Kategori: Psykoterapi

The Heart of Being Helpful

Idag har jag gått och tänkt på en favoritbok som jag verkligen kan rekommendera alla som är intresserade av terapi och hjälpande samtal: The Heart of Being Helpful – Empathy and the Creation of a Healing Presence av Peter Breggin.

Breggin pratar på temat att det bästa vi kan för varandra är att på något sätt vara där på ett kärleksfullt sätt. Med hjärta. När terapi och samtal fungerar så har terapeuten eller hjälparen något slags kontakt med sin egen sårbarhet och livssmärta, och denna kontakt hjälper honom/henne att bara vara där och bli berörd av den andre. Och när någon delar ens smärta och ångest på det sättet, så är det liksom början på något nytt.

Och när hjälparen misslyckas med denna kontakt så blir terapin inte så hjälpsam. Han/hon känner sig alltför stark och mäktig, eller kanske alltför maktlös och liten.

Vill också rekommendera Breggin till alla som vill ha en ”second opinion” om psykiatriska behandlingar såsom SSRI, ”mediciner” eller ECT (elchocker). Han är den kanske mest kände psykiatrikritikern i USA. Vi har liksom inte den typen av kraftfulla kritiker av psykiatrisk praktik som når ut i media här i Sverige.

Och så kommer jag att tänka på en annan kort liten text av Breggin som jag också vill rekommendera: A Dangerous Assignment. Han säger där att han sällan ger hemuppgifter, men ibland får han för sig att be sina klienter att öva på att vara snälla…

Video med Steven Hayes

Hittar en video med Steven Hayes, skapare av Acceptance and Commitment Therapy (ACT).

Jag gillar mycket av han säger, och hur han formulerar det. Saker han säger som stämmer med hur jag ser på terapi är:

* Det viktiga i att se relationen mellan klient och terapeut som ”horisontell”, med så lite hierarkiskt avstånd som möjligt.

* Vi som håller på med terapi behöver grunda det vi gör i något slags engagemang för en bättre värld.

* Idealet att kunna ”bära” alla sina känslor och ändå gå i riktning mot långsiktiga mål stämmer också bra med målet för integrationsterapi, som jag arbetar med.

Den största skillnaden som jag ser det mellan ACT och det jag gör, är nog att vi inom integrationsterapi känner att meditationstekniker är bra och vettiga, men inte riktigt räcker ända fram för många av oss. Det kan till exempel handla om att vi någonstans på vägen möter stark rädsla, och rädsla är en knepig känsla för att man ofta inte riktigt vet vart man ska göra av den. Där har vi specifika teorier och metoder inom integrationsterapi som kan hjälpa. Jag tänkte skriva mer om detta med det som jag ser som brister med meditation snart, för jag tycker det är viktiga frågor.

Du hittar videon här.

Alice Miller död

Alice Miller har lämnat oss.

För mig har hon varit en ögonöppnare till barnets värld. Hon har hjälpt mig att se vad barn behöver och hur barn lider när de inte får den kärlek och respekt de behöver.

Nu när jag arbetar som terapeut så är hon ett riktmärke och en inspirationskälla och hjälper hjälper mig att fokusera på det som är viktigt: Att lyssna efter den barndomssmärta som finns där någonstans i det klienten berättar.

I mina ögon hade Alice Miller ett perspektiv som hon var nästan ensam om, i att skriva helt och hållet hundraprocentigt utifrån barnets perspektiv. Hon använde nästan inga abstraktioner eller teoretiska koncept, såsom ”objektrelationer” eller ”anknytning”, utan fokuserade bara på att beskriva hur det blir för barn när de inte får sina behov uppfyllda och vilka långsiktiga konsekvenser det får.

Om det stämmer som jag tror att vi har olika beteende- och tankemönster som fungerar som försvar mot barndomssmärta, så kanske man skulle kunna säga att Alice Millers sätt att skriva utmanar försvaren och talar till den smärta som finns under. Hennes enkla och avskalade sätt att skriva är helt enkelt en utmaning för oss. Särskilt oss akademiker som fått lära oss att det är ”fint” att ha komplicerade teorier om allting.