I mitt förra inlägg skrev jag om borderlinepersoner och narcissister, och i det här inlägget tänkte jag fortsätta lite med hur det är att ha en förälder som har sådana och andra psykiska problem.
Vilken skada lider barnet?
När jag träffar barn och vuxna som har vuxit upp med en deprimerad förälder brukar jag försöka räkna upp olika saker som kan skada barnet i den miljön.
- En deprimerad förälder har ofta alltför lite energi att leka med sina barn. Och lek är barnets viktigaste språk, så denna brist på lek kan få barnet att känna sig ensam och lämnad.
- Deprimerade föräldrar har ofta lätt att bli arga, och detta drabbar mycket ofta barnen. Ilskan gör barnen rädda och att de tar på sig onödig skuld.
- Att se en förälder ligga länge i sängen eller på annat sätt vara passiv är ofta väldigt skrämmande och helt enkelt hemskt för ett barn.
- Stämningen kring en deprimerad person blir grå och mörk och tråkig, vilket påverkar barnet. Barn behöver känna optimism och framtidstro och växa upp i en miljö där positiva känslor dominerar.
Det känns bra för mig att räkna upp så här, för ofta har klienten tänkt på vissa aspekter, men inte alla. Det brukar kännas befriande bara att se problemen i deras hela vidd. Punkterna ovan gäller säkert för många psykiskt sjuka föräldrar med olika diagnoser, och om du har en förälder som inte varit deprimerad men haft något annat problem, så kan du kanske göra din egen lista på saker som skadat dig.
Sveket mot sanningen
Även om det normalt sett finns många konkreta saker som blir problem för ett barn när en förälder har psykiska problem, så finns det en aspekt som lätt är lite dold och svår att se. Det är att barn har en sån enorm lojalitet mot sina föräldrar och när de ser dem må dåligt eller agera på ett skadligt sätt, så har barn inte möjligheten att ifrågasätta och förstå det som händer, utan barn vänder oftast såna saker mot sig själva. Och psykiskt sjuka personer har ofta svårt att se vidden av sina egna problem och inför barnet be om ursäkt och erkänna problemen.
Detta gör att barnets integritet och känsla för moral och sanning blir kränkt. Barnet börjar tvivla på sin egen inre kompass, sin egen vilja. Eller så utvecklar barnet inte alls någon sådan inre kompass.
Och även om många barn får något slags erkännande av problemen när föräldern får en diagnos, så kan de här problemen med att känna sin egen sanning och vilja sitta i länge och jag tror att det är på den här punkten som terapi kan vara väldigt viktigt. Svårigheter med den här inre kompassen kan leda till svårigheter att hitta en lämplig kärlekspartner som man trivs med på lång sikt. Man kan också få problem att sätta gränser på jobbet och i relationer, eller med att göra val i största allmänhet.
Apropå det förra inlägget, så kan jag tänka mig att personer med s.k. ”Störningar med dramatiska och impulsiva beteendemönster” – dvs borderline, narcissism och psykopati, att dessa personer kan ha särskilt svårt att inför sina barn erkänna och kännas vid sina problem. Barn till föräldrar med dessa störningar blir ofta utsatta för stor skuldbeläggning, där föräldern helt förnekar att problemen funnits.
Hur ska kontakten med en sådan förälder se ut när barnet är vuxet?
Kontakten mellan det vuxna barnet och föräldern blir ofta komplicerad. Dels för ovannämnda problem, det är så mycket smärtsamt som hänt, och föräldern har ofta väldigt svårt att inse och erkänna vidden av skadan de orsakat. Dessutom är det tyvärr många med psykiska problem som inte blir bättre, och då tvingas barnet hantera att problemen fortsätter även när man är vuxen.
Det här blir ännu mer svårt och komplicerat av att de flesta barn till en psykiskt sjuk förälder har de nyss nämnda problemen med överdriven lojalitet och brist på en egen inre kompass.
I de här komplexa frågorna kan jag såklart inte ge några generella råd. Men om du känner igen dig i den här problematiken, vill jag verkligen uppmana dig att söka hjälp. Vissa vill söka upp en terapeut direkt, andra vill börja allmänbilda sig genom att läsa på nätet och i böcker (se boktips nedan).
För mig är det viktigt att slå fast att när man är vuxen så är föräldrarna först och främst andra vuxna, och man har rätt att kräva ungefär samma saker av dem som man skulle kräva av sina vänner. Grundläggande respekt och vänlighet och att man ber om ursäkt när man gjort något tokigt, till exempel. När föräldrar brister i detta är det helt legitimt att som vuxet barn vilja ta ett större avstånd på något sätt.
Jag vill också säga att det tyvärr förekommer att terapeuter på olika sätt uppmuntrar eller sätter press på klienter att upprätthålla en kontakt med knepiga föräldrar, eller att förlåta dem. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Enligt min mening finns det inget självändamål i att förlåta eller försonas med sina föräldrar, utan det är en process där båda parter måste deltaga på lika villkor. Och tyvärr är det ganska vanligt att föräldrar inte är beredda att verkligen lyssna och ta in det barnen säger om sin barndom.
Läs vidare: En klassiker inom detta ämne är Flodhästen i vardagsrummet av Tommie Hellsten (Adlibris, Bokus). Den handlar om alkoholism i familjer, men passar också på många familjer med psykisk sjukdom. När det gäller ”Sveket mot sanningen” så tycker jag Alice Miller är den som bäst beskrivit detta. Tyvärr är hennes böcker på svenska slutsålda på förlaget för närvarande (aug. 2013)
Missa inte heller mitt tidigare blogginlägg om att förlåta sina föräldrar som nämndes ovan.