Skriver detta dagen efter att en ny kommission kommit fram till att Utöya-mördaren Anders Breivik inte var otillräknelig vid tidpunkten för dåden. Rakt i motsats till den tidigare sinnesundersökningen som sa att han var otillräknelig och psykotisk vid tillfället.
Några korta kommentarer apropå detta:
Det har länge varit känt att reliabiliteten när det gäller bedömning av schizofreni är väldigt låg. Man har helt enkelt spelat in intervjuer med patienter på videor och visat för olika psykiatrar och funnit att variationerna i bedömningarna är höga (återkommer med exakta siffror).
En orsak till att bedömningarna skiftar så mycket är att begreppet vanföreställningar är så centralt för psykos- och schizofrenidiagnoserna. Och vem kan säga säkert att någon annan människa har vanföreställningar? Jag är tyvärr inte så imponerad av de diskussioner kring vanföreställningsbegreppet som jag sett inom den psykiatriska vetenskapen. Snarare verkar det som att de intressanta diskussionerna äger rum inom filosofi, sociologi, antropologi, litteratur, teater och liknande områden. Ett exempel är Robert Pirsigs bok Lila, där Pirsig påstår att alla s.k. ”vanföreställningar” kan ses som normala inom ramen för en lämplig kontext. Om någon tror på andar eller påverkan från himlakroppar så finns det grupper och folkstammar där sådana föreställningar skulle ses som helt normala.
Breiviks handlingar och övertygelser är säkert helt förståeliga sett ur perspektivet att han haft en ganska svår barndom och under många år varit ganska isolerad och haft större delen av sitt sociala liv i olika högerextrema sammanhang.
Kan man verkligen på något slags objektivt sätt säga att en människa är galen eller schizofren? Det här blogginlägget är såklart för kort för att verkligen kunna svara på detta, men mitt kortfattade svar är ändå att jag inte tror det. Det är för mycket av en flytande skala, och väldigt beroende på sammanhanget, när man frågar och hur man frågar, något som också kommit upp i rapporteringen kring Breiviks sinnesundersökningar.
Detta sagt så framstår det som orimligt att beslutet om rättspsykiatrisk vård eller fängelse tas på så godtyckliga grunder. Det är ett beslut som kan få helt avgörande följder för individen, straffet blir ofta helt olika, både i längd och utformning. Jag påminner om Thomas Szasz kritik som säger ungefär att det inte är rättssäkert att grunda straffpåföljden på så vetenskapligt svaga konstruktioner som schizofreni och liknande.
Anm. Om sinnesundersökningen i DN (och här) och i SvD (1, 2 och 3). Boken Lila på AdLibris, Bokus.
ang breivik så undrar jag. kan man ägentligen vara ”fullt frisk” ? konklusionen i dagsläget är att han inte är psykotisk. men nån form av psykose i handlingen? man ser ju nu att ”fasaden” är på väg att spricka upp och jag hoppas ”den sjuke” breivik kommer fram. mvh per bekkevold
Tack för kommentaren. Jag håller väl med på så vis att det för mig är självlart att han mår rätt dåligt och mådde rätt dåligt när han planerade och utförde sina dåd. Sen är hela apparaten med rättslig utlåtanden och olika straffpåföljder en annan sak. /Daniel
Man kan vara ”galen” utan att det finns en psykiatrisk diagnos i våra nuvarande system som passar för just den individens tillstånd. Man kan ju också vara galen utan att må dåligt. För att bedömmas som för psykisk sjuk för att kunna ansvara för sina handlingar, alltså med den rättsliga påföljden tvångsvård istället för fängelse, ska man ha en förlorad verklighetsanknytning vid tillfället för handlingen. Kännetecknet för psykossjukdomar är att man inte delar sin verklighetsuppfattning med andra. Men så finns det olika diagnoser inom psykossjukdomarna. Vanföreställningssyndrom kan liknas vid en ”mikropsykos”, det är en stark övertygelse om någonting specifikt som andra vet inte är sant, och inte nödvändigtvis påverkar allmäntillståndet. Det finns även olika typer av schizofreni, och förhoppningsvis differentierar man dessa ännu mer när nya DSM-V äntligen kommer ut. Schizofreni kan ge tre olika grupper med symtom: Med positiva symtom menar man att någonting tillkommer, som te x röster eller syn/lukt/doft hallucinationer, sådant man upplever som andra inte förnimmer. Med negativa symtom menar man passivitet/tillbakadragehet/initiativlöshet, kan likna depression. De kognitiva symtomen orskar bl a koncentrationssvårigheter och arbetsminnesproblem. Sedan är det vissa kriterier som ska vara uppfyllda för att få en schizofrenidiagnos och funktionsnivån är en viktig del i bedömningen. Breivik var helt enkelt för välorganiserad för kunna uppfylla kriterierna för schizofreni, usch så upprörd jag var där ett tag. I det regionala vårdprogrammet rekommenderas bedömningsverktyget PANSS (Postive and Negative Syndrom Scale). Från denna omfattande manual har man börjat använda en remissionsskattning RS-S. Den baseras på en förintervju från anhörig eller vårdgivare, en intervju med patienten och sedan skattar man 8 items på en skala upp till sju, där varje skalsteg har en verbal beskrivning. Det finns ett forskningsmaterial som man använder för att göra psykosteamen samskattade, som består av en video där skådespelare (inte patienter) får svara på remissionsintervjun. Teamet skattar sedan graden av: vanföreställningar, tankemässig desorganisation, hallucinatoriskt beteende, avtrubbade affekter, tillbakadargenhet/passivitet, bristande spontanitet och samtalsförmåga, manér och kroppshållning, udda tankeinnehåll. På remissionsutbildningen jämför man sedan sina skattningar både med den standardiserade skattningen och med resten av teamet. Det kan stämma att psykiatrikerns bedömning varierar i förhållande till omvårdnadspersonalens, men jag tror ändå att de som är utbildade för att ställa diagnoser är ganska överens. Jag tänker att det måste vara svårt att ”missa” en schizofreni. Hur menar du med låg reliabilitet? Är det själva diagnosen de är oense om, eller skattningen av svårighetsgraden av symtom?