kort för att jag skulle få plats med särskilt mycket tankar om ursprunget till detta.
På återhörande,
Daniel