Önskar en god och lekfull jul!

Önskar alla läsare en riktigt god jul med detta videoklipp:

Ber om ursäkt om det syns dåligt. De har byggt ett högt torn av kuddar i soffan och Larry säger att det är ”min snygga mur” mot barbarerna, och flickan berättar att hon är en barbar och kan komma in genom väggen.

Jag tänkte att detta kunde vara ett exempel på hur enkelt det kan vara att ge sig in i lekar med sina barn. Den här leken har flera av kännetecknen på en bra lek:

  • Det finns en ramberättelse, om än väldigt enkel om en människa och en barbar
  • Barnet får känna sig mäktigt, det vi kallar power-reversal. Barn är maktlösa och obetydliga en så stor del av tiden att de mår väldigt bra av att få spela roller som innehåller motsatsen, att vara stark eller hjälte eller så.
  • Gott om uttrymme för kärleksfull brottning och kroppskontakt, vilket barn knappast kan få för mycket av i vår stressade värld.
  • Den vuxne tar i och larvar sig och överdriver, vilket brukar leda till
  • Skratt

Läs mer om lek här på bloggen: serien Att leka med barn och inläggen om boken Playful Parenting (på engelska). Ett julklappstips kan vara den härliga boken The Art och Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen (i videon ovan), med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris).

7 reaktioner till “Önskar en god och lekfull jul!”

  4. Jag har lekt med barn i 4-årsåldern ibland där barnet tagit rollen av den mäktiga och jag har tänkt att barnet har behövt det. Men jag har blivit lite betänksam när barnet har fortsatt och fortsatt att plåga ”mig”, t ex har jag varit ett jagat djur och lepoarden (t ex) som barnet är i leken har liksom inte gett sig, inte bara dödat mig utan också ätit upp mig eller om jag har låtit en sandlådefigur ”prata” med barnet har barnet skrämt figuren om och om igen, långt efter att min egen lek-intuition har sagt att det skulle vara dags att stoppa. Det är ingen ömsesidighet i den leken, det handlar bara om att triumfera (?) att gå på sitt offer mer och mer och mer. Är det ett tecken på barnets maktlöshet och behov att bearbeta elelr bristaknde lek-kompetens? Hur ska jag som vuxen agera, ska jag låta barnet hållas? Om jag försöker mana till barns emapti genom att offer-figuren som jag agerar blir ledsen, händer inget, de fortsätter att gå på ändå, snarare skrattar åt ”mig”. Det känns lite läskigt. Har du några tankar?

  6. Jag skulle tänka så här: det första rådet är att det här är viktigt att ha koll på sina egna känslor, så fort man börjar närma sig att man som vuxen inte riktigt har tålamod så måste man hitta ett sätt att stoppa eller avleda, så att man inte börjar bli sur eller harmsen.

    Sen så tror jag att det inte behöver vara något fel om ett barn behöver mycket tid för att känna sig mäktig, men om vi antar att din intuition är på rätt spår att det är alltför repetitivt, så måste man hitta en väg vidare här. Såklart svårt för mig att säga, det kan vara på så många olika sätt. Men min första fråga skulle bli: om barnet återvänder till att plåga och utöva destruktiv makt, har du provat att (låtsas) bli helt utom dig, att kasta dig ner på marken och hulka och storgråta och skrika och vara JÄTTEledsen? Det kan vara så att barnet verkligen vill provocera att få se den där oerhörda enorma smärtan som det själv (kanske) känner.

    Som sagt – svårt att säga så mycket, men detta är en tanke…

    Allt gott – och ha en god fortsättning på helgen!

    Daniel

Kommentarer inaktiverade.