Jag har tidigare skrivit om samsovning här på bloggen.
Vill bara berätta att jag fått veta om en ny studentuppsats av Frida Giselsson och Alexandra Larsson som jag kan rekommendera. Den inriktar sig på en väldigt viktig aspekt, hur BVC (BHV) sköterskor pratar med föräldrar om detta. Men den har också en bra forskningsgenomgång och diskuterar olika aspekter på ett nyanserat sätt. Du hittar den här.
Jag tror att det är viktigt att lita på sin egen (moders-) instinkt, kalla det livmodersmystisism om ni vill. Speciellt när barnen är små. På BVC sa de alltid att man ska lyssna på mammornas intuition när det gällde vad de uppfattade om barnet, inte minst när något misstänktes vara fel.
Men samla in fakta, forskning (kolla undersökningsmetoder/källor noga), prata med (olika) BVC samtidigt är mitt råd. Vi människor är flockdjur, har ni sett hur djur sover? Nära, nära i en enda hög. I många länder såsom Japan, Indonesien (egen erfarenhet) sover hela familjen i ett och samma rum trots att flera rum finns tillgängliga. I Sverige betonar vi självständighet och barn ska helst ta så lite plats som möjligt. Det förstår jag inte alls. Det är värderingar, inte fakta och vetenskap. Min man fick sova i en säng och jag och min nyfödda son i en egen (stor) säng för jag var rädd att min man skulle vara så trött efter långa dagar att han skulle ligga på honom. Självklart var alkohol, sömnmedicin eller annan medicin som kan leda till dåsighet inte aktuellt. Inte på dagen heller för den delen, man måste ju vara så pigg man kan, så vaksam man kan även då. Man hållet ju på att tuppa av bara av sömnbristen i sig.
Bra att tänka på är att barn kan ofta, av misstag, dra upp filten/täcket över sig, men inte få ner det igen vilket gör att det blir för varmt och kan bidra till andningssvårigheter, det visste jag inte då, bara att värmen kan påverka andningen negativt så vi hade lakan som täcken. Inga tjocka täcken eller stora kuddar alltså! Jag vaknade alltid, stel som en pinne, i exakt samma position som jag somnat (aj!). När sonen var runt 1,5 år tänkte jag att nu fick pappa sova med oss, nu kan han sparkas om någon ligger för nära, men nix, sonen förvandlades till Oidipus Rex och ville inte ha pappa i närheten. Ingen av mina barn vill sova i spjälsängen, vem vill egentligen sova i en fängelseliknande säng, en bra bit från mat och trygghet (mamma/pappa)? De fick sova hos oss tills de tröttnade när de var runt 7-8 år, då gick de in till sig och sa uppmanade till mig att ”nu får du faktiskt sova själv mamma!”. Ja, vem behöver vem egentligen?