Är självkänsla en färskvara?

Love and work… work and love, that’s all there is.
Sigmund Freud

För några år sen slog Mia Törnblom stort igenom med sina böcker om självkänsla och sin uppriktiga ärlighet kring sitt missbruk. En av de saker hon framhåller är att man kontinuerligt behöver jobba med sin självkänsla, hon beskrev det som att ”självkänsla är en färskvara”. Jag fick för mig att söka på ”självkänsla och färskvara” och det kom massor med träffar, där alla utgick från att detta påstående är sant.

Jag tänkte här komma med några funderingar kring denna föreställning. På ett sätt kan jag se något gott i detta perspektiv, för det kan bli en uppmaning till att kontinuerligt återvända till sig själv och ha koll på sina känslor och hur man lever sitt liv – något som jag tror är viktigt. Särskild i vår tid när vi både har högt ställda krav på mening och självförverkligande och samtidigt mycket stress av alla slag.

Samtidigt så är jag inte säker på att jag håller med riktigt om detta. Rent språkligt kan tycker att påståendet ”självförtroendet är en färskvara” kan spjälkas upp i tre delpåståenden: ”det finns ’något’ som heter självkänsla”, ”detta något kan liknas med färskvaror, såsom mjölk och gurka” och ”vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla”.

Jag provar och ser om jag kan fundera lite kring dessa påståenden:
Det finns ”något” som heter självkänsla, som kan liknas vid fysiska föremål. Vi har en språklig förmåga att uttala begrepp såsom ”självkänsla” och ”jämlikhet” och sedan prata som att dessa begrepp i någon mening existerar, trots att det egentligen bara är språkliga begrepp som vi valt att använda för att försöka ge ord åt något abstrakt. Som ett alternativ till Törnbloms sätt att prata om självkänsla, där det blir lite av en ”grej” som man kan ha eller inte ha, skulle jag vilja beskriva det såhär: Det finns massor av forskning på hur psykiskt mående och självkänsla hänger samman med allt möjligt annat. Människor känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva och sina liv när de har mer pengar, när de får respekt och kärlek av andra. När de trivs med sina jobb. Och så vidare. Jag skulle snarare se det som att självkänslan inte alls existerar självständigt, utan att den är del av en individs livssammanhang, med massor av parametrar där man bara kan påverka vissa. Och dessutom så påverkas ju framgång på jobbet av vår livshistoria av att lyckas och misslyckas, vilket gör att det är väldigt svårt att säga vad som är orsak och verkan, och om det är en självkänsla som existerar inom mig eller om självkänslan i varje sekund konstrueras av min historia och mitt samhälle.

Helt klart är det bekvämt för oss som vill sälja böcker och tjänster inom personlig utveckling att beskriva självkänsla som något av en sak som man kan förbättra med coaching eller terapi, men i själva verket är det mycket mer komplicerat. Och egentligen tror jag att det för många kan vara uppfriskande att se att min livslott inte alls bara är mitt eget ansvar, utan det är en rad olika omständigheter utanför mig som påverkat och påverkar.

Vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla. För mig handlar detta egentligen om att vi alla eftersträvar ett bra, meningsfullt och lyckligt liv. Och då skulle jag lite förenklat vilja beskriva det som att vi som brottas med en sviktande självkänsla behöver två saker:

Vi behöver titta på vår skam, varför känner vi oss så dåliga ända in i själen? För mig är svaret att vi vuxit upp med föräldrar som inte gett oss den kärlek och omvårdnad som vi behövde. Som barn var vi underlägsna och var tvungna att dra slutsatsen att det var vårt eget fel. Lösningen som jag ser det är att få kontakt med det som hände, och verkligen göra upp med att det var fel och skadade oss. Så som man gör i terapi, och så som många som läser t.ex. Alice Millers böcker berättar händer när de läser och känner efter. Denna del av självkänslan, vår skam, kan alltså ersättas av en medvetenhet om att det fanns smärtsamma tillfällen då mina behov inte blev mötta. Eftersom man då förstår att det inte handlade om en själv, så släpper den där jobbiga stämplande skamkänslan av detta. Självklart är detta en ganska långsiktig process, som jag jobbar en hel del med i mitt jobb som terapeut.

Den andra komponenten av att gå från en bristande självkänsla till ett bra liv är vad jag kan göra här och nu som skapar mening och bra vibbar. Jag är ingen freudian, men det här tycker jag han sammanfattade bra; Arbeta och älska.

Jag kommer att tänka på min cykelreparatör. Bara genom att stiga in i hans butik ser man att han hållit på länge med detta. Arbetsbänken är sliten. Och han pratar om sina cyklar med en särskild kärlek och respekt, han gillar helt enkelt cyklar. Och eftersom hans verksamhet lever och frodas år efter år, så vet jag att det finns fler människor än jag, som gillar våra cyklar och därför är glada att ha en så noggrann och vänlig cykelreparatör. Han är helt enkelt mitt i ett stor nätverk, där han gör en massa nytta. Dessa cyklar som han reparerar ger sina ägare motion, och förflyttar dem och deras barn runt stan. Han gör något enormt meningsfullt i det lilla, utan att få nobelpris för det. Jag tror inte han behöver jobba på sin självkänsla. Den sitter liksom i väggarna i hans verkstad, och i hans händer som kan laga cyklar.

Detta är något som jag verkligen försöker prata med mina klienter om. Många som väljer att investera i psykoterapi känner sig vilsna och att de inte hittat rätt i tillvaron. Det kan vara att man flyttat från en annan del av landet eller från ett annat land, och inte hittat sitt nya sammanhang. Många har varit mobbade i skolan och familjen och därför aldrig fått känna att de har en självklar plats i något sammanhang. Identiteten som en outsider kan för vissa sätta sig som en andra hud som genomsyrar hela livet.

Normalt jobbar vi då både med att sätta fingret på exakt vad som hände som knäckte känslan av att vara välkommen i livet. Samtidigt som vi jobbar med att klienten tar steg för att gradvis etablera en bas i samhället, det kan vara med jobb, utbildning, fritidsintressen, vänner, kärleksrelationer och så vidare.

Jag säger detta eftersom jag undrar, när människor har tagit dessa steg, och tittat på sina barndomssår, och hittat saker som ger livet mening, behöver de då se självkänsla som en färskvara? För mig är det inte det. Jag liksom bara vet att jag betyder mycket för de människor som jag träffar på dagarna, för mina klienter och också mina nära och kära. Ibland värker skammen till, och jag känner mig som en dålig människa, men det är ganska övergående, och jag har sätt att hantera detta. På det hela taget är inte självkänslan något jag reflekterar över. Och min känsla och förhoppning är att det är ungefär så för mina klienter också.

Om man tänker ur ett evolutionärt perspektiv, hur människan har haft det genom årmiljonerna, så ska man såklart inte idyllisera det livet, det var säkert tufft på många sätt som vi inte kan förstå. Men samtidigt kan jag också tänka mig att många av de här kvaliteterna fanns på ett annat sätt i livet. Människan ingick i en mindre grupp på kanske 20 personer, där alla hade en eller oftast flera uppgifter, och det fanns gott om tid att vara tillsammans med andra, skoja och prata. Det som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron.

– Boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom på Adlibris, Bokus.
– Jag har också gjort en video på youtube om självkänsla.
– Törnbloms metod att förbättra självkänslan bygger bland annat på affirmationer, som forskning tyvärr har visat kunna ha motsatt effekt på självkänslan (ledsen om jag låter som en sågning här, men det är faktiskt så).

Problemen med självhjälpslitteraturen

Jag bara måste slå ett slag för Oliver Burkeman och hans nya bok ”The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking”. Här är ett kort videoklipp om boken:

Jag kan också rekommendera en längre videon där han pratar mer om innehållet i boken.

För något år sedan skrev jag om Barbara Ehrenreichs bok om självhjälpskulturen och bad om ett mer nyanserat perspektiv som lyfter fram både de bra och det mindre bra med självhjälps- och coachlitteraturen – en genre som säljer i enorma upplagor över hela västvärlden. Burkemans bok är ett försök att göra en sån nyanserad granskning.

Några av hans tankar:

Problemen med positivt tänkande

Det finns en enorm uppsjö av böcker och läror som går ut på att om man tänker mer positivt eller optimistiskt så kommer livet att gå i samma riktning. Dina tankar styr ditt liv, ungefär. Affirmationer är ett populärt begrepp i vissa grupper, vilket innebär att man säger till sig själv eller varandra att ”du är fantastisk” eller ”du är gudomlig”.
Jag tror inte jag är ensam om att ha försökt tänka positivt och helt misslyckats. Det finns faktiskt forskning där man testat detta och funnit att det ofta har en helt motsatt effekt, att man känner sig sämre och mer pessimistisk. Det är som att en positiv tanke genast sätter igång en skeptiker i oss som försöker motbevisa tanken.
Lösningen: Burkeman föreslår att vi istället övar oss i att omfamna livets tråkiga och mörkare sidor. Både stoikerna i det gamla grekland och ACT (Acceptance and commitment therapy) är exempel på traditioner som förespråkar en sån attityd.

Faran med målorientering

Ett annat vanligt råd som florerar i de här sammanhangen är att det är viktigt att sätta upp mål. Tanken är väl att man behöver se, förtydliga och visualisera målet för att öka sannolikheten att kunna komma dit. Men här finns också rakt motsatt forskning som säger att fokuset på mål riskerar att göra att vi istället slappnar av, att det kan få hjärnan att felaktigt tro att målen redan är uppnådda. Vilket gör att man anstränger sig mindre.

Illusionen av om ett ”Breakthrough” – det stora genombrottet

Jag tänker på alla framsidor till Amelia och Må bra och liknande magasin som utlovar ”fem veckor för att uppnå verklig livskvalitet” eller liknande. Inom självhjälpsfloran finns en envis myt att om man hittar rätt skruvar att skruva på i sitt liv, så kommer liksom hela maskineriet att funka helt annorlunda än hittills. Att man ska kunna uppnå en snöbollseffekt när den positiva förändringen kommer i rullning och livet bara blir ett enda stort ”flow”. Men både forskning och praktiskt erfarenhet, såväl min egen som andras, säger att många försök till förändringar inte får de resultat man tänkt sig, och att ju större man siktar, desto svårare är det.

Burkeman föreslår istället att börja med ”löjligt små förändringar” såsom att motionera 30 sekunder (!) varje dag.

Självet i självhjälpsbranschen

Men det största problemet ser Burkeman i att själva grunden i självhjälpsfloran är ett fokus på självet – ”min egen lilla lycka”, medan alla de stora filosofiska och andliga traditionerna säger oss att det är genom att komma bort från vårt fokus på självet som vi kan uppnå någon slags mening eller förverkligande. Till exempel genom att göra goda gärningar för andra. Det är som att själva problemformuleringen i självhjälpstänkandet riskerar leda till att vi lägger fokus på fel saker.

Anm: Boken The antidote på Adlibris, Bokus.