Alice Miller har lämnat oss.
För mig har hon varit en ögonöppnare till barnets värld. Hon har hjälpt mig att se vad barn behöver och hur barn lider när de inte får den kärlek och respekt de behöver.
Nu när jag arbetar som terapeut så är hon ett riktmärke och en inspirationskälla och hjälper hjälper mig att fokusera på det som är viktigt: Att lyssna efter den barndomssmärta som finns där någonstans i det klienten berättar.
I mina ögon hade Alice Miller ett perspektiv som hon var nästan ensam om, i att skriva helt och hållet hundraprocentigt utifrån barnets perspektiv. Hon använde nästan inga abstraktioner eller teoretiska koncept, såsom ”objektrelationer” eller ”anknytning”, utan fokuserade bara på att beskriva hur det blir för barn när de inte får sina behov uppfyllda och vilka långsiktiga konsekvenser det får.
Om det stämmer som jag tror att vi har olika beteende- och tankemönster som fungerar som försvar mot barndomssmärta, så kanske man skulle kunna säga att Alice Millers sätt att skriva utmanar försvaren och talar till den smärta som finns under. Hennes enkla och avskalade sätt att skriva är helt enkelt en utmaning för oss. Särskilt oss akademiker som fått lära oss att det är ”fint” att ha komplicerade teorier om allting.