Alice Miller gjorde till en av ”sina” frågor att hävda att andra terapeuter pressade sina klienter att förlåta sina föräldrar, medan hon själv betonade vikten av att inte skynda fram någon förlåtelse. Även om jag gillar Alice Miller har jag länge undrat hur mycket av hennes världsbild som stämmer. Jag har liksom tänkt att idag kan det väl inte vara riktigt så allvarligt som hon beskriver.
Men efter att jag börjat arbeta som privatpraktiserande terapeut har jag träffat ett flertal personer som råkat ut för just detta, att en annan terapeut har pressat dem att förlåta eller träffa sina föräldrar. Så därför vill jag skriva en bloggpost om detta.
Jag vill till att börja med framhålla att jag hela tiden strävar efter att inte påverka mina klienter åt något håll, vare sig till att träffa föräldrarna eller att ta avstånd från dem. Målet är att hjälpa dem att själva komma fram till ett förhållningssätt som de känner sig bekväma med, på kort och lång sikt. Och det är långtifrån i alla fall som frågor kring relationen till föräldrarna här och nu kommer upp som en fråga i terapin.
Alice Millers hållning kan kanske sammanfattas ungefär så här: Det finns tyvärr en tradition i vårt samhälle att behandla barn som mindre värda människor. Detta innebär till att många barn blir utsatta för olika icke-kärleksfulla handlingar från sin vårdnadshavare. Exempel på sådana kränkande handlingar mot barn är allt från att skratta åt dem när de kommer med allvarliga försöka att prata och uttrycka sig, till våld, att skälla på dem för beteenden som är normala i deras ålder, och så vidare.
När barn blir utsatta för icke-kärlek och icke-respekt och inte får sina behov mötta, så är barns position underlägsen vuxnas. Deras hjärna är mindre utvecklad, de saknar många kunskaper och erfarenheter, och de är beroende av omvärlden för känslomässiga och fysiska behov. Detta gör att de inte har möjlighet att se situationen ”objektivt”, att det är den vuxne som brister, utan tvingas lägga skulden på sig själva vilket leder bl.a. till att de utvecklar skam och dåligt självförtroende. De lär sig att sympatisera med förövaren, den vuxne, i stället för med sig själva.
Barnets naturliga lojalitet mot föräldrarna sätter krokben för dem när de blivit vuxna och på olika sätt förminskar, förtränger och förlåter sina föräldrar, men istället plågas av bristande själförtroende eller depression.
Även om det finns goda argument för att praktisera förlåtelse i sina relationer, så gör det här att det är knepigt med förlåtelse för sina föräldrar. Det finns en risk att man någonstans på vägen får en ingivelse att förlåta sina föräldrar, och då finns risken att man inte får möjlighet ”sörja färdigt” de jobbiga känslorna kopplade till barndomserfarenheterna.
Jag brukar föreslå att man under terapins gång skjuter upp att försöka se mer objektivt på föräldrarna och tar sig tiden att vara i de negativa känslorna mot dem. Detta behöver såklart inte innebära något smutskastande eller onödigt konfronterande av föräldrarna, utan det är något som äger rum i terapirummet och inom klienten. Enligt min åsikt är det alltså viktigt att inte för tidigt förlåta eller försonas med föräldrarna.
På det konkreta, praktiska planet, så väljer många av mina klienter att fortsätta sina relationer med föräldrarna ungefär som de alltid har gjort. Det sker såklart också en del förändringar, men det gör det ju även för människor som inte går i terapi.
Beverly Engel skriver i boken Divorcing a Parent att många terapeuter och psykologer verkar kunna se poängen med att man kan vilja skiljas från en partner eller en vän, men att de ofta har svårare att förstå att någon vill bryta med en förälder. Engel föreslår att när en klient vill bryta med en förälder bör terapeuten istället för att sätta press på klienten att ha kontakt med föräldern, förutsättningslöst utforska vad känslorna mot föräldern står för. Det är fullt möjligt att någon tyngs av överdrivet agg mot föräldrarna, som kan vara bra att arbeta med i terapi. Och det är också fullt möjligt att viljan att distansera sig från en (eller båda) föräldrarna är som vilket annat rimligt och välgrundat beslut som helst.
Engel lyfter fram två områden som kan vara rimliga orsaker för någon att vilja distansera sig från sina föräldrar, att föräldrarna upprepat kränker dem i nuet och att föräldrarna helt vägrar att erkänna och ångra saker de gjort som skadat barnet/klienten. Jag har tyvärr hört om föräldrar som gör hårresande saker mot sina vuxna barn, kränkningar som jag tror de flesta skulle se som helt oacceptabla inom ramen för andra relationer. Och även när det gäller redan inträffade kränkningar, har vi ju ett rättssystem som går ut på att de som gjort fel ska erkänna och sona sin handlingar, och när föräldrar helt vägrar se saker ur sina barns perspektiv, så kan det såklart bli knepigt för barnen att fortsätta umgås med dem.
En annan bok som jag vill rekommendera för dem som brottas med frågor kring att hantera relationen med föräldrarna (inklusive terapeuter och andra som möter dessa frågor) är A Way Out of Madness: Dealing with Your Family After You’ve Been Diagnosed with a Psychiatric Disorder av Daniel Mackler och Matthew Morrissey (hos AdLibris; Bokus). Även de tar upp att föräldrar faktiskt kan vara uppenbart skadliga för sina vuxna barn, samtidigt som de påpekar vikten av att ta sig tid att titta närmare på de negativa känslorna mot föräldrarna, att gå omkring med ett stort hat eller agg kan förgifta tillvaron för en människa, även om känslorna på ett plan är helt befogade.
Många terapeuter verkar föreslå att deras klienter i terapin ska komma fram till att förlåta sina föräldrar. Men både Mackler/Morrissey och Engel pekar på att verklig förlåtelse och försoning bygger på att den som orsakat skada erkänner och ångrar det han/hon gjort, och det är många föräldrar inte beredda att göra. Och i det läget ställs det vuxna barnet inför utmaningen att hantera detta faktum, att det inte blir någon äkta forsoningsprocess, utan personen måste hitta något sätt att gå vidare genom att på egen hand hantera sina känslor.
Det handlar alltså varken om att helt bejaka och agera utifrån negativa känslor mot föräldrarna, eller att helt ta avstånd från dessa känslor, utan det handlar om att vi som terapeuter behöver hjälpa och assistera i en process att reda ut vad som är vad när det gäller känslor och impulser i förhållande till föräldrarna.
(Daniel:) Pga av att jag ibland stänger kommentarerna pga spam så kom nedanstående kommentar in under ett annat senare inlägg:
Hei, litt tilfeldig kom jeg over din blogg, og har nettopp lest ditt innlegg om ” Å tilgi sine foreldre”.
Selv har jeg vært utsatt for krenkende handlinger fra min mor, fra barn til godt voksen alder. I tredveårene gikk jeg flere år i terapi. Da jeg var 40 innså jeg at det ikke ble noen forsoning eller beklagelser fra henne, og jeg kuttett all kontakt, med det til følge at resten av familien stilte seg bak henne. Likevel har jeg med årene (nærmer meg 50) kjent på at jeg ikke kunne gjøre det anderledes for min del. Henne har jeg forklart hvorfor jeg har forlatt henne, da hun har prøvd å oppnå kontakt ved ujevne mellomrom. Det har vært tøfft, men å være ærlig mot meg selv veier tyngst.
I perioder var jeg svært opptatt av å tilgi. Det høres så riktig ut, men har kommet fram til at det viktigste for meg, er å være realistisk i forhold til de opplevelser jeg har hatt. Lære meg å leve med dem. Jeg kjenner ikke sinne eller hat mot henne, men sterkere er tanken på, at hun har gått glipp av mye, men blir ikke anderledes.
Vennlig hilsen Bibbi.
Delar med mig lite av mina erfarenheter angående detta. Jag är extremt bitter och förbannad av mig, när jag blir illa utsatt för nåt. Förlåtelse är verkligen inte min grej, och det står jag för:
Jag satsar på acceptans istället för förlåtelse. För mig handlar det om att försöka acceptera det som har skett, acceptera läget, för att sedan lämna det skedda bakom mig. Inte att glömma, men att gå vidare och inte längre vara upptagen av dumma eller otäcka saker som hänt.
Att bryta kontakten kan ju vara nödvändigt om personen/föräldern fortsätter kränka eller bete sig illa trots tillsägelser. Men en brytning behöver inte vara för evigt. Snarare kan en ”liten paus” göra att den som beter sig illa förstår allvaret i klagomålen som framförts och då börjar bete sig bättre. Eller så kan en ”liten paus” ge en själv lite perspektiv på relationen, så att man ser med nya friskare ögon när man möts igen efter nåt år eller två: På ont och/eller gott.
Det har hänt en gång att jag blev helt paff över hur jag över huvud taget kunnat umgås med en person, som jag sade upp bekantskapen med, och som efter några år ville återförenas: ”Du tillhör mina rutiner”, sa hon, för att motivera att hon ville vi skulle återuppta kontakten. Lockande? Njäe.
Tack Katten för kommentaren och reflektionerna!
Daniel
Det gäller för terapeuter att lyssna, försöka förstå vad klienten säjer och vad det innebär. Terapeut = behandlare, inte bestämmare.
När du skriver om barn som utsätts för icke-kärlek, icke-respekt, känner jag igen mig.
Hur man som barn försöker kompensera för det/allt som inte fungerar.
Jag tror att det är möjligt att kunna förlåta sina föräldrar, men det är ingen lag på det eller på någon slags försoning. Men i min värld finns det en skam i att inte vara ”on speaking terms” med sina föräldrar. Och längst inne inte vill bränna alla broar.
Behövs styrka i att göra det rätta i en felaktig situation.
För mig har det handlat om försoning snarare än förlåtelse. Att acceptera att mitt livsöde blev som det blev. Att mina föräldrar är de de är och har de förmågor och oförmågor de har. Att försonas med att det var det här jag gavs.
Den enskilt viktigaste delen för mig har varit att ha ett öppet hjärta gentemot mig själv och det jag upplevt. För när jag väl har blivit sedd och bekräftad i min sorg och smärta, så släppte krampen. Bitterhet och frustration över tingens ordning.
Det blev lättare att se saker för vad de var. Två skadade människor som träffade varandra och blev mina föräldrar. De hade sina drömmar men kunde inte leva upp till dem. De har älskat mig men varit nästintill helt oförmögna att ta hand om mig och se mina behov. Istället blev övergiven och använd.
Men det handlade aldrig om kärleken.
När mitt behov av att döma mina föräldrar har upphört finns inte längre något behov av förlåtelse.
Jag hade förmånen att få möta min far i kärlek ett par gånger under de två sista veckorna av hans liv. Att möta honom i hans smärta över det vi förlorat är det starkaste och käraste och mest helande minne jag har.
Vill tillägga att inget av detta har pressats fram av någon. Det finns de som har tyckt att jag borde förlåta och gå vidare. Träffade inte min far på 20 år och det var svårt för andra att svälja. Men jag tror att de 20 åren gjorde det möjligt att mötas på slutet av hans liv. Hade vi fortsatt att träffas så hade han fortsatt att ha makt över mig och haft möjlighet att göra mig mer illa. För han hade inte förmågan att släppa rädslan. Inte förrän han skulle dö.
Tack Katarina för att du berättar och hjärtligt välkommen hit!
Daniel
Jag förlorade min pappa för en dryg vecka sedan. Skuldkänslorna är starka. Han hade depression och har haft det så länge jag kan minnas. För ca 12 år sen hjälpte han mig då jag var sjuk i reumatism och anorexia. Jag hjälpte honom då han förlorade sin mamma. Några år senare flyttade jag ca 500km bort. Han ringde ofta, mamma likaså. På senare år har telefonsamtalen fortsatt och ofta var det något jag borde göra, jag lyssnade aldrig etc etc..+ att han ofta berättade hur dåligt han mådde och att han ville dö. Jag ville sköta mitt eget liv och komma undan min dåliga självkänsla och ångest. För nått år sen började jag svara på hans samtal mer sällan. Min dåvarande kille blev lite sur på det. Jag själv fick ångest av hans samtal..fick oxå skuldkänslor då jag inte svarade.
Senare bröt jag med min dåvarande pojkvän och flyttade till en ny stad. Träffade en man som förstörde mig. Pga mina svårigheter så blev det jobbigare att ta hans telefon samtal. En gång skällde jag ut honom och grät. Han fick jätte dåligt att vara och min mamma ringde och sa det. Han ångrade sig djupt. Min ångest i för hans samtal har dock fortsatt men kanske ändrat form och blivit till irritation.
Jag har sedan detta hände träffat en ny kille och vi har jobbat med min självkänsla och tillit. Jag har detta år försökt ta hand om mig och göra saker jag gillar. Detta har dock gjort att jag inte haft nån energi för att prata med min pappa fast han ringt många många gånger. Ofta var det så att han ringde igen samma dag fast man svarade. Mitt sista samtal med honom var 27januari, på.Min födelsedag. Detta samtal var jättefint och jag minns hur glad jag var efteråt. Dock var det inte ett långt samtal pga att jag måste till jobbet. Jag lovade svara senare, men gjorde inte det. Tror jag var ute och åt med mina vänner. Efter detta ringde han 22ggr..på alla hjärtans dag minns jag hur jag helt enkelt inte orkade svara..var mitt uppe i nått onödigt på Internet och.Min pojkvän hade rest iväg på arbetsresa. Dagen efter missade jag hans samtal då jag var på dansträning. Natten efter det dog han.. jag och min pojkvän skulle hälsa på en vecka senare, men vi hann inte. Hans död var snabb och oväntad.
Jag känner skuld för att jag inte svarade, lugn för att jag inte behöver känna ångest för hans samtal..men mycket smärta. Denna text hjälpte mig lite. Tack. Jag hoppas att jag kommer över saknaden och skuldkänslorna. Jag älskade honom trots allt.
Stort tack till Kalle, Isa och Katarina för att ni berättar och ger en bild av hur svårt och mångfacetterat detta ämne kan vara!
Varma hälsningar från Daniel
Just nu känner jag mig som en dålig och egoistisk dotter. På senaste tiden har jag många gånger tänkt på att jag vill ha en relation med min pappa som inte ger mig ångest eller irritation..en normal relation. Och nu tog jag inte hans samtal och jag hann inte ens träffa honom.. Det är tungt. Hoppas på att kunna gå vidare.
Såklart otroligt svårt detta att en förälder som har en problematiskt relation till sina barn kan dö och så är det liksom bara oavslutat. Om det är svårt att komma över, vilket det ofta är, så rekommenderar jag såklart samtalsstöd och terapi, hoppas ok att jag säger detta.
Bästa hälsningar Daniel
Jag försöker prata med vänner och även gå i terapi. Hoppas på att komma över känslorna av skuld och svek. Mina närmaste anklagar mig inte, utan det är jag själv som anklagar mig.
Jag halkade in på den här bloggen, när jag satt och sörjde den dåliga relationen med min son, som idag är 25 år.
Nu skriver jag som förälder, ur mitt perspektiv, och jag hoppas att någon kan ge mig några kloka råd och synpunkter.
Jo, jag har varit den där mamman som behandlat sitt barn illa. Det är naturligtvis en lång och komplicerad historia, men för att försöka göra den lite kortare, så handlar det om att jag under långa perioder mådde psykiskt dåligt, och inte alls klarade av att vara den mamma som min son behövde.
Det började väl när han var ungefär 10 år. Hans pappa och jag hade flyttat isär när sonen var 2 år, och pappan tog ut all sin bitterhet över skilsmässan på sonen, som till en början var varannan vecka hos sin pappa, och varannan vecka hos mig. Men när pappan flyttade från orten blev sonen boende hos mig hela tiden. Han ville helst inte vara hos sin pappa ens varannan helg, som var bestämt, då pappan oftast bråkade på honom och talade illa om mig. Att vara ensamstående förälder, som jag var, och med ett mycket begränsat socialt nätverk, var ofta påfrestande. Jag jobbade också väldigt mycket, och blev till slut sjukskriven för utbrändhet. Under den tiden orkade jag knappt ta hand om mig själv, ofta orkade jag knappt stiga ur sängen, och sonen fick klara av mycket på egen hand. Det hände ofta att jag blev snäsig och arg mot honom. Ibland övertalade jag honom att åka till sin pappa någon helg, eller att sova över hos far- eller morföräldrarna någon natt, för att jag kände att jag mådde så dåligt att jag bara ville vara ifred, och också för att han skulle slippa se mig när jag mådde så dåligt att jag bara grät.
Det här fortsatte i ett par år, och sedan började jag piggna till och kunde gå tillbaka till jobbet. Då kom nästa smäll: Jag blev arbetslös, med den oro och dåliga ekonomi som det innebar. Det ledde till att jag rasade psykiskt igen, och det drabbade åter min son, som fick en oengagerad och snäsig mamma, just i de känsliga tonåren, när han hade behövt trygghet som mest. Vid det laget hade han också ledsnat rejält på sin pappa, som i stort sett bara klagade på allt han gjorde, hur han såg ut, klädde sig, hans intressen, osv, osv. Många, många var de samtal jag hade med hans pappa för att försöka få honom att förstå hur illa han gjorde sonen, men utan framgång. Det jag sorgligt nog hade svårare att förstå just då var hur illa jag själv gjorde min son med mitt beteende och mitt dåliga humör. Naturligtvis borde jag ha förstått det, men jag var helt enkelt så självupptagen av mitt dåliga mående att jag inte var i stånd att inse det jag borde ha insett. I efterhand har jag förstått, och jag tror inte att det gått en dag utan att jag önskat att jag kunde spola tillbaka tiden och göra om och göra rätt. Jag grubblar på detta dagligen, och det håller på att förtära mig.
Sonen flyttade hemifrån när han var 20, och det var väl egentligen inte förrän då som jag på allvar insåg hur illa jag betett mig. Jag har alltid älskat min son över allt annat på jorden, men jag insåg då, att så har han inte känt det. I varje fall inte under flera år. Jag hade visserligen talat om för honom varje dag att jag älskade honom, jag hade kramat honom varje dag, men det spelade ju mindre roll när jag också kunde få arga utbrott varje dag, och gnälla på honom för en massa småsaker, och när jag inte ville att han skulle ta hem kompisar för att jag inte orkade, när jag periodvis inte orkade laga riktig mat, utan mest körde med färdiglagat. Ja, dessa saker började snabbt gå upp för mig, men alldeles för sent, när skadan redan var skedd…
Sonen har sedan han flyttade hemifrån flera gånger kläckt ur sig saker som att jag alltid hatat honom, att jag inte ville att han skulle vara hos mig, att jag behandlade honom som skit, osv. Jag har då alltid uppmuntrat honom att tala vidare om det, men det vill han inte. Han vill tala om hur vidrig jag var och hur dåligt han mår över det, och att det jag gjorde honom har förstört hans chanser att må bra som vuxen, men han vill inte prata och utveckla saken. Jag har inte skyllt ifrån mig vid dessa tillfällen, utan jag har försökt förklara att jag förstår nu hur fel jag gjorde, jag har sagt massor av gånger att jag ångrar mig varenda dag, jag har sagt att jag inget hellre önskar än att spola tillbaka tiden och göra om, jag har även försökt förklara hur jag mådde då och att jag därför inte begrep vad jag borde ha begripit, jag har sagt att jag gjorde mitt bästa utifrån vad jag då klarade, men att jag nu fattar mer än väl, att det långtifrån var bra nog, ja, rentav uselt, skituselt. Jag har sagt att min förklaring inte är menad som att jag vill skylla ifrån mig, för det vill jag verkligen inte, har jag sagt. Jag har sagt att om det fanns något sätt att ”sona” det jag gjort så skulle jag göra det direkt. Jag har sagt att jag förstår att han mådde pyton, jag har sagt att jag förstår att det har gjort djupa sår i honom. Jag har sagt att jag önskar att vi får bra kontakt, att jag vill vara både hans mamma och vän, jag har sagt att han borde gå och prata med någon för att få hjälp att hantera detta, få hjälp att gå vidare, att må bättre, men han vill inte.
Han säger att han vill ha bra kontakt med mig, han säger ibland (väldigt sällan, men…) att han älskar mig, men oftare markerar han avstånd genom att inte vilja prata, komma med kyliga och spydiga svar när jag ringer och hör efter hur han mår, vad han gör, osv. Jag kramar honom alltid när vi träffas, men han står stel som en pinne och vill inte krama tillbaka. Han kan någon gång ta initiativ till att träffa mig, men håller då ändå ett slags avstånd genom att enbart prata om ”ytliga” saker. Någon gång, i synnerhet när han är onykter, säger han att han är deprimerad, att han inte finner mening i något, vilket så klart gör mig fruktansvärt orolig. När jag vill tala med honom om det när han är nykter, slår han ifrån sig, för det mesta. Och i ett samtal om något alldagligt, kan han plötsligt spotta ur sig saker som att ”Du lagade aldrig mat åt mig när jag var barn!” eller ”Du har ju aldrig velat ha mig”. Vid de tillfällena brukar jag försöka få honom att utveckla samtalet, få honom att berätta mera, och jag säger alltid att jag förstår att han kände så, men att jag alltid älskat honom, alltid brytt mig om honom, men att jag förstår att det inte märktes, att jag förstår hur fel jag gjorde. Ofta vill han inte höra på det heller, utan vägrar prata mer, eller säger att ”Du har sagt det där förut, du förstår inte alls!”
Det är alltså som att vi helt kört fast. Han vägrar söka hjälp, han vägrar att prata med mig om saken, han vägrar gå vidare, han vill sopa det under mattan, men ändå fortsätta att, precis när det faller honom in, anfalla mig med anklagelser om hur dålig förälder jag varit. Jag är så förtvivlad över situationen att det känns som om jag inte längre orkar existera. Mitt hjärta blöder för honom, blöder över att han ska må så dåligt, och blöder över att inte kunna ha en bra relation med honom. Jag oroar mig ständigt för hur han mår, jag grubblar dagligen på hur jag ska kunna göra situationen bättre, hur jag ska kunna hjälpa honom och mig. Oss.
När jag senast pratade med honom upprepades samma mönster. Han säger hur dålig förälder jag varit, han berättar att det är på grund av mig som han har svårt att prata med kvinnor, att det är på grund av mig som han har dåligt självförtroende, och jag säger att jag förstår, att jag ångrar det så hemskt, jag ber om förlåtelse, eller rättare sagt, jag säger att jag förstår att det är svårt att förlåta, men att jag hoppas att han någon gång ska kunna göra det, han säger att han har förlåtit, men kommer sedan med en anklagelse till om hur hemskt jag agerade när han var tonåring… Så där håller det på. Nu sa jag till honom, för femtielfte gången, att jag inte kan göra saker ogjorda, men att jag önskar att vi kunde se framåt. Jag sa att det känns som om han har två saker att välja mellan. ”Antingen fortsätter du att sörja och grubbla och låter det här försura inte bara din relation med mig utan med alla människor, eller så tar du hjälp för att kunna bearbeta det som varit och kunna gå vidare. Det som skett har gjort dig till den du är idag, det kommer man aldrig ifrån, men du måste få hjälp att gå vidare. Om det sedan innebär att du känner att du kan förlåta mig eller inte, det vet vi inte nu, men du måste gå vidare, det måste till någon slags försoning eller lösning. Det är bara destruktivt som det är nu.”
Han sa då, som vanligt att ”Du vill bara skita i det och låtsas som ingenting.”
Jag når inte fram, han vill inte söka hjälp, och jag blir mer och mer orolig och ledsen. Jag önskar bara två saker: Att min son ska må bra, samt, hoppas, hoppas, hoppas, att jag och han ska kunna försonas.
Finns det någon som har några synpunkter på hur jag/han/vi ska göra? Han är faktiskt mitt allt, det enda som är riktigt viktigt och betydelsefullt.
Tack så mycket Airam för din kommentar!
En kort reflektion; om jag skulle sitta i ditt läge, så skulle jag nog försöka hålla den här linjen, även fast jag förstår att det är jättesvårt.
Å ena sidan helt och hållet lägga mig och helt enkelt bara förmedla förståelse och ånger – ”jag förstår att jag gjort så att du har svårt att prata med kvinnor och det gör mig så otroligt ont att se att det är så”, ungefär
Å andra sidan sluta att säga han behöver gå vidare, utan istället göra saker konkret på det temat. ”Jag hör att du har det tufft nu, och det gör mig så ledsen, vad tror du om att ta en promenad tillsammans?”, (eller gå på en bio eller vad ni nu kan göra tillsammans).
Den goda nyheten i det här är att han är ung och har många år framför sig, och om du står för din del, så som när du skriver här, så ger du honom den bästa gåva och jag tror det är en bra start på livet, sen får han göra vad han vill av sitt liv, och i det kan du i bästa fall vara en medmänniska och inspiration, då kan det t.ex. vara så att om du gör saker som fyller ditt liv med mening så tar han efter dig på ett omedvetet plan. Det finns många år kvar i hans liv, får vi hoppas.
Hoppas detta kan vara till någon hjälp, stort tack för att du tar dig modet att förmedla en förälders perspektiv här!
Daniel
Tack så mycket för dina råd, och att du orkade läsa mitt långa inlägg!
jag känner igen mig så mycket i allt alla skriver här och känner så för dessa människorna.
står nu i valet o kvalet om jag ska återuppta relationen med min mamma.tror jag borde söka terapeutisk hjälp men detta tar ju tid.
känner att jag älskar min mor och har något slags medkänsla/dåligt samvete för henne.
vet också att hon troligen kommer att såra och plåga mig psykiskt då och då om vi umgås.
i 35 år försökte jag få hennes positiva uppmärksamhet och otvungna kärlek.
då jag såg att det ofunktionella relationerna höll på att föras över till nästa gneeration.mina barn bröt jag och fick handgripligen fösa henne ur bostaden då inget annat fungerade.
det är nu22,5 år sedan.
min mor hade en problematisk relation till sin mor som ej helt kunde älska henne och gav henne dåligt självförtroende.
när jag föddes fick hon en djup deprission o kunde inte ta hand om mig på rätt sätt även om jag minns så mycket kärlek ,det är det som gör det så komplicerat o jag är rädd att dra på mig problem igen om vi umgås för att inte tala om hur det kommer att påverka mina vuxna barn.
hon kunde inte städa,jag bytte blöja på mig själv då ja va två.hon lagade någon slags middag sent,sent på kvällen.vi gick långt långt genom staden utan varma kläder då vi skulle någonstans,
jag blev ofta skuldbelagd o ja fick ta hand om min bror bråkade vi o de va hans fel fick vi alltid båda skulden ,ja skulle alltid vara snäll mot honom.
min far sa att min mor vra svartsjuk på mitt förhållande till min far.kan det vara där skon klämmer?
minns ju inte .svåra känslor förträngs.
låg på golvet o skrek i vredesanfall i ångest i frustration o ilska.fick inte hjälp o stöd o guidning i livet så som jsg gett mina barn då de va små.
hon vill ha kontakt ,vad ska ja göra?
är ja skyldig henne /mig att bry mig om henne då hon nu är gammal?
Tack Maja för att du skriver så självutlämnande. Jag tycker det ger en bra bild av hur mångfacetterat det här är. Du är långtifrån ensam med att sitta med en förälder som håller på och bli gammal och dilemmat att föräldern har gjort saker som skadat och plågat dig än idag. Jag skulle önska att jag kunde ge något slags svar. Är glad att min text väckt tankar.
En tanke jag har är i alla fall att barnets vilja att hjälpa en åldrande förälder blir ganska beroende av förälderns vilja att be om ursäkt och lyssna in hur barnet haft det.
Hälsningar Daniel
Jag sitter med ett brev i min hand där jag och min familj eventuellt kommer att avsluta vår relation med mina föräldrar 75+, syster 50+ och systerbarn 20. Men jag vet inte om jag ska skicka det eller inte.
Systerbarnet har alltid gått före våra barn och det har vi accepterat för länge sedan. Min syster är ensamstående och har haft mina förädrar som extraförädrar.
Jag har även haft svårt att acceptera är min systers psykopatiska och narcistiska beteende och jag har pausat våran relation i omgångar.
Jag har även haft svårt för att när systerbarnet gjort dåliga saker har hen alltid kommit undan ansvaret och de har alla låtsat som inget har hänt.
Senast stal hen mitt barns nya mobil hos mina föräldrar då vi alla var där på en familjemiddag. Vi anade oråd och sa att vi skulle sätta på Hitta min mobil app och då så gömde hen den på ett ställe . Senare hittades mobilen utan mobilfodral, skärmskydd och laddare.
Mina föräldrar pratar om ett mysterium. De andra säger inget. Mitt barn gav sin kusin en chans att göra rätt för sig och betala tillbaka för de försvunna grejerna. Men allt vi får är tystnad. När jag konfronterade systerbarnet blev jag blockad från sociala medier. Min syster säger att hon frågat om hen gjort det och hen säger nej och då accepterar alla det. Som vanligt. Mina föräldrar är tyst och när jag pratar med dem.
Mitt barn är fruktansvärt kränkt och besviken, som ofta på sina morföräldrar plus övriga och jag känner likadant. Allt ska mörkas när det gäller hen och jag orkar inte med detta längre.
Vi känner att vi inte orkar ha en relation längre med dessa människor även om de är släktingar. Det är så mycket som hänt under åren och jag mår fysiskt och psykiskt illa att efter att ha träffat dem.
Även om alla erkänner att det är hen som tog mobilen plus att hen ersätter mitt barn, inte för pengarnas skull utan som en förlåtelse och ett sätt att göra rätt för sig, så blir jag illamående bara på tanken att träffa dem.
Är det vi som är för känsliga eller är detta bara den sista droppen? Hur går man bäst vidare? Det känns som jag har accepterat nog nu i snart 50 år.
Tack för kommentaren – otroligt svårt att svara, det går liksom inte – ni kanske kan väga samman + och – och se vad det ger eller kostar…
Hälsningar Daniel
Jag känner igen mig så i det som flera skriver. Jag är förälder. Min dotter är 8 år. Jag mådde dåligt och har mått dåligt efter att hon kom. Hon är världens finaste men min ork och förmåga räcker sällan till. Jag är trött, snäser och gråter. Som tur är har hon en stark, påhittig och livsglad pappa i sitt liv.
Hamnade här efter att ha googlat på ”kränkt av förälder”. Jag sliter med skammen över att inte alls känna någon kärlek till mina föräldrar. Känner enbart besvikelse och tappad respekt för dem. Har ingen kontakt sedan snart 20 år och jag VET att jag haft ett bättre liv tack vare den brutna kontakten. Jag har mått bättre av att slippa träffa dem. Enormt skönt. Men skamkänslor över beslutet verkar inte lämna mig och det tär. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att ha blivit lyckligare men inte vara lycklig. Därav googling, grubbel och lite ”skriva av mig”.
Jag har just tillfullo insett att min mor har narcisstisk personlighets störning, med guldstjärna i kanten. Att försonas med en sådan mor är en helt utopisk tanke. Hur kan man försonas med någon som är till fullo felfri. Med den som i princip skrev regelboken.? Som alldrig någonsin har tagit ett felsteg.
Jag har försökt försonas i 40 år, för jag har ju tänkt på det där med att, man är två om att dansa tango. Men det var ju inte helt applicerbart med en patologisk narcissist.
Däremot är insikten en tröst. Att känna sig trygg i att det där hen skriker om är bara hens störning det handlar bara om hen. Inte mig.
Backa och låt hen själv reda ut det. Du kan inte rädda hen, för hen har ju inget fel! Försöker du hjälpa så har du gått med på att vara hens marionettdocka igen. Och igen och igen!
Vänner säger till mig att -Längst inne så är jag säker på att din mamma älskar dig.
Jag svarar -Du menar kanske mer så här. Hon ÄR egentligen inte ond, det är bara det att det alltid blir så J..la fel.
Det är ju det, att växa upp med en mor som inte riktigt kan förstå betydelsen av empati utan enkom agerar utifrån vad hon tror är det rätta så att hon skall verka empatisk för det skall man vara, är direkt skrämmande. -Jag gör detta för att jag älskar dig! (Men vad är älska!)
Hur viktig fasaden är i dessa familjer kan inte nog understrykas, älska går in under fasadåtgärder i planen.
Där ligger det sorg hos mig, jag önskar ju så innerligt att också ha en mamma som man kan ringa och fråga om råd eller bara prata med. Utan att det bara är en vägs kommunikation och där man måste hela tiden vara på sin vakt på vad man säger för allt du säger kommer att användas mot dig en vacker dag, på ett eller annat sätt.
När vänner och bekanta pratar om sina alkoholiserade föräldrar så brukar jag inflika att det som var läskigt med min mor var, att hon inte ens var full.
Maja
Åh Maja Sjöblom som jag känner igen mig i det du skriver. Sitter här med tårar i ögonen av din text som träffa rakt in i hjärtat. Jag har ingen som förstår mig. De tycker bara att jag ska acceptera mina föräldrar och hur de beter sig men jag blir bara mer och mer sårad för vår gång. Jag är rädd att till slut finns det inget kvar av mig och jag har två små döttrar som behöver mig. Det påverkar mig så mycket av att ha kontakt med dem!
Jag är så arg på mig själv att jag är det barnet som hela tiden och även nu som vuxen stångar mitt huvud blodigt för att försöka på alla sätt och vis få dem att förstå hur de sårar mig med sitt narcissistiska beteende. Båda två. Jag vill skydda mina barn också. Allt bara slår knut på sig och jag mår jättedåligt över att inte kunna bara bryta för jag känner någon skyldighet att ha kontakt med dem och att de är gamla nu. Men de fortsätter och njuter av att bråka stundom kan jag se det i deras ögon.
Åh vad jag önskar att jag hade någon att skriva med som också gått igenom detta eller går igenom detta med narcissistiska föräldrar. Utbyta tankar och hjälpa varandra.
Terapi har jag gått i både hos kurator och psykolog men de tyckte precis som du skriver Daniel att jag skulle förlåta mina föräldrar och fortsätta ha kontakt med dem. Hela samhället känns det som bygger väldigt mycket på skam att bryta upp med sina föräldrar.
Åh så jag känner igen mig i det ni skriver Annica och Maja Sjöblom. Skulle så gärna vilja ventilera med er! Pratar mest bara med en psykolog om detta nu och har länge längtat efter att få kontakt med andra som har liknande bryderier, kval och skuldkänslor. Bryta helt eller kämpa på med umgänge som bara tar energi. Skammen över mig själv. Ta emot anklagelser och kritik hela tiden. Hur se på egna barnens umgänge med n-personen. Men hur kan vi komma i kontakt med varandra? Kan admin här kanske hjälpa? Kan du maila och fråga de här två om jag får kontakta dem?
Tack Anette, Maja, Annica och Ylva för era kommentarer.
Egentligen är ju det här en blogg och inget forum. Jag ska fundera, jag vill självklart hjälpa så mycket jag kan. Ska jag förmedla en kontakt mellan dem som vill, eller ska jag själv erbjuda mig att hjälpa till med ett samtal – detta ska jag grunna lite på. Så jag återkommer om det.
Är glad att ni hittat hit och känt stöd i mitt inlägg och i kommentarerna.
Bästa hälsningar Daniel
Både jag och min man är i tagen med att ta avstånd från våra, smått narcissistiska, föräldrar.
Han med sina och jag med mina.
Han har alltid varit familjens syndabock och den som föräldrarna har projicerat sina egna misslyckaden, dåliga måenden och dåliga samveten över..
Mina föräldrar likaså..
Mamma är smått narcissistiskt lagd; kan aldrig ha fel, kan sällan ge andra genuina komplimanger och klagar och kritiserar både mig och min pappa ofta samt snackar skit om andra.
Vår relation bygger helt och hållet på hennes villkor.
Pappa är undvikande, undergiven och bitter – själv sprungen ur en dysfunktionell familj – där hans mor/min farmor inte förmådde ge barnen den stabilitet och trygghet som de hade behövt.
Farfar söp och hans bror började tidigt att missbruka… och pappa hamnade allt mer i skymundan.
Som vuxen har han haft svårt att säga nej och sätta gränser – och all den ilska, irritation och besvikelse han upplevde gentemot egna föräldrar, sina arbetsplatser, kollegor mm projicerade han inte sällan på mig.
Det finns en gräns för hur mycket man kan ta..
Hej!
Jag känner igen mig i så mycket ni skriver!
Många av er skriver att ni skulle vilja prata/bolla med likasinnade.
Jag vill tipsa er om två forum på internet. De är (tyvärr) på engelska, så vissa kanske har svårt med det, men någon kanske det hjälper.
De finns på internetforumet Reddit och heter r/raisedbynarcissists och r/jnmil. Söker ni på det i google sökrutan bör ni komma dit direkt.
Det första forumet är, som namnet ger, för barn till narcissistiska föräldrar, genomsnitts åldern på de som skriver är lite yngre och många är i tonåren eller unga vuxna, många direkt ekonomiskt beroende. Det är mycket smärta och folk är sårbara. De som skriver verkar vara lika delar män och kvinnor.
Det andra forumet är främst ett forum med folk som har dåliga svärmödrar (just no mother in law står bokstäverna för) men även vi med svåra mödrar är välkomna. Genomsnittsåldern är betydligt högre, folk är i regel ekonomiskt självständiga och rent allmänt starkare. Det är överväldigande mest kvinnor som skriver, men det finns gott om män oxå.
Forumen har hjälpt mig jättemycket med att känna mig mindre ensam och konstig, och att få ord och termer på det jag gått igenom/går igenom. Det finns en fantastisk boklista och mycket mycket bra råd.
Det är även helt fritt från välmenande uppmaningar till försoning och förlåtelse.
Kram och ta hand om er!
Tack N och MammasFlicka för era kommentarer och tips.
Jag hoppas ha tid att göra en youtube-video om detta ämne under sommaren (2018).
Daniel
Så många igenkänningsfaktorer. Vilka tänkvärda inlägg, och jag känner så mycket med er andra som kommenterat.
Min pappas beteende höll på att knäcka hela vår familj. Även om jag och min man aldrig bråkat med varann, även om vi bara umgås med vänner, tar hand om barnen, jobbar heltid och åker på semestrar mm och aldrig haft någon form av sociala problem… ändå försökte min pappa hitta något att klanka ner på varje gång vi träffades och däremellan skrika av sig på mig i telefon flera gånger i veckan. Han har dessutom ringt runt till andra (släkt, arbetsplatser etc) och pratat illa om oss, ljugit om oss, gjort sig jobbig så folk blir rädda för honom. Han lyssnar inte när vi förklarar vad som krävs för att vi ska kunna ha en fortsatt relation. Hans beteende bara eskalerade så vi och till slut även mina barn tagit avstånd från honom. Han anklagar mig för allt, det också. Ingen ånger, inget förlåt.
Nu svarar jag bara kort att jag inte vill att han kontaktar mig, när han skickar sina anklagelser på sms. Han har fått alla chanser, så många år av mitt liv. Till slut kommer han inte kunna säga att han är en anhörig till mig längre när han ringer runt, till slut är han bara en stalker om han fortsätter så här.
Jag höll kvar förhoppningen om en relation till min pappa 15 år efter att jag blivit vuxen och ekonomiskt oberoende, av lojalitet, av skam. Men jag måste få skydda mina barn och sköta mitt jobb och mitt liv ostört. Det är inte vi som har konflikter med min pappa, det är han som har problem.
Jag har många andra varaktiga relationer till både vänner och släkt sen barndomen och framåt, som bygger på ömsesidig respekt för varandras gränser och det blir viktigare än blodsbandet till min pappa. Han vet själv att han kommer att åldras och dö någon gång i framtiden, detta är inte heller något jag rår för. Han har själv valt att inte ändra sig en millimeter.
En del föräldrar vill faktiskt inte vara sams med sina barn, varken i barndomen eller när de är vuxna.
Man får bryta med sina föräldrar och skammen är inte din.
Jag är en kvinna på snart 60 år. Är dels en dotter till föräldrar, främst en mor, som inte förmådde ge mig kärlek och närhet. Växte upp med mycket skam och skuld. Inte ”vågat” prata med henne om det. Haft kontakt men alltid med stor distans. Det var min far som stod för engagemang. Var alltid arg på henne. Min mor var själv en rädd och ängslig dotter. Haft stora svårigheter i mina egna relationer. Gått i terapi i ett par omgångar. När jag fick barn klarade jag inte av att se till deras behov i första hand. Var ofta arg och sur. Separerade från barnens far när dom var små och hade delad vårdnad. Särskilt min son for illa av min brist på omsorg. Han bodde mest hos sin far. I vuxen ålder började han missbruka och blev deprimerad. Har försökt prata med honom, bett om förlåtelse och tagit på mig all skuld för att hans barndom inte blev bra. Vi har gått i terapi med både hans far och syskon. Idag har vi sporadisk kontakt. Några ggr om året i samband med kalas och helger. Tror att han mår bättre, trots att han lever ensam. Har arbete lägenhet och vänner. Dock svårt med relationer. Han svarar nästan aldrig på SMS eller telefon. Det kan gå 5-6 mån mellan att vi ses. Det gör mig ledsen och frustrerad, tom arg. Haft svårt att ge honom det utrymme han behöver. Vill bryta den onda cirkeln. Försöker sträcka ut handen och finnas där om/när han är redo. Min sorg och frustration måste jag hantera på egen hand. Jag får leva med att han inte vill ha kontakt. Skönt att få dela med sig. Tack.